Poster taggade ‘Globala praktikantprogrammet’

Att säga hejdå

Praktikanterna på bild, från vänster: Jonatan (Danmark), jag, Lee (USA), Andreas (Danmark) och Anna.

King Shaka International Airport, 14.30 den 14 oktober 2017
Jag står med något våta kinder och blickar tillbaka mot säkerhetskontrollen. Efter en lång kram och ett långt avsked går han in genom dörrarna som vi inte får följa. Lee M Gray, en amerikansk praktikant som Anna och jag blivit nära vän med lämnar oss nu. En lika mycket mentor som vän lämnar Sydafrika för att ovetandes om vad som väntar honom där, åker hem. Lee var en av de första jag och Anna fick kontakt med härnere, då han både är vår granne och kollega. Han har jobbat på YMCA PMB sedan Juni och var på grund av visumproblem tvungen att göra sin vistelse kortare. Någon timme senare får jag ett meddelande att även han gråter, tittandes på Mamma Mia säger han att han saknar sina svenskar.

Det är ett svårt ämne – avsked. Det leder till ett jobbigt samtal och ett ledsamt mående. Men det är också en del av livet och något man får räkna med när man skapar relationer. Relationer till människor, djur eller platser. Jag personligen hatar avsked. Jag hatar de såpass mycket att jag fasar inför dem. Trots att jag bara är inne på andra månaden så fasar jag redan för att säga hejdå till alla när jag åker hem. Jag fasar inför november månad då ytterligare två praktikanter kommer lämna oss och jag fasar för december och januari då jag måste säga hejdå till resten. Till en vardag, ett liv och en del av mig själv. Jag borde inte ta ut detta i förskott, men jag kan inte låta bli. Jag såg det nyss hända för en vän och inser att han tog det 10ggr bättre än vad jag kommer att göra.

Nu har vi dock länsat hans skafferi, tittat på bilder och omformaterat gruppen så att vardagen rullar på utan honom. Vi har bara känt honom i 5 veckor, men eftersom vi spenderat varenda dag tillsammans så känns det som en evighet. Jag kan säga redan nu att detta är en vän för livet och trots att det är många många mil mellan oss så träffades vi på en plats där det var nästan lika många mil till våra hem.

Efter ett kort och inte så glädjesamt blogginlägg säger jag samma sak som jag sa till Lee = tack och på återseende /Madde

Swedish fika

Denna historia börjar redan vid min första kontakt med Sydafrika – ett skypesamtal med min supervisor Allison. I juli månad fick jag kontakt med denna spralliga och varma människa som efter en resa till SIDAs kursgård (myndigheten som finansierar KFUMs prakikantprogram) lärde sig om fenomenet fika. Stolt visade hon upp en plansch med texten FIKA och dess betydelse i webbkameran.  Hon uttryckte en längtan till när jag skulle komma ner och lära henne mer om de svenska bakverken och vikten av att ha fikapauser.

Fika blev också ett diskussionsämne med Lee en amerikansk praktikant, under vår första kväll härnere. Jag och Anna visade videon Swedish fika (se video) och han var såld. Låten spelades på repeat och efter några dagar kunde han hela låten utantill. Ord som ”påtår” och ”dammsugare” hade vi översatt och förklarat så gott vi kunde för honom. Samma video spelades sen också upp på min födelsedags braai (läs mitt tidigare inlägg om du inte redan gjort det) och alla skrattade gott åt Go royals rim som:

”Replace your gun with a cinnamon bun”.

För en vecka sedan firade vi Heritage day tillsammans med all personal här inklusive volontärer och praktikanter. Jag och Anna beslöt oss för att bjuda på kladdkaka och alla förstod genast att vi bjöd på fika och blev överlyckliga.

Tyvärr är inte denna historia bara lycklig. Även om personalen har lärt sig ordet fika har de inte riktigt förstått eller tagit till sig de rutiner som för mig är väsentliga. Som svensk ser jag fika som mer än bara kaffe och kakor. Jag ser en paus från det man håller på med. Att gå ifrån 10 minuter från jobbet och ta en kaffe med kollegorna och prata om allt annat än jobb. I Sydafrika har de en lång väg att gå tills de kommer så långt att ha fikapauser. Härnere har de inte ens lunchrast utan vi måste be om tid i schemat för att äta. Om de någonsin kommer ta steget längre och inte bara förstå vad fika är utan också ta in kulturen, vet jag inte.  Jag uppskattar dock deras försök: I mötesrummet finns alltid kaffe, te och vatten och på alla större möten bjuds det på något att äta. Kanske borde jag lära dem förläningen fikaPAUS och se om jag lyckas bättre?

