Poster taggade ‘emmag’

Gender Based Violence – Könsrelaterat våld

För att sprida lite kunskap även här så ska jag ge er en liten snabbversion av den informationen som vi sprider:

Vad är GBV?

Physical Abuse – fysisk misshandel
vilket innbär att använda fysisk kraft mot någon annan eller att:

– hålla någon i fångenskap så att personen inte kan röra sig fritt.
– inte ge personen mat, vatten, vila eller tak över huvudet.
– tortera/nedvärdera någon i ett inhumant vis.

Sexual Abuse – sexuella trakasserier
vilket innebär en sexuell relation med en annan person:

– där man utnyttjar, förudmjukar, skadar eller nedvärderar en annans persons integritet.
– utan att berätta för sin partner om sin HIV-status eller andra sexuellt överförbara sjukdomar.

Economic Abuse – finansiell
vilket innebär de flesta fall som har med ekonomiska resurser att göra, t.ex att:

– vägra finansiellt stöd till en familjemedlem som är beroende av personens finansiella resurser som den har rätt till enligt lag; som medicinska kostnader, skolavgifter, hyra etc.
– neka en persons rätt till att söka arbete eller annan aktivitet som genererar inkomst.
– att medvetet förstöra en fastighet för att skapa problem för den personen som äger den.

Emotional, Verbal, Psychological Abuse – känslomässig, verbal och psykisk
vilket innebär ett mönster av förnedrande beteenden mot en annan person, t.ex:

– förolämpningar, att någon kallar en fula saker, hot eller annat som orsakar emotionell stress.
– ”obsessive possessiveness” som skadar personens integritet, privata frihet och/eller säkerhet.
– alla former av gender based violence som sker i sällskap av minderåriga som kan ta skada av detta (mentalt).

Gender Based Violence inkluderar även kulturella eller traditionella seder som följande:

– påtvingade oskulds-test
– när man delvis eller helt, tar bort kvinnans könsorgan (kvinnlig omskärelse)
– offrande för att förändra sin spirituella ställning (satanism)
– påtvingat äktenskap
– omskärelse (sexuellt renande)
– barn-äktenskap (där den ena eller båda parterna är under 18)
– sexuella relationer mellan personer som är släkt

Vart kan man söka hjälp om man blir utsatt för GBV?

I Zambia kan man vid GBV söka hjälp via domstolen, polisen, YWCA, vårdcentraler och sjukhus, kyrkan (under dessa finns olika instutioner, organisationer och avdelningar som skiljer sig åt beroende på stad).

Hur hanterar YWCA Livingstone GBV?
YWCA Livingstone har ett Drop in Center som är öppet måndag till fredag dit alla är välkomna med alla problem som har att göra med GBV. Hit får man komma och prata med en rådgivare, som bedömer situationen och väljer därefter hur man ska gå tillväga. För det mesta så försöker man lösa problemen med rådgivning där både offret och förövaren behöver närvara (ibland även vittnen). Men känner man att problemen behöver starkare krafter så refererar man dem till domstolen eller polisen.

 

img_2108img_2104img_2102

 

Vill du ha mer information om GBV, vilka rättigheter du har och vart du kan söka hjälp?

Här kommer lite tips på hemsidor du kan besöka:

http://www.atim.se/om-vald

http://kvinnofridslinjen.se/index.php?page=om-vald-mot-kvinnor

http://www.amnesty.se/vad-gor-vi/kvinnors-rattigheter/vald-mot-kvinnor/

16 Days of Activism Against Gender Based Violence

Hejsan hoppsan!

Den här veckan är jag utrikes-korrespondent på KFUM Sveriges instagramkonto! Där kommer jag lägga upp bilder och (förhoppningsvis) lite videos på vad vi här på YWCA Livingstone gör om dagarna. Ni kan hitta oss under namnet: kfum.

Denna vecka är det mycket saker som händer hos oss! Bland annat detta:

Mellan den 25 november och 10 december kommer YWCA Livingstone att delta i ett evengemang som heter ”16 Days of Activism against Gender Based Violence”. Under 16 dagar kommer vi, tillsammans med andra NGO´s och övriga deltagare, att ordna samt delta i olika aktiviteter runt om i staden. Evengemanget startades för att minnas alla som dött pga. eller utsätts för könsrelaterat våld. Syftet med dessa 16 dagar är att aktivera och engagera människor i olika aktiviteter samtidigt som man pratar och uppmärksammar könsrelaterat våld; vad det är, vilka rättigheter man har samt hur och var man kan söka hjälp vid sådana fall. Exempel på aktiviteter som anordnas är fotbolls- och netball-turneringar, teaterföreställningar, workshops och/eller informationsspridning som kan vara flygblad eller att knacka dörr ute i communities.

