Poster taggade ‘isakf’

Wunga Boys

Jag har börjat boxas här i PMB bland annat föra att jag alltid dragits till filmer om boxare. Det är något med att dramaturgin för en bra film står precis i samklang med dramaturgin i en spännande boxningsmatch samt den råa estetiken. Rubin Hurricane Carter, omsjungen i Bob Dylans sång ”Hurricane” blev en person jag intresserade mig för. Jag såg filmen, beställde hem hans biografi och skuggboxades hemma framför spegeln. Han blev felaktig dömd för ett brott som han inte hade begått. Ett av många rättsfall där hudfärg spelade en avgörande roll.  Han har vissa likheter med Mandela insåg jag då han i en intervju med Skavlan berättar att tiden i fängelse var det bästa som någonsin hänt honom. Förlåtande mot det förtryckande samhället på samma sätt som Mandela var. Intressant person och spännande berättelse. Ett sidospår så anyhow:

Coachen på gymmet är en fascinerande person men kanske inte på det sätt som jag trodde att han skulle vara. Boxningscoacher framställs alltid som så mycket mer än en tränare. De motiverar en när det känns som tyngst. Skriker och gormar från ringkanten när Rocky i tolfte ronden är nära att bli knockat av ryssen Ivan Drago spelad av Dolph Lundgren. Boxare är inte sig själva när de står i ringen. De är sitt team. Och tränaren är alltid närvarande och central. Inte min coach. Jag blev förvånad när jag 40 min in i passet knappt märkt av hans närvaro. Ja, boxningscoacher är kanske inte alla karismatiska sidekicks till hjälten. Hans coachingstil kanske är mer subtil.

Gymmet passar iaf precis in på min bild av hur ett boxningsgym ska se ut. En sliten och rå militärförläggning med bilder av framstående boxare på väggarna. Det fastställer min bild av att boxning enbart bygger på mental styrka och vilja. Så långt ifrån en materialsport man kan komma. Gymmet osar historia och framgång även fast det är nedgånget. Eller snarare just på grund av att det slitet. Jag tror på allvar att fräscha gym inte producerar lika många talanger. Rocky varvade att vara ute i en stuga och lyfta kärror framför en öppen eld med att använda köttstycken i ett frysrum som boxningspåsen och vann ändå titeln.

Coach (det är tydligen det man kallar tränare i boxningsvärlden, hans riktiga namn kan jag inte) skjutsar hem mig och i sin bil och jag nämner jag att jag arbetar med folk som bor på gatan. Han nickar förstående och säger ”The wunga boys”. Så jag tänkte avsluta detta inlägg med att skriva lite kort om wunga, en av dom populäraste drogerna bland folk som bor på gatan i PMB och Durban.

Wunga är som drogvärldens häxblandning. En gatans drog baserad på vad som finns tillgängligt på marknaden. Drogen innehåller bland annat crystal meth, HIV-medicin samt råttgift.

Det är bland det sjukaste jag hört. Har egentligen inget mer intressant att säga om varken boxningen eller wunga så avslutar inlägget nu lite abrupt.

 

Until next post,

PEACE

When You Bury An Old Man You Bury A Library

Morfar var äldst av åtta bröder. Hans pappa dog när han var 19 och fick därmed axla ansvaret som den äldsta i syskonskaran. Man brukar säga att den äldsta bland syskon blir den som tar mest ansvar och detta är ett skolboksexempel. Min gammelfarmor brukade koka palt till pojkarna och jag kan bara inbilla mig vilket omfattande projekt det måste ha varit att koka 2-3 paltar till åtta växande ungdomar. Typ 24 pitepaltar till nio pitepojkar. För er som inte kan er palt så är 24 paltar mycket jävla palt. Vi snackar kastruller du kan bada i. Vilken syn det måste varit efter att palten var avverkad. Åtta pojkar helt utslagna i paltkoma. Maten som egentligen ska ge en energi kräver istället all livsglädje till matsmältningen av denna kompakta degklump. Paltens ironi. Ja…. Jag älskar palt. Deal with it. Jag skulle kunna viga en hel bok till denna vackra lilla, månliknande mjölboll. ”Palt – Klumpen som erövrade Pite(å)” Men för detta inläggs framfart ska jag försöka lägga palten bakom mig for now.