Nästa problem här nere är fikats huvudingrediens = kaffet. Jag skulle säga att jag är hyfsat berest och har detta som ett återkommande problem oavsett vart i världen jag är. Jag har aldrig vistats så här länge i ett annat land dock och har därför inte gått utan en god kopp kaffe länge. Till att börja med så är kaffekokare inte något som verkar finnas i de flesta sydafrikanska hem. Nu har jag inte varit i så många, men jag ställer detta påstående baserat på hur jag bor och hur det ser ut i mataffärerna. Där tar nämligen snabbkaffet större plats i hyllorna än bryggkaffet. Jag har aldrig varit ett fan av snabbkaffe, än mindre av äckligt snabbkaffe. Men när jag såg Nescafé gold i min lokala matbutik blev jag överlyckliga. Nu kan jag ta med min egna kopp kaffe på mötena och slippa det äckliga billiga snabbkaffet de serverar på kontoret. Men kaffet på caféer och restauranger då? Borde det inte funka? Väldigt bra frågor mina vänner, tyvärr är svaret kort och negativt: Nej! Förutom att man alltid får en reaktion när man beställer kaffet svart, antingen i frågan: ”Like you like your men?”. Eller med blicken”vilken skum utlänning”. Serverar de ändå en kopp svagt kaffe, med en mjölkkanna bredvid. För ingen kan väl dricka kaffe utan mjölk?

Hur jag ska stå ut i 3 månader till utan en bra kopp kaffe vet jag inte. Efter två veckor började jag nästan gråta när jag såg att det fanns filterkaffe med små kaffepressar på årsmötet i Johannesburg. Jag kunde nu göra kaffe i min egen styrka. Min slutsats: I januari kommer jag antingen hem utan ett kaffeberoende eller med en stor abstinens. Ni får helt enkelt önska mig lycka till och ta ett extra mått kaffe för min skull.

The Birthday Swede

… vad var jag läste på det kort jag fick av en amerikansk volontär på morgonen den 8 september – min 21 års dag. Att ha min födelsedag på min tredje dag på en ny praktikplats, i ett nytt land, i en ny världsdel var något jag trodde skulle bli litet och bortglömt. Jag som person försöker att inte ha för mycket förväntningar på något jag gör, blir hellre överraskad än besviken. Så därför gick jag in med låga förväntningar för både praktiken och födelsedagen. Men precis som att jag blivit glatt överraskad över våran tid här på YMCA of Pietermartizburg, blev min födelsedag fylld med överraskningar.

Men jag ska inte gå händelserna i förväg, jag borde presentera mig först. Så ni får 5 snabba med mig här:

  • Namn: Madeleine Sandemo.
  • Ålder: Läs första meningen igen.
  • Bor: Uppsala, nu Pietermaritzburg i Sydafrika.
  • KFUM bakgrund: Gått på KFUM Alnäs (sommarläger) som barn, är nu ledare där. Tränar funktionsnedsatta barn i trampolin via KFUM Uppsala trampolin.
  • Yrke: Undersköterska, jobbar på Akademiska sjukhuset (tjänstledig för tillfället).

Jag är lyckligt lottad som fick fira just min 21 års dag nere i SA. För som alla er svenskar som läser detta vet ni att 21 inte är någon ålder att fira. Här nere är det en stor dag, det är ditt sista steg till att bli vuxen. Det är då du får dricka alkohol, spela osv. Detta symboliserar de genom att ge en nyckel till födelsedags”barnet” för att nu kan vi låsa upp världen. En ko ska också slaktas och så bjuder man alla man känner på en braai (utalas braj och betyder grill). Detta är inte bara något jag vet, utan något jag fick uppleva också. Återigen är det dumt att gå händelserna i förväg, så vi börjar som alla dagar börjar, inte bara födelsedagarna, nämligen med frukost.

Jag vet inte hur ni firar era födelsedagar, men i min familj är morgonen nästan viktigast. Min väckarklocka den dagen består av familjen som kommer in sjungandes ”Ja må hon leva…” med en frukostbricka och paket. Anna, min landssyster, medpraktikant och rumskamrat råkar ha samma tradition i sin familj och gjorde därför en Sydafrikansk variant på traditionen. Hon kom in med ett ljus gjort av en flaska och en kopp te för att sedan bära in paket mina föräldrar skickat med från Sverige. Så det blev paketöppning och te i sängen, nästan som hemma.

Dagen fortsatte sedan med jobb, vilket vi nog säkert kommer presentera mer i framtida blogginlägg så ni får veta exakt vad vi gör här nere. Framåt kvällen däremot började folk bete sig skumt. Vi bor på samma plats vi jobbar och jag fick höra att jag absolut inte fick gå till mitt hus. Jag började vid det här laget känna lukten av grillrök, men kunde inte riktigt ana vad som försiggick. Tillslut kom vår supervisor Allison med lite utstyrslar åt mig (se bild) och jag fick sedan gå mot området vi bor i.

De hade pyntat upp för fest och runt 15 personer stod och hurrade och grattade mig. Bakom dem lite längre bort kunde jag skymta ett braai-stand. Att vi nu hade varit i PMB i 3 dagar och de kunde få ihop 15 personer som ville komma till min överasskningsfest visar vilken otrolig sammanhållning det är här på centret. Flera av gästerna bor dessutom så långt bort att de var tvungna att sova över för att de inte kunde gå hem i mörkret. Och allt detta för lilla mig!