I fredags satte hela grejen igång med ett demostrationståg som gick från Highlands (ett område lite utanför staden) in till the Civic Center, där borgmästaren höll ett tal om varför dessa 16 dagar är extremt viktiga och att vi måste fortsätta att sprida information och kunskap om GBV.

img_1872img_1892
Här ser ni YWCA Livingstone och NGOCC.

img_2068

Igår hade vi våran första aktivitet ute i samhället. Vi hade en community-outreach i ett av de mer utsatta områdena i Livingstone som heter Zambezi Sawmills.

Zambezi Sawmills är ett område där alkohol tillverkas och säljs hemifrån, försäljning som inte kontrolleras av staten. Eftersom den inte kontrolleras av staten så är alkoholen lättillgänglig för alla som bor där, oavsett ålder. Man dricker Sko – en egentillverkad alkohol med en procenthalt på cirka 3-10 procent.
Vi delade upp oss två och två och skulle köra dörr-till-dörr-metoden. Jag gick med en kollega som är född och uppvuxen i Livingstone. Han kan sina områden och gator, han känner sitt folk. Min chef kallar honom för en av sina ”streetsmart” och det är just därför jag får gå med honom och ingen annan.
Att göra dörr-till-dörr i ett område som Sawmills väldigt annorlunda än att göra en dörr-till-dörr i ett område som Norby i Uppsala, Sverige. Till att börja med så finns det ingen riktig dörr att knacka på. Man går in på personens tomt och ropar ”Odi”, om någon svarar så stiger man på. (Vart man än kommer och vilka man än träffar så trollar de alltid fram en bänk till oss att sitta på. Fantastiskt!)

Vi besökte fyra hus.
Vi träffade ungefär 25 personer.
Varje hus var en helt unik upplevelse.

I det första huset mötte vi en mamma tillsammans med hennes tre barn och hennes systerdotter. Vi frågade henne vad hon visste om GBV och hon sa att hon inte hade mycket information alls. Vi gav henne information om GBV och hur YWCA kan hjälpa till. Hon nickade och förstod. Hennes systerdotter sa att detta var som en uppebarelse för henne och att hon äntligen kände att hon visste hur hon skulle hantera sina problem. De tackade oss och vi tackade dem och gick vidare.

Hus nummer två pratade vi med en man. På tomten hade han en egen tuckshop där han sålde godis, kakor, cola, fanta och den Sko. Vi satte oss på en (framtrollad) bänk en bit ifrån tuckshopen. Bakom stod flera tomma plastflaskor – bruna med blåa lock. Under tiden vi satt där kom barn med hinkar och säckar fyllda med nya tomflaskor som de ställde upp bredvid de andra. Jag frågade min kollega vad flaskorna användes till. Han förklarade att dessa flaskor säljs i butikerna fyllda med öl, men när de är tomma samlas ihop och används till Sko. Ser man någon med en sådan flaska ute i samhället så vet man att det är Sko och inte öl. Framför flaskorna stod tre hinkar med en rosa-brun med en konsistens som liknade drickyoghurt – vilket var Sko. Hans fru hällde upp den i de tomma flaskorna som de sedan sålde.

Bakom oss satt tre män, alla med varsin flaska. Under vårat samtal blev vi avbrutna flera gånger av personer som kom in på tomten för att inhandla dagens flaska. De flesta var medelålders män.