Med ansvaret kom också envishet. Morfar hade trots allt deltagit i uppfostringen av sju yngre bröder så klart att han visste hur en slipsten skulle dras. Han hade alltid en stark åsikt och den gick inte att rubba på, inte en millimeter. Norrlänning ut i fingerspetsarna. Uppväxt på palt, bruta och surströmming. Intresserad av skogen, jakt och blåbärsplockande. Det enda jag hört honom säga som närmar sig rasism var då han sa att thailändarna dammsög skogen på blåbär. När dom var klara så fanns det inte ett blåbär kvar på flera mils avstånd. Samtidigt som dom för honom så beundrade han deras arbetsmoral. Inte ett enda bär fanns kvar när bärplockarna var klara med området.

Jag ska inte gå runt som någon jävla kliché (skam referens) men jag har ändå dåligt samvete över att jag inte ringde morfar mer när han var i livet. Mest för att det hade varit roligt att få känna honom bättre även om vi var nära varandra. Under våra telefonsamtal var alltid två saker som skulle bockas av innan han kände sig redo att lägga på. Jag var van så ställde in hjärnan på autopilot, zonade ut genom att fippla med något på datorn, och gav honom dom svaren han ville höra. ”Ja. studierna går bra.” och ”Jag kanske börjar pluggar till ingenjör men jag går fortfarande på gymnasiet”. Morfar avslutade alltid våra samtal med att konstatera att Sverige SKRIKER efter ingenjörer och refererade till någon artikel i DN-industri. Han var själv ingenjör och tyckte det var ett gediget yrke.

När samtalet var över så visste jag att det bara var morfars åsikt om min framtid. Ingenting att ta på allvar eller rent av överväga att gå i hans fotspår. Mamma hade alltid sagt att han var envis och hade sina egna åsikter om det mesta. Inget att bry sig om.

När han blev äldre pågick en ständig kamp mellan morfar och mamma. Mamma ville ha in honom på ålderdomshem då han var för sjuk för att ta hand om sig själv. Morfar ville stanna i sitt hus. Mamma och morfar argumenterade mycket om detta och det var nog delvis för att mamma vågade utmana auktoriteten, annars hade det ju inte varit någon diskussion och morfar hade fått gneta på hemma.

Svenskar är generellt orädda för auktoriteter. Lärare har svårt att kontrollera sina klassrum, föräldrar setts på hem mot deras vilja (på gott och ont mamma om du läser detta <3), det kastas gatsten mot poliser, och kungahuset bryr sig väl inte någon om egentligen?

I Sydafrika är det annat som gäller. Hierarkin är tydlig där den svenska är vagare. Där SA är en pyramid är Sverige en kulle. Den platta hierarkin i Sverige gör det möjligt att ifrågasätta och utmana där vi utmärker oss i värden. Trots kassa PISA resultat är svenskar heta på den internationella arbetsmarknaden då vi är kreativt starka, vågar utmana och kritisera. Fakta är nedvärderat medans argumentation och diskussion ses som viktigare kunskaper. Man kan tom få poäng på ett matteprov även om svaret är fel, bara man argumenterar på rätt sätt. Det tror jag är relativt unikt för Sverige. ´Utförligt och nyanserat är en mening som upprepas gång på gång i läroplanen och kanske har något av det fastnat även om stora delar av min gymnasietid gick ut på att skämta om just utförligt och nyanserat. Hur luddigt det än är så är det typ den finaste meningen jag vet. Särskilt nyanserat. Hjärntvättad, jag vet.

“When you bury an old man you bury a library” fick jag höra av en sydafrikansk kompis. Jag började fundera på synen på äldre. Ser vi svenskar gamlingar som personer rika på kunskaper, erfarenheter och vishet. Eller ser vi dem som okunniga och omedvetna om den samtid dom lever i. Jag vet att min generation ofta gör oss lustiga över den äldre generationens tekniska okunnighet. När dom inte vet vad en app är, eller hur man byter till frontkameran när en selfie ska tas.