Kärleken och omsorgen som jag fått uppleva den här tiden och framförallt i fredags är överväldigande. Jag vet därför inte hur jag ska avsluta detta blogginlägg, så jag gör det på samma sätt som jag började: genom att ta citat från det fina födelsedagskort jag fick.

 

”I hope your day is wonderful and sets the tone for the rest of your time here.”

 

Hej, hejdå Zambia

Var sak har sin tid osv. På söndag har vår tid i Zambia för den här gången kommit till sitt slut. Och det känns så himla märkligt. Jag skrev det i mitt förra inlägg men jag säger det igen. Det är en riktig lyx att få chansen att skapa sig en vardag på en plats som till en början känns så långt ifrån sin riktiga vardag.

Livet i Zambia har varit lite som att cykla nerför Carolinabacken i Uppsala. Har ni gjort det någon gång? På avstånd ser backen oerhört brant och lång ut, till och med potentiellt livshotande. Fast alternativet att leda cykeln ner känns å andra sidan väldigt tråkigt och tidskrävande, så man tänker vad tusan, vi kör, livet är ju fullt av risker. Till en början står man i princip på bromsen och då går ju allting fint. Det går lugnt och långsamt, känns som att man har kontroll över situationen. Det är när man tröttnat på att bromsa och bestämmer sig för att släppa lite på pedalerna som det tar fart. Och då är det ju försent, man är redan uppe i världens hastighet och tänker att jag aldrig lär mig, det är nästan att man förtjänar att bryta lårbenet. Men när man väl har accepterat situationen så kan man uppskatta kittlandet i magen. Och den sista biten är ju toppen, för då glider man bara hela vägen fram till Fyrisån. Är ni med?

När vi kom till Zambia ville jag vara en svamp. Det är vår programhandläggare Carolines brillianta ord för att ta seden dit man kommer, ha ett öppet sinne, förstå varför saker är som de är osv osv. Och missförstå mig rätt, jag vill fortfarande vara en svamp. Men jag är glad över att ha gått från att vara en prillans ny svamp, till en lite mer urtvättad och sliten svamp. För jag suger inte upp precis allt som jag gjorde i början.

Efter sex månader har jag bättre koll på vilka värderingar jag inte kompromissar med (i svamptermer: suger upp). Ett exempel är nedskräpning. Zambias sopsortering är lika med icke existerande. Det finns en soptipp en bit utanför stan dit någon snubbe från kommunen åker och eldar med jämna mellanrum. Du skådar sällan en soptunna på allmänna platser och det är fullt acceptabelt att kasta plastflaskor och annat skräp direkt på gatan. Det finns ingen lagstiftning mot nedskräpning, vilket skiljer sig från grannlandet Zimbabwe som ger höga böter på nedskräpning och där du knappt kan hitta ett tuggummi på gatan. Att kasta skräp på gatorna var faktiskt någonting jag trodde att jag själv också skulle anamma efter en tid. Vad spelar det för roll om min vattenflaska gör fem andra vattenflaskor sällskap i högen där borta? Men oj vad det sitter i ryggmärgen att inte kasta skräp i naturen! Det är som att man är fem år igen och hör mamma och pappa säga hittar du ingen soptunna så får du bära på skräpet tills du hittar en. Så om det är något mina föräldrar kan vara stolta över så är det detta. Hon slänger ju i alla fall inte skräp i naturen. Och ni skulle bara veta hur mycket skräp jag har burit runt på i Zambia. Vi har inte ens en soptunna på kontoret i Kazungula, så när jag inte haft en soppåse att göra till temporär soptunna så har jag tagit med skräpet hela vägen tillbaka till Livingstone. För Gud vet att det inte finns en endaste soptunna i hela Kazungula.

Den urtvättade svampen har också lärt sig att det inte spelar någon roll hur mycket man försöker passa in. Att förstå sin position som privilegierad och att förhålla sig till det är ingenting som jag ifrågasätter. Men det kommer samtidigt alltid finnas människor som har förutfattade meningar om en, i detta fall på grund av hudfärg, att man lika gärna kan stå för sina kontroversiella åsikter om det är vad man tror på. Såsom att man tror på evolutionen, att man försvarar homosexuellas rättigheter eller att man delar en annan kvinnosyn till skillnad från deras.

Det är intressant hur medveten om ens egna värderingar man blir när man hamnar i en ny kultur. När ens egna tankesätt inte längre är normen. Först kan man svampa och försöka förstå. Men sen är det faktiskt okej att krama ur varenda droppe och säga att det här vill jag inte ha något med att göra om man nu skulle känna så. För huvudsaken är väl ändå att vi lyssnar på varandra och om vi inte kan komma överens – så kramar vi ur svampen och lägger den på tork.

Homeland for sale

I helgen besökte jag Tel Aviv tillsammans med min kanadensiska kompis Jess. Målet var allmän förströelse och att komma bort från vardagen ett litet tag. Jag har lämnat min ”two weeks notice”. Snart är jag hemma, så när vi promenerade runt i parker och längst stranden försökte jag samla mina intryck.