I det tredje huset möttes vi av en stor grupp människor; mest kvinnor, några män och tre små bebisar. Några höll på att spela kort, någon höll på att få sitt hår flätat, några gullade med en bebis – alla drack Sko. Vi började prata om GBV, precis som vi hade gjort i husen före detta. Plötsligt kom en ung man in på tomten och man märkte att atmosfären ändrades helt. Han var inte välkommen här. Varför vet jag inte, men det märktes att ingen ville ha honom här. Vad som också märktes var att han var full. Innan han ens han sätta sig ner så bad alla honom att gå. Han pratade i mun med oss och försökte överrösta min kollega som pratade med de andra. Efter ett tag så satte han sig bredvid mig. Nära. Vad du i Sverige skulle tycka var för nära.
Jag var tyst när de pratade på lokala språk, delvis för att jag inte förstår vad de säger och delvis för att många inte förstår min engelska. Min kollega höll i samtalen, men översatte alltid efter ett tag till mig. Men mannen bredvid insisterade på att han skulle översätta så att det blev korrekt och så att min kollega inte lurade mig om vad som sades. Kvinnorna i sällskapet märkte att jag kände mig obekväm och började skrika på honom att gå. Han vände sig mot mig och sa att de var fulla och betedde sig konstigt ”så som man gör när man är alkoholpåverkad”. Till en början skrek de bara åt honom att lämna mig ifred, men när han bara fortsatte så eskalerade det. Någon slog honom med en flip-flop i huvudet. En kvinna fick nog, släpade bort honom. Skällde ut honom, örfilade honom och tryckte upp honom mot en vägg. De bad honom att gå och lämna mig, och alla de andra ifred. Han lyssnade fortfarande inte. (Mamma, pappa, alla andra som jag vet vid den här punkten har börjat bli oroliga – var inte det. Han rörde mig aldrig. Lät jag honom bara sitta där han satt så lät han mig vara). Han var harmlös, han ville bara vara en del av sammanhanget och visa att han också hade kunskap om GBV. Han var bara inte välkommen här. Så småningom var vi färdiga och lämnade tomten. Som innan tackade de oss och vi tackade dem. Det sista en kvinna sa till mig innan vi gick var: ”Tack för att du kom mzungo. Men nästa gång du kommer, snälla ta med pengar”.

När vi tillslut gick så gick även han.
Han frågade om mitt namn. Vart jag kom ifrån och ifall mitt hår var äkta.
Jag sa att jag hette Maria. Att jag kom från Sverige och att mitt hår är så äkta det kan bli.
”Maria. Som Jesus mamma?” Ja. Som Jesus mamma.
”Vart ska ni nu?” Vi ska gå.
”Låt mig gå med er” Tyvärr så måste vi jobba.

Nu hade även min kollega fått nog. Han höjde rösten och sa på tonga att nu skulle han gå innan våra vänner kom. Då tog han det till sig och tog ett steg tillbaka. Han sa hejdå och hoppades att vi skulle ses igen. Han gick åt vänster, vi tog höger in till det fjärde och sista huset.

Tagen av vad som hade hänt i de två tidigare husen så var jag inte så delaktig i den här diskussionen. Här träffade vi två medelålders-kvinnor, en äldre dam och en flicka i min egen ålder. Min kollega pratade lugnt med dem om GBV och hur YWCA hjälper till. Jag tittade mest på de små barnen som sprang omkring och lekte och på ankorna som vankade omkring på tomten. Innan vi gick så lovade kvinnorna att de skulle ta sina barn till YWCA nästa gång de gav dem problem.

Vi kände oss klara för dagen och mötte upp resten av gänget som var ute i fält. Vi samlade oss och pratade om vad vi hade varit med om. Några hade mött föräldrar som hade problem med barn som hoppat av skolan, andra hade problem med sina män eller fruar. Alla hade spridit information och fått olika upplevelser. Vi peppade varandra, bestämde oss för att komma tillbaka på onsdag för att fortsätta med vårat arbete och lämnade Zambezi Sawmills för denna gång med sång och dans. Även om det jag fick uppleva denna eftermiddag var svårt och annorlunda, så har det gett mig mycket att tänka på och bära med mig. Och jag är oändligt tacksam över att de jag jobbar tillsammans med hjälper mig att hålla huvudet högt, se saker som en lärdom och kunna skratta, även över det som kan vara jobbigt och problematiskt.
Det är lätt att prata om GBV, droger och alkoholmissbruk när man pratar statistik och fakta och vilken hjäp det finns att få.
Det är inte lätt att prata om GBV, droger och alkoholmissbruk när det händer framför dina ögon medan man försöker prata om vilken hjälp det finns att få.

 

Svaren vi får ifrån människor när vi frågar dem vad de vet om Gender Based Violence är väldigt varierande. Även hur vi blir bemötta när vi delar ut information om vilken hjälp man kan få, är olika. De senaste åren i Zambia har GBV skiftat fokuset från att det är mannen som slår kvinnan till att det är kvinnan som dödar mannen. Det har varit flera fall där män har blivit dödade av sina kvinnor, vilket gör människor i samhället oroliga. Det är en förändring som ingen förstår var den kommer ifrån eller varför. Oftast är det mannen som är den som fixar inkomsten i familjen medan kvinnan tar hand om hushållet, så varför vill hon döda honom?

(Såhär lät det när våra kollegor förklarade detta för oss:
”Det har gått från att männen slår kvinnorna till att kvinnorna dödar männen”
Som feministiskt autosvar så tänkte jag i mitt huvud ”det är väl på tiden” samtidigt som jag hör Elin säga: ”det är väl på tiden”, följt av att båda började skratta. Våra kollegor skrattade inte).