Det skiljer sig garanterat från fall till fall men min bild av det är att det är mer ok att inte ta den äldre generationen på allvar i Sverige. De är virriga, mossig, gamla och oförstående av hur världen ser ut.

SA och Sverige skiljer sig också i ansvaret för dom äldre. SA har inte samma sociala skyddsnät och när någon inte är självständig nog att bo ensam är det vanligt att dom flyttar in hos sina barn. Jag fick det förklarat som att det är en återbetalning för uppväxten. Föräldrarna tar hand om barnen tills dom klarar sig själva och sen får barnen återgälda det genom att ta hand om sina åldrade föräldrar. Det är något fint med det. Att man får en chans att tacka. Samtidigt är det kanske inget man ska behöva tacka för. En bra uppväxt är en självklarhet.

Jag tror få svenska vuxna skulle vilja ha sina föräldrar i sitt hem. En börda snarare än en tillgång. I Sverige ligger det ansvaret istället ofta på samhället i form av äldrevård. Kanske kan man se det som att man betalar tillbaka för sin uppväxt genom att ta hand om sina egna barn.

Det är lätt att se bristerna i det sydafrikanska samhället. Fattigdomen, våldet, arbetslösheten. Men deras sätt att ta hand om den äldre generationen och ta till vara på den är beundransvärt. Eventuellt borde jag lyssna på min morfar och utbilda mig till ingenjör trots mitt ointresse för yrket. Sverige skriker trots allt efter ingenjörer. SKRIKER!!! Respekten gentemot den äldre generationen har imponerat på mig och kanske har dom förtjänat att tas på allvar, kanske vet vi yngre bäst. Men ett är säkert, dom sitter på erfarenheter som vi kan lära av. En hel bibbla fylld av visdom.

Until Next Post,

PEACE

Tinitus och ett krångligt system

Lokaltrafiken i Uppsala är ju usel på så sätt att man inte kan betala med kontanter och förarna blir ÄNDÅ irriterade om man betalar med kort då det tar lång tid för dom att pilla med korterminalen. Så att jag kallar Sydafrikas system för krångligt står inte i kontrast till Uppsalas utan snarare i proportion till ickekrånligt. Aja, billig är det iaf att färdas genom Sydafrika i taxis. 60 Rand för att åka taxi till Durban från Pietermaritzburg. Taxi är då inte taxi som taxi i Sverige utan taxi är minibussarna som ni säkert känner igen.

Man kör inte på hållplatser här utan snarare fungerar det så att man med sin hand visar vart man ska när en taxi kör förbi. Säg att man ska till centrum, då gäller det att peka uppåt med pekfingret när en taxi kör förbi. Är det destinationen som dom ska till så stannar dom i vägkanten och plockar upp dig. Vågrörelsen, liksom ”die welle” om den referensen fungerar är tecknet för South Beach. Pekfingret upp i en cirkulär rörelse betyder North Beach, hårdrockstecknet för den rika förorten Schlanga och så vidare.

”Mlungu, you are to tall” säger föraren och garvar då jag böjer mig för att inte slå i huvudet i taket när jag sätter mig i taxin. Mlungu betyder något i stil med viting. Och i mitt huvud känns det ändå som att viting borde ha någon negativ underton i sig men det har jag fått förklarat för mig att det inte har. Självklart finns det negativa ord att kalla vitingar, men inte just Mlungu. Jag tror ändå svarta sydafrikanerna är ovana att se vita åka lokaltrafik. De flesta Mlungus har pengar och kör bil helt enkelt.

Taxin är nästan fylld till bredden med passagerare och redo för avgång mot Down Town Durban. Föraren höjer basen på musiken ytterligare för att locka dom sista kunderna till taxin. Musiken är ett viktigt inslag i taxibusinessen. Det sägs att förarna med fet musik och feta högtalar drar betydligt fler passagerare än dom som inte kan multitaska djandet med att köra. Jag har inte factcheckat detta, men uppskattar ändå musiken. Föraren imponerar då han i samma rörelse blinkar, byter fil, justerar basen och köar en ny låt i spellistan. Jag sitter olyckligt precis bredvid högtalaren och detta är en ny dimension av att blasta hög musik för mig. Jag brukar gilla att pumpa musik i hörlurarna så det är på gränsen till obekvämt, men detta är out of this world högt. Det tinitusringer fortfarande till, då och då, i mina öron såhär ett par dagar efter så jag förstår verkligen inte hur förarna står ut.