Tel aviv är stort och fullt av höghus. En ekonomisk metropol och ett centrum för HBTQ-personer. Det är i alla fall så man vill visa upp sig. Ofta lyfts just homofobi upp som ett av skälen till varför Palestina inte bör respekteras, ett konservativt arabland där det är oerhört svårt att inte vara hetro. Prideflaggan hänger varstans. Jess säger “men jag känner mig inte välkommen, det är till för vita homosexuella män!”. Vi läser om pink-washing.

Vi promenerar i en park. Jag noterar att jag inte sett tama hundar på länge. Hundrastplatserna är större än lekplatserna och parkerna våra kompisars barn leker i. I flyktinglägren finns knappt rum att andas. I palestinska städer bygger man tätt och på höjden för att nyttja de få byggrättigheter man har. När man bygger högt i Tel Aviv är det för att visa att man kan. När bosättarna lämnade Gaza rev man husen, inte för att de inte var av god kvalitet, utan för att hushållen var enplansvillor och behovet av bostäder är enormt. I Israel finns massor av plats, om man bara bär rätt ID-handling.

Havet utgör en särskild plats i min resa. Jag har träffat många pojkar som aldrig sett havet, trots att det ligger en timme bort. Ibland kan vi till och med skymta det i fjärran. Förr kunde man få inresetillstånd en gång om året. Mina äldre kollegor berättar om hur palestinska familjer vallfärdade till Jaffa och havet. Det var länge sedan nu. Just Jaffa har fått bli symbolen för paradiset. ”Tänk att få plocka apelsiner där. Det är de bästa apelsinerna i världen.” berättar barnbarn till de som flydde. Barnbarn som kanske aldrig rest dit, utan hört berättelser från mor- och farföräldrar. Man behåller nycklarna till huset som fanns där en gång, men som för länge sedan rivits. Nyckeln markerar rätten att återvända.

Havet är speciellt viktigt för Gaza. Ship to Gaza: båtturerna som försöker bryta blockaden, fiskebåtarna som inte får åka längre än 6 nautiska mil från kusen, överfiske och inget avloppssystem. ”Turisterna i Tel Aviv badar i Gazas skit” sa någon under en föreläsning jag var på. 2020 kommer Gaza vara obeboeligt enligt FN.

Jag doppar tårna i vattnet och en liten pojke tittar ut över havet. Jag funderar på platsen i världen där han kommer växa upp. Han är palestinsk. En liten del palestinier flydde inte så idag lever ca 150 000 palestinier med Israeliska ID-handlingar i Israel. I gamla Jaffa finns några av dem.Väl i gamla Jaffa passerar vi moskén. Lägenheter i huset bredvid är till salu. Det är det israeliska fastighetsbolaget “Homeland” som säljer dem. På skylten står det “Homeland For Sale”.

Spara

Tillbaka till vardagen

Det är nu lite mer än en vecka sedan jag och Emma kom tillbaka från vår semester. En vecka i Namibia och en vecka i Malawi, två relativt närliggande länder men ack så olika. Och att vårt Zambia ligger precis där emellan! Det gav en verkligen perspektiv på vilken ensidig bild det finns av Afrika.

På vägen tillbaka till Livingstone hade vi chansen att stanna till hos detta mytomspunna huvudkontor i Lusaka som vi hört så mycket om. Tyvärr hade de glömt att vi skulle komma så besöket blev rätt så improviserat.

Att sedan komma fram till Livingstone och börja pendla igen till Kazungula kändes ändå riktigt bra när man varit på resande fot i två veckor. Att få känna att man faktiskt kan den här platsen. Jag känner kvinnorna på grönsaksmarknaden, jag vet hur mycket saker kostar, jag vet när matbutiken stänger och på vilken hylla jag hittar min favorityoghurt. Jag kan sucka med min taxichaufför när poliserna vid trafikkollen har infört en extra avgift för all taxiverksamhet och tycka att han gör rätt i att bara köra vidare utan att betala eftersom det är orimligt vilka kostnader folk skulle behöva betala för den sträckan i så fall. Eller att samma taxichaufför tar mitt parti och ryter ifrån när besvärliga män vill ha min uppmärksamhet medan jag sitter och väntar i taxin, eftersom han vet hur jag måste stå ut med det varje dag. Att få känna att folk faktiskt har saknat en medan man varit borta och att man har saknat dem lika mycket. Det är faktiskt en lyx att känna att man har fått en vardag på en plats man kände var så annorlunda bara för några månader sedan.