Pratar du med en man om GBV är han rädd för att dö och pratar du med en kvinna om GBV är hon rädd för att bli slagen. Det finns väldigt mycket rädslor, men väldigt lite kunskap. Har man blivit eller är utsatt för GBV är det också svårt att be om hjälp, för det kanske bara gör det ännu värre. GBV finns här, i Sverige och överallt. Men så länge man inte pratar om det så finns det inte. Det är just däför våra community outreaches är viktiga!

Det är just därför dessa 16 dagar är viktiga! 5 dagar är avklarade. 11 more to go!

Vad är Youth Justice?!

I ett samarbete med KFUM Sverige har YWCA Zambia startat ett projekt som kallas för Youth Justice – ett program som handlar om att stärka och stötta unga människor i samhället.
Programmet handlar om att stärka unga människors självkänsla, hjälpa dem och ge metoder för att bygga sitt självförtroende, prata om ”pinsamma” ämnen som sex, kärlek, puberteten, HIV/Aids, preventivmedel, sprida information om könsrelaterat våld, om att växa upp, ta ansvar, bygga relationer och mycket mer… saker som är superduperyber viktiga att prata om öppet (!!) men som, precis som i Sverige, fnissas om, hyschas om och slutligen faller mellan stolarna.
Varje träff formas efter en handbok: två olika för tjejerna och en för killarna. Tjejerna börjar med Financial Education (ekonomi och självförsörjande) för att sedan gå över till Life and Health Skills (livskunskap). Killarna gör bara Life and Health Skills.
I Livingstone arbetar åtta ungdomar i åldrarna 18-30 år med Youth Justice programmet. Det är fyra tjejer och fyra killar; tjejerna leder tjejgrupper och killarna har killgrupper. Dessa åtta kallas mentorer (ungdomsledare) och är ansvariga för att hålla i träffar för ungdomsgrupper. Just nu arbetar mentorerna i skolor i olika område inom Livingstone. Man försöker fånga in ungdomar i åldersgrupperna 10-14 och 15-19; då man i Zambia går i årskurs 6-8. Mentorerna träffar sina grupper 1-2 gånger i veckan för att under cirka under cirka en timme täcka ett ämne från handböckerna.

”Adolescent girls and young women are often teetering between dependence on childhood caretakers and the independence we crave as young adults. They are assuming more financial responsibilities and have to become ready for the economic role we will assume as adults. Teaching how to manage their money and build assets can help them to protect themselves and also expand their opportunities in life.”

img_0845-1img_0781

”Financial Education focuses on concepts of money and ways to manage it well. It promotes regular savings, wise spendings and ways to make the most of the girls´ resources. It is important to know how to handle yourself, pursue income opportunities, pay for your expenses and plan for the future.”

Financial Education är en handbok med 19 kapitel och handlar om att stärka tjejers självständighet genom att hjälpa dem att bli ekonomiskt självständiga. Detta, tror man, kommer i längden att påverka unga tjejer att bli mer självständiga från sina föräldrar och eventuella partners i framtiden. Om de vet hur man sparar, gör en budget och hur en bank fungerar, så kommer de också veta att de kan klara sig själva ekonomiskt och inte behöva förlita sig på att någon annan att alltid ska ta hand om och försörja dem.

”Zambian girls are faced with social isolation, economic vulnerability, and lack of appropriate health information and services – factors that prevent a healthy transition from girlhood to womanhood. They are faced with high rates of gender-based violence, and unsafe sex – increasing their risk for unwanted pregnancy, HIV infection, and school drop out. This leads to a lack of economic resources and income-generating options, and a general lack of agency in shaping their lives. The root course of these vulnerabilities is largely determined by girls´ weak social, health and economic-assets.”

Life and Health Skills handboken är myyycket tjockare och utgår från sju stora teman, vilka är: introduktion till LHS (livskunskaps introduktion), sexuell och reproduktiv hälsa, ”life-skills” (livs-tips), HIV/Aids, genus och könsrelaterat-våld, ledarskap och mänskliga rättigheter. Under varje tema finns ett antal underrubriker som på olika sätt har att göra med huvudämnet.
I introduktionen går man igenom vad hela Youth Justice handlar om: vad du som ungdom får ut av det och vad samhället får ut av det. Detta är inledningsprocessen till att bygga en stabil och trygg grupp för att undvika att ungdomarna känner sig obekväma och väljer att inte delta. Den första delen kan liknas med en team-building; man pratar om teamwork och gör olika övningar för att svetsa ihop gruppen så att alla ska kunna få ut så mycket som möjligt av de ämnen som följer.