Gqom är den lokala favoritgenren. Det är en variant av housemusik, med ett lite råare, hårdare sound. Musiken produceras runt omkring Durbans townships. Jag länkar lite tunga Gqomfavoriter och en dokumentär om musiken efter posten. Vidare till hur betalningen är hanterad!

I Down Town Durban har dom en anställd inkastare/betalningsansvarig i varje som vid varje stop hoppar ur taxin och bokstavligen talat springer fram till folk på gatan och frågar om dom är på väg till samma destination som taxin. Ett superhögintensivt arbete. Trafiken är ganska trögflytande i Durban så inkastarna gör ett hästjobb med att springa runt på gatorna och locka kunder till taxin. Många av inkastarna, och även förarna ska sägas, är antingen höga eller berusade för att orka med arbetsdagarna.

I andra fall så är det den som sist hoppar in i taxin som blir betalningsansvarig. En tyst överenskommelse att den som sitter på passagerarsätet ser till att ta betalt och växla resenärernas pengar. Jag, rookie som jag är satte mig på passagerarsätet och fick spendera hela resan till Durban med att växla pengar. Många misstag begicks och det blev en riktigt stressig och svettig resa till Durban med många irriterade blickar. Sen dess har jag märkt att många hellre väntar på nästa taxi snarare än att sätta sig på passagerarsätet.

Den kanske vanligaste förekommande symbolen för svenskars antisociala beteende är förmodligen hur vi tar oss an bussåkande. Vi sitter för oss själva och kikar ner i mobilen. Och även den kanske vanligaste symboler för andra kulturers vänlighet gentemot främlingar är att dom pratar med varandra på bussen. Bussåkande ses alltså som en central vattendelare mellan sociala och antisociala kulturer. Mythbustern i mig kan därför berätta att samma beteende gäller på taxisarna i Sydafrika. Verkligen alla satt och lyssnade på sin egen musik eller scrollade instagramflödet. Så istället satt jag där som ett fån och försökte starta en konversation med en ointresserade medpassagerare. Uppfriskande tycker jag! Ibland kan jag fascineras över hur väl vissa fördomar, positiva som negativa, stämmer, men ännu mer spännande är det när man blir överraskad.

Självklart är det viktigt att negativa fördomar krossas och att förståelsen mellan olika kulturer ökas. Men jag tror även att många håller fast vid många positiva fördomar kring andra kulturer för att man vill just var öppen. Själv tror jag att det krävs att alla fördomar, positiva som negativa, bleknar och nyanseras (skolverket njuter av min indoktrinering for sure). Alla sydafrikaner är inte alltid överpositiva och pratglada. Och det, om något borde väl kunna öka förståelsen kulturer emellan?

Detta inlägg kanske blev lite koka soppa på en spik men hoppas att ni hittade något intressant. Om inte så finns det riktigt fin sydafrikansk musik down below  att njuta av.

Until next post,

PEACE

Riktigt bra dokumentär om Gqom: https://www.youtube.com/watch?v=xgHxtE4uzdY

Musik:

 

 

Hur det kan se ut: https://www.youtube.com/watch?v=pUsdZZ2PPTY

 

Snabba cash

Msizi tittar dystert upp och berättar att hans syster precis har gått bort. Han vill besöka sin systers familj och bussen från Pietermaritzburg till Durban kostar 60 rand (ca 40) men det är pengar han inte har för tillfället. Så jag frågar Msizi hur han ska göra. Om han planerar att tigga, eller sälja något på stan. Underförstått är att jag menar jazztobak då det är det som Msizi livnär sig på att dela.