Igår var det internationella kvinnodagen och det uppmärksammades såklart i Kazungula. Efter 3 timmar förseningar kom vi iväg på vår marsch till en anläggning där det bjöds på musik, dans, tal och drama. Även här var det härligt att se hur många kvinnor man faktiskt känner i den här byn. Det var high-fives till höger och vänster, ”MY SISTER!” hit och dit och så mycket skratt och spontandanser att jag åkte hem med ännu mer kärlek för dessa kvinnor. Även om det är viktigt att vi uppmärksammar denna dag i jordens alla hörn, så är det också viktigt att poängtera hur olika förutsättningarna för denna dag är. Även fast det var en dag för att uppmärksamma alla kvinnor så var fortfarande konferenciern för eventet och majoriteten av all underhållning manlig. Vid en tidpunkt kläckte också konferenciern ur sig att han kände sig ”orolig för sin egen säkerhet” eftersom man pratar SÅ mycket om kvinnors rättigheter att man snart måste börja skydda männen ifrån kvinnorna. Mm, passa dig, tänkte jag.

Men man får ändå ta dagen lite för vad den är. Det pågår kamper för kvinnors rättigheter på olika nivåer i alla delar av världen och huvudsaken är väl att det i alla fall rör på sig även om det finns en lång väg kvar att gå.

En framgång för YWCA denna dag var att vi fick äran att hålla ett av två tal under eventet, vilket såklart ger oss en chans att höras och synas ännu mer i området.

Tänkte också ta tillfället i akt och tipsa er om KFUMs Instagramkonto (@kfum) som jag styr fram till på söndag denna vecka. Där finns också fler bilder från internationella kvinnodagen att gotta sig i.

Allt fint hej!

 

På bilden ser ni hela uppställningen från YWCA Kazungula på internationella kvinnodagen. 

Om inte alla får gå går ingen

När vi var med JAI för två veckor sedan åkte vi till Hebron för att turista och lära oss er om staden. Jag vet att jag skrivit om Hebron tidigare, men jag tror inte jag förklarat varför Hebron är så speciellt. Därför kommer nu ett lite bildande inslag. Hebron, eller Al Ghaleel som det heter på arabiska, är en för de monoteistiska religionerna väldigt viktig plats. Här ligger nämligen Abraham med söner och deras fruar begravna (förutom Rakel som har en egen gravplats utanför Betlehem men innanför muren eftersom Israel menar att platsen tillhör dem). Abraham är ju minst sagt central för Judendomen och därför är platsen väldigt viktig för den israeliska befolkningen (tror vi behöver ett inlägg om skillnaden mellan israeler, judar och zionister). Oslo-avtalen skrevs 1993-95, där delades västbanken in i område A,B och C. Efter Oslo-avtalet skrevs ett eget avtal för just uppdelningen av Hebron 1997. I detta avtal fördelades Hebron mellan H1 och H2, där H2 är under israelisk militär kontroll. H2 är ett område som sträcker sig in i gamla stan i Hebron. Detta har varit förödande för de Palestinska familjer som bott inom området och gamla stan är till stora delar stängd, antingen av Israelisk militär, eller för att det inte går att bedriva verksamhet längre.

H2 är inte bara under israelisk kontroll, det är också en kärna för bosättningar inuti gamla stan. Bosättningarna bygger ofta i etapper där man först etablerar enstaka hus, kopplar samman dem via vägar och slutligen bygger samman dem till större områden (i mitt senaste inlägg kan ni se bilder på större bosättningar som håller på att byggas samman på just detta sätt).

H2 har också områden som är helt avspärrade för palestinier. Shuhada street, den tidigare huvudgatan i gamla stan, är ett sådant område som till stora delar är fullständigt oåtkomligt för palestinier.

Vi åkte med buss, först till en glas och keramikfabrik. Typiskt något turistigt man ska ha gjort om man är i Hebron eftersom staden är känt för sitt hantverk. Det kom gatuförsäljare som ville sälja armband. I vanliga fall brukar folk vara ganska hårda mot gatuförsäljare, framförallt upplever jag att guiderna brukar vara det. Här var det tvärtom, få köpte någonting, men alla var artiga och våra palestinska guider presenterade till och med försäljarna för oss.

Vi åkte vidare med bussen in till H2 där vi mötte ytterligare en guide. Sakta vandrade vi genom gamla stan. Stora delar var stängt, folk kommer helt enkelt inte hit längre. Ovanför våra huvuden är det galler som skyddar mot bosättarnas stenar. gallret rensas någon gång i veckan för att undvika att det går sönder eller att man inte får in något solljus på gatan.

Vid slutet av gatan ligger en av de många checkpoints som leder in till moskéen/synagogan och ett område som är delvis otillgängligt för Palestinier.

Inne, bakom metalldetektorer och passkontroll, ligger Ibrahim moskén. 1994 mördades 29 personer och 125 skadades då en bosättare öppnade eld inne i moskén. Detta fick till följd att spänningarna ökade i området. Idag är moskén delad och en del är nu synagoga.

Vi går utan skor på de tjocka mattorna. Rutmönstert markerar platser för bön.

Bakom det skottsäkra glaset ligger synagogan.

Vi åt inne på området hos en av de få familjer som fortfarande bor inne på området. ”Crazy Abed” driver fortfarande butik här. Hans familj välkomnade oss och vi serverades kyckling med ris.

 

 

Bosättarna promenerar från synagogan.