Temat reproduktiv hälsa tar upp ämnen som: livs-cykeln – vad händer med kroppen och knoppen under livets gång? Man pratar om puberteten och allt som hör till – alla frågor som dyker upp: ”min kropp förändras, är jag normal?”, hur går det till egentligen när man växer upp och börjar bli vuxen? Detta tema är väldigt känsligt att prata om, inte bara för att det är med tonåringar som fnissar kring allt som har med kroppen och sexualitet att göra. Det är känsligt för att det är också under detta tema som man pratar om saker som preventivmedel, myter kring sex och preventivmedel, graviditeter och aborter; mycket som präglas av vilken kultur man är uppvuxen i eller vilka traditioner man lever efter.

Just dessa ämnen är i Zambia starkt kopplade till kultur, traditioner, religion. Många av ungdomarna kastas mellan det man får lära sig i skolan, vad de lär sig hemma/av familjen, i kyrkan och på sociala medier. Somliga litar på kunskap och fakta medan andra tror på traditionella teorier och historier. Det största problemet är att ungdomar inte alls är vana att prata öppet om detta eftersom många saker kan anses vara tabu och personligt. Men så kommer vi från YWCA och gör motsatsen, om man inte vågar prata om saker så kommer det att skapa problem och det är just det som vi som organisation vill förebygga men som också tar tid.

När man har temat Life Skills pratar man mycket om relationer. Relationen till sig själv, men också med andra – familj, vänner och/eller partners. Här får ungdomarn lära sig redskap och metoder för att kunna identifiera bra och dåliga relationer, hur man ska kunna lita på sig själv och sitt eget omdöme, inte falla för grupptryck och ta egna och kloka beslut. Man kommer också in på saker som känslor: vad är det och hur hanterar man dem? och hur man ska lösa en konflikt utan att det får konsekvenser eller leder till vidare konflikter.

När man kommer in på HIV, AIDS och STIS (könssjukdomar) är det även här ett känsligt ämne eftersom det också är något som präglas av kultur, tradition och följs av ett enormt stigma. Det som tas upp här är att lära sig skillnaden på myterna och faktan om HIV och AIDS samt hur man undviker att få det på bästa möjliga sätt.

Genus och könsrelaterat våld är en av de mer allvarsamma teman som tas upp i handboken. Här pratar man om sexuellt utnyttjande och vilka olika typer av könsrelaterat våld som finns. Hur vet man när man blivit utsatt? Vart kan man vända sig och vilken hjälp har man rätt till att få? Man pratar om de mänskliga rättigheterna; mänskliga och barns rättigheter, sexuell och reproduktiv-hälsa/rättigheter samt HIV/AIDS och mänskliga rättigheter.

Ledarskapskapitlet handlar om att visa ungdomarna t att alla har möjlighet att bli en ledare, på ett eller annat sätt! Bara att vi kommer som ungdomsledare är ett sätt att visa att engagera sig i sitt område eller i sin stad är ett sätt att vara en ledare och förebild samtidigt som man jobbar för förbättring och förändring.

img_0524-1 img_0527-1

Även om det stora målet med dessa grupper är att stärka ungdomar som människor och individer; få dem att förstå och använda sig utav sina rättigheter, bredda kunskapen om sex, hur man bygger relationer, lära sig om kroppen, sköta sin ekonomi och så vidare, så är den viktigaste grejen att träffarna inte ska vara som en lektion i skolan. Den stora skillnaden på denna timme tillsammans med oss och mentorerna och en timmes lektion i skolan är att tillsammans med YWCA finns det inga rätt eller fel svar; alla ska känna att de kan uttrycka sig och sina åsikter. Mentorn är ingen lärare,utan vi lär alla från och med varandra. Alla ska kunna känna sig trygga med att prata, delta och lära sig.