Flashback: På African Youth Day, den första November, hade YMCA Pietermaritzburg ett läger för dom ungdomarna som är med i ett program kallat Y-justice. Dessa ungdomar lever på gatan och YMCA försöker att få dom att förändra den livstil de har, med allt som det innebär att leva på gatan. Kriminalitet, droger etc, etc. Under detta läger fick ungdomarna testa massa nya aktiviteter och delta i diskussionsövningar. Msizi ska för första gången paddla kanot och då han riskerar att trilla i säger han ”Isak please hold on to this. I don’t want to risk losing it in the water” och sträcker mig en påse marijuana.

Tillbaka i nuet. Msizi svarar att han inte kommer att tjäna tillräckligt på att sälja marijuana då han vill åka redan dagen därpå och förklarar att han måste råna någon… I natt. Tankarna snurrar i mig. Vad svarar man på något sånt? Hans syster har precis gått bort så det känns helt fel att ta någon moraliskt ställning. Liksom ”nej det kan du ju inte göra, det är ju… fel” kändes inte passande. Samtidigt är det inget jag kan uppmuntra det. ”Ja, gör det, kör på! Lite rån har ingen dött av.”

Innan mina tankar blir lite mer rationella så kommer jag på mig själv att fråga ”Would you mug me if I didn’t know you?” Msizi vrider sig obekvämt utan att ge något svar, men det är ändå tydligt vad han känner. Självklart hade han gjort det. Jag har en Iphone 6 och fina sneakers. Jag hade varit superrånad, stenrånad, no doubt.  Men vilken dum fråga så här i efterhand. Vad ville jag uppnå med den? Det snurrar också i mitt huvud vem han borde råna. Vem blir minst traumatiserad av att bli bestulen. Jag tänker att jag kan ge Msizi något råd kring vem han ska råna på någon vänster. Innan jag hinner säga något annat ogenomtänkt så rationaliseras mina tankar och jag inser att detta är pengar som YMCA kan vaska fram. Jag menar detta är så pass konkret att det är värt det. 60 rand till Msizi och någon slipper bli överfallen. Simple.

Msizi berättade inte detta för att han ville ha pengarna av mig. Han berättade det inte för att slippa, utan han berättade det för att han ville att någon skulle förstå varför. Visst finns det säkert brottslingar som de i Oceans 11 som blir upphetsade av spänningen att man kan åka fast. Men jag tror att i de allra flesta fall beror det på att brottslingarna är i verkligt behov av pengarna. Sydafrika är ett av världens mest kriminella länder. Jag kan inte vara ute efter att solen går ner och jag kan inte ta upp min mobil på stan. Det är verklighet här. Tar jag tagit upp min mobil på stan riskerar jag att bli rånad av någon som inte heter Msizi, någon jag inte känner. Utanförskap och fattigdom skapar kriminalitet, inte individerna. Jag vet att det är enkelt att döma dom som brottslingar, för de är de ju. Msizi säljer knark och hade inte tvekat en sek på att råna dig om behovet av pengar blev stort nog. Men försök att förstå hans situation. Han gör det inte för att han vill, han gör det för att han hellre vill åka till sin systers begravning, eller äta sig mätt än att någon inte ska bli rånad.

(Msizi heter egentligen något annat, och ville att jag skulle skriva om hans historia)

Until next post,

PEACE

Fees Must Fall

Jag sitter på min kammare som man gör. Läser, skriver prosa eller gör något annat drömmigt, som man gör, när jag plötsligt hör en folkmassa utanför YMCA. De sjunger och ropar men då det är på zulu är jag oförstående så jag frågar en av vakterna som står i entrén vad det handlar om. Han berättar att det är studenterna som protesterar mot de höga skolavgifterna. Och då går det upp för mig. Detta hade ju Portia, en student på universitetet i Durban, berättat om ett par veckor tidigare.