På dörrarna på Shahuda street, innan området blir helt avspärrat för Palestinier lever fortfarande några familjer. Dörrarna har pilar ditklottrade. De markerar att dörrarna måste vara öppna, alltid. Israelisk militär måste ha möjlighet till inträde när som helst under dygnet.

Vi vandrade vidare på Shuhada och kom fram till militärerna som vaktar gatan. Våra guider förklarade att om vi icke-palestinier visar pass så skulle vi få gå vidare, men de måste stanna. Efter en kort stunds mummel hördes ett ”No! We all go, or nobody does”. Jag kände mig så oerhört stolt över med vilken självklarhet gruppen fattade detta beslut.

Stämningen blev uppslupen i gruppen. På tillbakavägen stannade folk längst handelsgatan, pratade med butiksägarna och handlade. Det kändes som att det fanns en stark humanism i mötena. Alla förtjänar att bli behandlad med respekt och öppenhet.

Trötta åkte vi vidare till kuffiyah-fabriken. Den enda palestinasjalsfabriken i Palestina. Det var stökigt och högljutt och jag var för matt av alla intryck för att orka ta in mer intryck.

Slutkörd och glad åkte vi tillbaka till hotellet. Jag imponeras väldigt av gruppens dynamik och hur välkomnande de var. Tänk om det kunde vara såhär lite oftare tänkte jag halvsovandes. Det kändes hoppfullt.

Plötsligt glädjerus

Det är mörkt och svalt ute, men den värsta kylan har lagt sig. I helgen var det ett sånt där väder som gör att alla svenskar samtidigt får för sig att de måste passa på att grilla i parken, nu när våren är här på allvar!

Mandelträden blomstrar på västbanken!

Senaste tidens allvarsamma nyheter i Palestina har också gjort mig orkeslös. Natanyahu och Trump gullar med varandra och knesset pratar om att annektera bitar av västbanken. Outposts, alltså bosättningar som är olagliga enligt israelisk lag (alla bosättningar är olagliga enligt internationell rätt), ska med en ny lag retroaktivt kunna bli lagliga enligt Israel. Det innebär slutet på rivningar såsom skedde i Amouna.

Jag känner mig  väldigt trött. Jag fick väldigt tydliga symptom på PMDS och tog mina mediciner, vilket istället ledde till att jag fick otrevliga biverkningar.

Det känns också som att det varit svårt att komma tillbaka efter juluppehållet. Jag laddade mentalt för att vara redo att bli hemskickad så när jag väl fick stanna infann sig en viss tomhet. Jag sa hejdå till min familj i början av januari och skulle på något sätt hitta tillbaka till vardagen.

Jag har också känt mig ganska oinspirerad på sistone. Arbetet lunkar på, just nu gör jag broschyrer till YWCA Ramallah. Det är tidsödande när jag inte hittar bilder som är högupplösta nog och jag inte kan få texterna redigerade. Det har varit svårt att blogga. Jag börjar tvivla på relevansen och min förmåga att förmedla. Det blir gärna mörkt och dystert, för verkligheten här är på många sätt så, men som jag skrev i ett tidigare inlägg så pågår ju livet, leken och dansen parallellt med detta.

Så ikväll kom inspirationen för ett litet tag. Kanske inte inspirationen att skriva till en början, utan inspirationen till livet, leken och dansen. Inspirationen kom i form av ett avgrundsvrål. Plötsligt är det som att hela Ramallah skakar. Gatan fylldes på nolltid av tutande bilar, skrikande människor och palestinska flaggor. Jag insåg när jag hörde vrålet, en Palestinier har vunnit Arab idol.

För er som inte uppfattat det än så bor vi väldigt centralt, löjligt centralt. Mitt rum fylldes av ljuden från torget utanför, så jag insåg att det var menlöst att sitta inomhus för sig själv. Så fort jag kom ut såg jag folkmassorna som flockades. De skrek ”Yacoub, Yacoub, Yacoub” och en man kom fram till mig och frågade om jag visste vad som pågick. Jag svarade bara ”Yacoub!” och skrattade.

Det tjoades och tjimmades. 

I bilarna, på bilar, sittandes utför fönstret på bilar satt killar och klappade händerna. Efter en kortare stund dyker polisen upp för att skapa ordning. De stoppar bilar och sa till killarna att sätta sig i bilen, inte på/omkring. Sen dök en barnfamilj upp med två små pojkar som satt ut genom fönstret. Pappan stoppades men efter bara några meningars utbyte ler polisen och låter dem åka vidare.

Det finns en sån acceptans för ”bus” och skoj i Palestina. Glädje uttrycks hejdlöst precis som sorg. Människoliv respekteras på ett sätt som känns oerhört lustfyllt. Jag skulle kunna göra en mer krass analys där den fullkomliga manliga dominansen och hur kvinnorna jag såg hölls i hand som för att skydda dem. Ibland kanske sådana perspektiv kan lämnas därhän. Nu njuter jag istället av en trött käke på grund av mitt konstanta leende. Vad som helst kan hända och för en kort stund känns det som att allt är möjligt. Tack Yacoub.