Och såklart (det jag tycker är det bästa av allt) så blandar vi seriösa diskussioner och övningar med massa energifyllda lekar!! Jag ska (om internetet tillåter) ladda upp en video för att försöka förmedla denna oförklarliga känsla när man leker tillsammans. Jag har förlängt min leklista med minst 10 nya zambiska lekar och de har fått ta del av det jag och Elin hade med oss i bagaget från Sverige. Lekar är fantastiskt! Mer sådant åt folket! (försökte ladda upp en video på en av de bästa lekarna, men internetet vill ej tillåta detta…)

Jag har själv lärt mig extremt mycket nytt och viktigt på en väldigt kort kort tid genom att bli en del av Youth Justice programmet. På ett sätt fungerar även jag som en mentor/ungdomsledare och följer med på uppdrag ute i skolorna; vilket också sätter lite press på att jag faktiskt måste veta vad jag pratar om. Alla ämnen vi berör; redskapen och metoderna vi pratar om, är saker som jag önskar att jag hade fått ta del av när jag var i deras ålder. Mycket har jag hört om på ett eller annat sätt, men det är minst lika mycket till, om inte mera, som jag aldrig skulle tänka på om jag inte hade fått det här uppdraget. Alla ämnen, redskap och metoder som vi berör är så Himla. Extremt. Super. Duper. VIKTIGA! Att få vara en del av utvecklingsprocessen hos de ungdomarna vi träffar i skolorna, att få se någon använda sig utav en metod eller klara av en uppgift ensam eller med hjälp från sina kompisar. Att få ett leende, ett tack eller en tummen upp efter en träff, från en ungdom som känner att den lärt sig något nytt, uppnått ett mål eller bara haft en riktigt riktigt kul och meningsfull tid tillsammans med dig är, och kommer alltid att vara, obetalbart. Det som får en att förstå varför en gör det en gör, fortsätter med det en gör och aldrig vill lägga av.

Och hallå! Jag tycker det är skitkul att folk tittar in här och blir lika förvånad varje gång någon hör av sig på ett eller annat sätt och säger att de går in och läser här. Kommentera gärna något kul eller ställ en fråga eller vad som helst! Även om brevväxling är skoj så är Livingstones postkontor och brevleverans, av erfarenhet, inte för mycket att hurra för.

Tills nästa inlägg, fred ut!

Två veckors ofrivillig semester


En vän skrev till mig häromdagen: ”Hej Emma! Hur är det i Zambia? Vad gör du om dagarna?”
Jag har ännu inte svarat min kompis (förlåt Emil), men det är för att de senaste två veckorna har jag spenderat mina dagar hemma i vårat hus och bara sovit, vilat, druckit vatten och försökt att bli frisk (och väntat på en kyl som tillslut har kommit, ni kan läsa om lillkylen här: https://live.framtidenjustnu.se/vi-har-en-kyl/ ).

På lördag för snart tre veckor sedan fick jag hög feber som kom och gick. Tisdagen veckan därpå kom febern tillbaka och min vänstra halsmandel hade svullnat till storleken av en falafel. Dagen därpå gick jag med min ”zambiska mama” till doktorn. Vi gick till en lokal vårdcentral, som vilken annan vanlig männniska som helst; jag fick en journal, ta min temperatur och väga mig innan jag fick vänta på att få träffa en doktor. Vårdcentralen är ett hus med en korridor och olika rum. Längs med korridorens väggar finns ca 3 bänkar, alla fullproppade med människor som väntar på deras tur att få hjälp. Får man inte plats på bänken så står man längs med väggen eller sitter på golvet. De flesta på vårdcentralen är mammor med sina barn, majoriteten är små bebisar. Alla är lokala personer. Och så kommer jag, mzungon, den enda vita.

15045338_10206453094920134_1948034861_o
Utanför vårdcentralen; här ser man barn göra sin första koll som bebisar. De vägs i en våg som hänger i trädet och blir undersökta av en läkare utomhus. 

Jag satte mig utanför doktorns rum som alla andra och väntade på min tur, precis som man gör vid ett lärkarbesök. Trodde jag. Mama knackade på en dörr, sa något på ett språk jag inte förstod och innan jag visste ordet av fick jag gå förbi hela kön; alla mammor med sina barn, de äldre som hostade; och in till doktorn. Alla stirrade när jag gick förbi och in genom dörren, men ingen sa något.

Jag blev undersökt. Doktorn skrev otydliga saker i min journal. Jag blev ombedd att gå till en annan, större, vårdcentral i ett annat område för att ta blodprover. Även här gick jag och mama rakt in, förbi ett fullproppat väntrum, in till den som skulle göra blodprovet, gjorde blodprovet och gick tillbaka till den första kliniken. Alla i väntrummet stirrade på mig, men ingen sa något.

Väl tillbaka på den första vårdcentralen kollade doktorn på mina blodprovs-resultat. Hummade lite och skrev ännu fler otydliga saker i min journal. Han pratade med mama på något språk jag inte förstod, vi bestämde en ny tid veckan därpå och sedan tackade vi och sa hejdå. Innan vi lämnade vårdcentralen för dagen så hade jag fått ett antal påsar med olika mediciner i och instruktioner när och hur dessa skulle tas. Jag sa hejdå till mama och åkte hem. Veckan som följde tog jag 18 tabletter dagligen. Pencillin, alvedon, järntabletter, medicin för ökat blodtryck, zambisk resorb och malariamedicin…

15102277_10206493725335869_2034477660_o
Mina små tabletter! Något kul måste man göra utav dem!