Så here goes, lite om den politiska situationen i Sydafrika: Det började med att ett par studenter på Cecil Rhodes University satt sig upp mot namnet på universitet. ”Varför ska vi döpa ett utbildningsinstitut efter en kolonial frontfigur? Är det verkligen dessa män som vi ska hylla?”. Detta satte ”Colonial Statues Must Fall” rörelsen i rullning. Runt om i landet vandaliserades statyer på koloniala herrar, bränder startades och gatsten kastades. Universitetsstudenterna tänkte inte längre acceptera detta gulligullande med de som förslavade deras farföräldrar.

img_0452

Nedklottrad staty på campusområdet i Durban

Kritiken mot universiteten hade bara börjat. Colonial Statues Must Fall-rörelsen hade gett studenterna självförtroende och motivation att förändra även annat. Och det som stod som tvåa på listan var skolavgiftera som anses vara på tok för höga. Portia berättar att hon inte kan ta den masterexamen hon vill då pengarna ska räcka även till lillebrorsans utbildning. ”Fees must fall” är det som täcker förstasidorna i tidningarna dag efter dag. Och ingen hittar en lösning. Studenternas slutgiltiga mål är att helt få bort skolavgifterna. De vuxna jag pratat med kommenterar protesterna med KLASSIKERN ”det är en fin tanke, men kommer ej fungera i praktiken, pengarna finns inte”. Många menar att Jacob Zumas regering är för korrupt och att statskassan inte räcker åt både Zumas skattefinansierade palats samt studenternas utbildning.

Har det gett något resultat då? Kanske. Nyligen bytte Pietermaritzburg namn på alla gator döpta efter kolonisatörer till namn på frihetskämpar. Loop Street heter nu Jabu Ndlovu etc. Bra på lång sikt trots att mina kompisar från Pietermaritzburg än så länge är lost i sin egna hemstad då de inte har hunnit lära sig de nya gatunamnen. Och de jag frågar säger att den politiska ungdomen i Sydafrika länge just känt sig lost då de jämfört deras kamp med kampen mot apartheid. Det mesta känns nog fjuttigt i jämförelse.

Postkoloniala Sydafrika är i rörelse, big time, men framför allt har ungdomen i Sydafrika hittat en politisk identitet. Och viktigt att tillägga är att det inte är alla studenter som ställer sig bakom rörelsen. Särskillt då den tagit sig agressiva uttryck så som bilbränder (en buss brann i PMB här om dagen) krossade rutor med mera. Men majoriteten är ändå enig. Studenterna har hittat en gemensam hjärtefråga och en politisk agenda de är stolta över. Utbildning är en mänsklig rättighet så visst får vi hoppas att de en dag når sitt mål!

FEES MUST FALL

Until next post, peace!

(Bildcred till Portia)

Lite kul länkar:
The Guardians take på Zumas husbygge: https://www.theguardian.com/world/2016/mar/31/jacob-zuma-ordered-repay-upgrades-nkandla-home-south-african-state-funds

Nyheter om Fees Must Fall: http://ewn.co.za/Topic/Fees-must-fall

”Rice just doesn’t fill me up”

Soor i Somalia, fufu i Ghana, ugali i Kenya, chima i Mozambique , nshima i Zambia och pap i Sydafrika. Kärt barn har många namn och denna basfödan är en grundsten i de flesta afrikanska matkulturer. Just ordet pap är lånat från holländskan och betyder gröt vilket mer beskriver mastigheten snarare än konsistensen. Konsistensen är nämligen fastare än gröt. Man brukar testa om papen är färdig genom att kasta en nypa på väggen; är den klibbig och fastnar behöver papen längre koktid, men om den faller mot marken är den färdig. Mer eller mindre ett omvänt spaghettitest. Pap är gjort på majsmjöl och vatten, simple.

 

”It’s the staple food of South Africa” Så har jag fått det beskrivet för mig och då började jag fundera på om vi i Sverige har en basföda. Potatis kanske, men jag äter inte potatis mer än någon gång i veckan. Det kanske beror på socioekonomiska orsaker, att vi i Sverige har råd att variera våra kolhydratkällor mer. Pap är billigt, snabblagat och man bli mätt… Ordentligt mätt. Men jag är inte helt övertygad om att det bottenlösa papintaget i Sydafrika bara beror på att det är billigt för alla älskar verkligen papp, bottenlöst.

 

”Rice just doesn’t fill me up” svarar Lethu på frågan om varför han föredrar pap framför ris. ”Ugali is my favorite food” konstaterar Lucia, en av praktikanterna från Kenya. För mig är det näst intill obegripligt att man kan ha en kolhydratkälla som favorit men förvånade många har en verklig kärlek till maten. Missförstå mig rätt, man äter aldrig pap utan tillbehör. Grytor av olika slag eller kött är vanligt att ha till. Lucia menar alltså underförstått att hennes favoriträtt är pap med något tillbehör, men huvudfokus ligger ändå på papen.