Godnatt

Yalla bye!

Wunga Boys

Jag har börjat boxas här i PMB bland annat föra att jag alltid dragits till filmer om boxare. Det är något med att dramaturgin för en bra film står precis i samklang med dramaturgin i en spännande boxningsmatch samt den råa estetiken. Rubin Hurricane Carter, omsjungen i Bob Dylans sång ”Hurricane” blev en person jag intresserade mig för. Jag såg filmen, beställde hem hans biografi och skuggboxades hemma framför spegeln. Han blev felaktig dömd för ett brott som han inte hade begått. Ett av många rättsfall där hudfärg spelade en avgörande roll.  Han har vissa likheter med Mandela insåg jag då han i en intervju med Skavlan berättar att tiden i fängelse var det bästa som någonsin hänt honom. Förlåtande mot det förtryckande samhället på samma sätt som Mandela var. Intressant person och spännande berättelse. Ett sidospår så anyhow:

Coachen på gymmet är en fascinerande person men kanske inte på det sätt som jag trodde att han skulle vara. Boxningscoacher framställs alltid som så mycket mer än en tränare. De motiverar en när det känns som tyngst. Skriker och gormar från ringkanten när Rocky i tolfte ronden är nära att bli knockat av ryssen Ivan Drago spelad av Dolph Lundgren. Boxare är inte sig själva när de står i ringen. De är sitt team. Och tränaren är alltid närvarande och central. Inte min coach. Jag blev förvånad när jag 40 min in i passet knappt märkt av hans närvaro. Ja, boxningscoacher är kanske inte alla karismatiska sidekicks till hjälten. Hans coachingstil kanske är mer subtil.

Gymmet passar iaf precis in på min bild av hur ett boxningsgym ska se ut. En sliten och rå militärförläggning med bilder av framstående boxare på väggarna. Det fastställer min bild av att boxning enbart bygger på mental styrka och vilja. Så långt ifrån en materialsport man kan komma. Gymmet osar historia och framgång även fast det är nedgånget. Eller snarare just på grund av att det slitet. Jag tror på allvar att fräscha gym inte producerar lika många talanger. Rocky varvade att vara ute i en stuga och lyfta kärror framför en öppen eld med att använda köttstycken i ett frysrum som boxningspåsen och vann ändå titeln.

Coach (det är tydligen det man kallar tränare i boxningsvärlden, hans riktiga namn kan jag inte) skjutsar hem mig och i sin bil och jag nämner jag att jag arbetar med folk som bor på gatan. Han nickar förstående och säger ”The wunga boys”. Så jag tänkte avsluta detta inlägg med att skriva lite kort om wunga, en av dom populäraste drogerna bland folk som bor på gatan i PMB och Durban.

Wunga är som drogvärldens häxblandning. En gatans drog baserad på vad som finns tillgängligt på marknaden. Drogen innehåller bland annat crystal meth, HIV-medicin samt råttgift.

Det är bland det sjukaste jag hört. Har egentligen inget mer intressant att säga om varken boxningen eller wunga så avslutar inlägget nu lite abrupt.

 

Until next post,

PEACE

When You Bury An Old Man You Bury A Library

Morfar var äldst av åtta bröder. Hans pappa dog när han var 19 och fick därmed axla ansvaret som den äldsta i syskonskaran. Man brukar säga att den äldsta bland syskon blir den som tar mest ansvar och detta är ett skolboksexempel. Min gammelfarmor brukade koka palt till pojkarna och jag kan bara inbilla mig vilket omfattande projekt det måste ha varit att koka 2-3 paltar till åtta växande ungdomar. Typ 24 pitepaltar till nio pitepojkar. För er som inte kan er palt så är 24 paltar mycket jävla palt. Vi snackar kastruller du kan bada i. Vilken syn det måste varit efter att palten var avverkad. Åtta pojkar helt utslagna i paltkoma. Maten som egentligen ska ge en energi kräver istället all livsglädje till matsmältningen av denna kompakta degklump. Paltens ironi. Ja…. Jag älskar palt. Deal with it. Jag skulle kunna viga en hel bok till denna vackra lilla, månliknande mjölboll. ”Palt – Klumpen som erövrade Pite(å)” Men för detta inläggs framfart ska jag försöka lägga palten bakom mig for now.

Med ansvaret kom också envishet. Morfar hade trots allt deltagit i uppfostringen av sju yngre bröder så klart att han visste hur en slipsten skulle dras. Han hade alltid en stark åsikt och den gick inte att rubba på, inte en millimeter. Norrlänning ut i fingerspetsarna. Uppväxt på palt, bruta och surströmming. Intresserad av skogen, jakt och blåbärsplockande. Det enda jag hört honom säga som närmar sig rasism var då han sa att thailändarna dammsög skogen på blåbär. När dom var klara så fanns det inte ett blåbär kvar på flera mils avstånd. Samtidigt som dom för honom så beundrade han deras arbetsmoral. Inte ett enda bär fanns kvar när bärplockarna var klara med området.