Sjukvecka nummer två var det dags för det andra läkarbesöket. Jag var klar med alla mediciner och febern hade försvunnit; men min halsmandel var fortfarande svullen. I övrigt var detta besök in princip likadant som vid det första besöket: jag fick min journal, ta min temperatur, väga mig, gå förbi den väntande massan av människor och träffa doktorn. Bara att denna gång var det en ny doktor. När han läste min journal och såg listan av mediciner jag hade tagit ojade han sig, undersökte mig, ojade sig lite till och skrev otydliga saker i min journal. Gick till den andra kliniken, tog blodprov, kom tillbaka. Doktorn förklarade ”du fick fel mediciner förra veckan, här är de nya du ska ta” och gav mig en lista. Vi tackade för oss, bestämde en ny tid veckan därpå och hämtade ut nya mediciner. Sjukvecka nummer två tog jag 15 tabletter dagligen, ändå tre tabletter mindre än veckan innan.

Den här veckan bestämde jag mig för att gå till sjukhuset istället för tillbaka till vårdcentralen. Jag fick nog av alla mediciner och oklara förklaringar över VAD som egentligen är fel på/med mig. Jag har slutat med alla mediciner och jag är definitivt på bättringsvägen (oroa er därför inte)!!

Så, som svar på frågan: ”vad gör du om dagarna?” så är detta svaret jag kan ge för månad nummer två av sex; jag har hängt på zambiska vårdcentraler, sovit, kollat på film, spelat Candy Crush, stirrat på våran mur runt huset, läst ut alla böcker jag tog med mig hit, tagit mediciner samma tid, varje dag och målat. För det mesta har jag vilat och räknat ner timmarna tills Elin kommer hem från jobbet så att vi har kunnat umgås och kolla på Beverly Hills 90210. Shout out till Elin; TACK för att du har gått igenom detta med mig. Du har varit och är en ängel.

 

15152461_10206493725455872_226238887_o
Här chillar jag!

Jag kan inte göra annat än att hålla med dem. De här veckorna har varit utmanande, väldigt långa och gett en mycket att tänka på… bland annat: varför jag får gå förbi hela väntrummet – är det för att jag är vit eller är det för att jag var den som hade störst behov av att få hjälp? eller varför ber min doktor mig att komma tillbaka för ett nytt besök när han själv inte ens jobbar den veckan? varför så många mediciner?

Många frågor, men få tydliga svar.

Men även om jag har varit sjuk och att vara sjuk är något av det sämsta som finns eftersom man känner sig så ensam och uttråkad, så har den här tiden inte bara varit jobbig. Mina kollegor och vänner har dagligen ringt och smsat för att se till så att jag blir bättre. Våra grannar har knackat på hos oss för att be för mig, hålla mig sällskap och se till att jag äter ordentligt. Folk är väldigt omtänksamma och är det någon som inte mår bra i derar närhet så kan man vara säker på att det alltid någon som bryr sig och tänker på en. Här är det inte bara ”tanken som räknas” utan man visar det också.

En söndag kom min mama förbi med grönsaker från marknaden och lagade nshima till mig för att se till att jag äter ordentligt tillsammans med all min medicin. En annan dag kom alla de kvinnliga kollegorna från YWCA hem till oss bara för att hålla mig lite sällskap; de spelade musik och dansade för mig eftersom de vet att jag tycker det är roligt. Det blev en eftermiddag fylld av glädje och skratt och innan de åkte tillbaka till kontoret sa de: ”nu har vi fått dig att skratta, och att skratta är den bästa medicinen som finns så därför kommer du bli helt frisk nu!”. Och så har vi faktiskt fått en kyl också. Det må låta bortskämt, men livet utan kyl som sjuk är inte najs någonstans. Ta ALDRIG ditt kylskåp för givet.

Så, nästa gång jag får frågan ”vad gör du om dagarna?” så hoppas jag kunna ge er där hemma ett roligare och tydligare svar över vad jag faktiskt gör, för vad jag har spenderat min tid med denna månad är absolut inte hur min vardag ser ut här.

På återseende alla ni! Tills nästa gång: Stay healthy och var tacksamma för era kylskåp.

Fred ut!