 

Här om kvällen frågade jag Lucia att ge mig en lektion i papkok. Så här kommer pap101:

 

Mjöl

Detta kommer du behöva: Majsmjöl as seen above och vatten.

img_0397

Börja med att koka upp vatten. Enklast är att göra det i en vattenkokare.

img_0406

Häll i majsmjölet i det kokande vattnet under omrörning. Mängden majsmjöl och koktiden avgör konsistensen. Ugali som äts i Kenya har en fastare, nästan hårdare konsistens så då behövs det mer majsmjöl. Man kan typ bygga hus med Ugali, så hårt är det. Men nu lagar vi den mjukare versionen med lite mindre majsmjöl. Mängden har jag dålig koll på. Gå på magkänsla!

img_0409

Rör om papen tills önskad konsistens uppnåtts. Detta avgör man genom att trycka upp papklumpen mot kastrullväggen.

img_0411

Sista steget är att ångkoka papen ca 5-8 minuter på låg värme med locket på.

img_0413

Ja alla kära läsare, där har ni den; papen stolt uppvisad av Lucia.

img_0414

(Bilden visar ett serveringsförslag)

 

Until next post! PEACE

TI(S)A

TIA-This Is Africa. Jag hörde först uttrycket när jag som 10 årig stridspitt såg Blood Diamond med den sydafrikanska boern Danny Archer, spelad av Leonardo DiCaprio, i huvudrollen. I en scen vänder han sig mot journalisten Maddy Bowen och säger –TIA, right? DiCaprios karaktär syftade på att detta är Afrika, man vet aldrig vad som kommer hända. Back in the days tyckte jag att DiCapri var döcool (sånt uttryck man använde 2006) men jag ställer mig mer kritisk mot uttrycket nu trots den humoristiska undertonen. Det är schablonartat och bygger huvudsakligen på fördomar om Afrika. Bilden av Afrika som kaosartat, bestående av länder med skakiga institutioner och oberäkneliga människor. Detta är onyanserad, orättvis beskrivning av Afrika. Jag tycker nog att det kan behövas lite mer än tre bokstäver för att sammanfatta en hel kontinent.

Trots det kan jag eventuellt ha användning av uttrycket i dagsläget. Ofta när jag står inför en stor förändring i mitt liv så målar jag upp en bild i mitt huvud av hur det nya livet kommer att te sig. Hur den fysiska platsen kommer att se ut. Hur människorna kommer att vara, och ibland kan jag till och med fantisera kring korta sekvenser och konversationer med imaginära kollegor eller kompisar. Jag vet inte om det är något som ni kan känna igen er i, men det är så mina tankegångar har fungerat nu inför detta halvår i Pietermaritzburg.  Och det är här TIA kommer in. Eller jag borde kanske säga TISA; This ISouth Africa, inte min fantasi och det är en tanke jag måste förlika mig med. För det kommer inte vara som jag föreställt mig, men det kommer garanterat att bli bra ändå.

Så med ett öppet sinne och nyfikenhet ska jag försöka ta mig an denna utmaning att praktisera på YMCA Pietermaritzburg. Få uppleva Sydafrika inifrån och lära mig så mycket som möjligt. På denna bloggen kommer jag skriva om mina äventyr och mina reflektioner kring det jag får uppleva. Jag uppmuntrar ALLA som vill att kommentera, fråga, kritisera, risa, rosa! Jag lovar att svara på allt ni skriver till mig och det vore superskoj att få diskutera, problematisera, fundera, intressera. The list goes on! Innan jag börjar låta allt för mycket som en rappande Gustaf Skarsgård så välkomnar jag er hit. Until next post! PEACE

 

 

Gustaf Skarsgård rappar: https://www.youtube.com/watch?v=M9WRQm00U94

Scen ur Blood Diamond: https://www.youtube.com/watch?v=iHsrr0JJMbY




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7