Jag ska inte gå runt som någon jävla kliché (skam referens) men jag har ändå dåligt samvete över att jag inte ringde morfar mer när han var i livet. Mest för att det hade varit roligt att få känna honom bättre även om vi var nära varandra. Under våra telefonsamtal var alltid två saker som skulle bockas av innan han kände sig redo att lägga på. Jag var van så ställde in hjärnan på autopilot, zonade ut genom att fippla med något på datorn, och gav honom dom svaren han ville höra. ”Ja. studierna går bra.” och ”Jag kanske börjar pluggar till ingenjör men jag går fortfarande på gymnasiet”. Morfar avslutade alltid våra samtal med att konstatera att Sverige SKRIKER efter ingenjörer och refererade till någon artikel i DN-industri. Han var själv ingenjör och tyckte det var ett gediget yrke.

När samtalet var över så visste jag att det bara var morfars åsikt om min framtid. Ingenting att ta på allvar eller rent av överväga att gå i hans fotspår. Mamma hade alltid sagt att han var envis och hade sina egna åsikter om det mesta. Inget att bry sig om.

När han blev äldre pågick en ständig kamp mellan morfar och mamma. Mamma ville ha in honom på ålderdomshem då han var för sjuk för att ta hand om sig själv. Morfar ville stanna i sitt hus. Mamma och morfar argumenterade mycket om detta och det var nog delvis för att mamma vågade utmana auktoriteten, annars hade det ju inte varit någon diskussion och morfar hade fått gneta på hemma.

Svenskar är generellt orädda för auktoriteter. Lärare har svårt att kontrollera sina klassrum, föräldrar setts på hem mot deras vilja (på gott och ont mamma om du läser detta <3), det kastas gatsten mot poliser, och kungahuset bryr sig väl inte någon om egentligen?

I Sydafrika är det annat som gäller. Hierarkin är tydlig där den svenska är vagare. Där SA är en pyramid är Sverige en kulle. Den platta hierarkin i Sverige gör det möjligt att ifrågasätta och utmana där vi utmärker oss i värden. Trots kassa PISA resultat är svenskar heta på den internationella arbetsmarknaden då vi är kreativt starka, vågar utmana och kritisera. Fakta är nedvärderat medans argumentation och diskussion ses som viktigare kunskaper. Man kan tom få poäng på ett matteprov även om svaret är fel, bara man argumenterar på rätt sätt. Det tror jag är relativt unikt för Sverige. ´Utförligt och nyanserat är en mening som upprepas gång på gång i läroplanen och kanske har något av det fastnat även om stora delar av min gymnasietid gick ut på att skämta om just utförligt och nyanserat. Hur luddigt det än är så är det typ den finaste meningen jag vet. Särskilt nyanserat. Hjärntvättad, jag vet.

“When you bury an old man you bury a library” fick jag höra av en sydafrikansk kompis. Jag började fundera på synen på äldre. Ser vi svenskar gamlingar som personer rika på kunskaper, erfarenheter och vishet. Eller ser vi dem som okunniga och omedvetna om den samtid dom lever i. Jag vet att min generation ofta gör oss lustiga över den äldre generationens tekniska okunnighet. När dom inte vet vad en app är, eller hur man byter till frontkameran när en selfie ska tas.

Det skiljer sig garanterat från fall till fall men min bild av det är att det är mer ok att inte ta den äldre generationen på allvar i Sverige. De är virriga, mossig, gamla och oförstående av hur världen ser ut.

SA och Sverige skiljer sig också i ansvaret för dom äldre. SA har inte samma sociala skyddsnät och när någon inte är självständig nog att bo ensam är det vanligt att dom flyttar in hos sina barn. Jag fick det förklarat som att det är en återbetalning för uppväxten. Föräldrarna tar hand om barnen tills dom klarar sig själva och sen får barnen återgälda det genom att ta hand om sina åldrade föräldrar. Det är något fint med det. Att man får en chans att tacka. Samtidigt är det kanske inget man ska behöva tacka för. En bra uppväxt är en självklarhet.

Jag tror få svenska vuxna skulle vilja ha sina föräldrar i sitt hem. En börda snarare än en tillgång. I Sverige ligger det ansvaret istället ofta på samhället i form av äldrevård. Kanske kan man se det som att man betalar tillbaka för sin uppväxt genom att ta hand om sina egna barn.

Det är lätt att se bristerna i det sydafrikanska samhället. Fattigdomen, våldet, arbetslösheten. Men deras sätt att ta hand om den äldre generationen och ta till vara på den är beundransvärt. Eventuellt borde jag lyssna på min morfar och utbilda mig till ingenjör trots mitt ointresse för yrket. Sverige skriker trots allt efter ingenjörer. SKRIKER!!! Respekten gentemot den äldre generationen har imponerat på mig och kanske har dom förtjänat att tas på allvar, kanske vet vi yngre bäst. Men ett är säkert, dom sitter på erfarenheter som vi kan lära av. En hel bibbla fylld av visdom.

Until Next Post,

PEACE




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7