”Har vi el idag?”

I Zambia har regeringen tagit ett beslut att stänga av elen några timmar varje dag. Detta görs för att reglera elen och göra den till en exportvara. Energi är en av landets viktigaste exportvaror och ger därför landet (efter kopparn) den största inkomsten. Det är också ett sätt att fördela elen jämt mellan folket; i städerna används mycket el. Människor har tillgång till el i hemmen i större utsträckning än de som bor på landsbygden. På landsbygden använder man alternativa energikällor, framförallt kol som man ser folk överlasta sina cyklar med varje dag.

Load shedding (vilket jag trodde hette low shade tills Elin och jag diskuterade detta inlägg) innebär alltså att elen försvinner för ett litet tag. Varje stad har ett schema för vilken dag och tid det är load shed; olika beroende på vilket område man bor i.

Jag och Elin har bott i Livingstone i snart en månad och vi har insett att load sheds inte är något som går att schemalägga. Området vi bor i (Highlands) ska (enligt schemat) vara under load shed på måndagar klockan 17-21, torsdagar 12-18, fredagar 06-10 och söndagar klockan 18-22. Hittills har load shed inträffat en eller två gånger på utsatt tid. För det mesta så händer inte på utsatt tid. Så, att förlita sig på eltillgång och elektriska apparater är därför något vi lärt oss att aldrig ta för givet eller underskatta.

Våra grannar är vana och vet exakt vad de ska göra om en low shade infaller (oavsett om den är planerad eller oplanerad) under middagstid: de tänder en eld och lagar sin mat utomhus. De gillar läget. De vet att den kommer tillbaka inom sin tid.

Jag och Elin däremot, har börjat inse att vi ALLTID måste ha någon typ av mat hemma som går att äta/tillaga utan någon form av elektriska tillbehör (i vårat fall en spis eftersom det är det enda vi har till matlagning). Eller så har vi också lärt oss att vänta, för efter tre timmar så ska man kunna räkna med att elen ska vara tillbaka….. typ.

Men… vi har också insett att det inte alltid går att skylla på load shedding när elen helt plötsligt försvinner. Våran första kväll i det nya huset så försvann våran el, men det lyste fortfarande hos alla våra grannar. Vi fattade ingenting. Load shed skulle det ju vara först imorgon. Detta var även precis när vi skulle laga middag. Vi var trötta och hungriga efter en lång dag av väntan (då området vi bodde i tidigare hade haft sin load shed tidigare samma dag) och flyttandet av alla väskor och saker till det nya huset. Denna kväll var vår första nödraketskväll, dvs. en middag bestående av bananer, bröd och jordnötssmör i skenet av våra pannlampor. Det var den första, men absolut inte den sista gången vi gjorde så.

Load shed och power cut rubbar inte bara vardagslivet och matrutiner, det rubbar också arbetslivet. YWCA kontor ligger, tillsammans med en massa andra NGO´s och företag, i en stor byggnad mitt i stan. Plötsligt kan man höra en klocka ringa, ganska likt ett brandalarm – men det är bara ett sätt att förmedla till alla att byggnaden för tillfället inte har någon el – men den ska vara tillbaka snart. Under den tiden står allt arbete still. Under den tiden väntar man.

Likadant kan det bli på Shoprite (mataffär). En dag efter jobbet skulle jag snabbt kila in på Shoprite för att köpa hem vatten och grönsaker till kvällens middag. Jag smsade till Elin ”Jag är på Shoprite nu, borde vara hemma inom 30 minuter”. Men precis när jag skulle börja plocka bland tomaterna så blev det helt kolsvart i affären. Jag tittade mig omkring för att se hur andra personer reagerade och hanterade situationen. Hemma hade jag nog suckat och blivit lite småirriterad. Tänkt ”jag har verkligen inte tid med det här just nu? Kan någon som jobbar här fixa proppen som gått? Det här tar alldeles för lång tid, nu kommer jag inte hinna det här och det här och det här….” Jag såg hur alla runt omkring mig tog fram sina mobiltelefoner och försökte lysa och fortsätta sitt handlande trots mörkret. Många skrattade och hjälpte varandra. När man fick ögonkontakt så skrattade man för att man såg rolig ut i ficklampsljus. Så, jag gjorde detsamma och VIPS så var elen helt plötsligt tillbaka och livet fortsatte som vanligt igen.

Men hörrni!! Tänk på att i Zambia lever människor på de mått som anses vara de bästa för miljön och de ekologiska fotavtrycken. Load shed är därför inte heller någonting negativt. I Sverige brukar man ha Earth Hour vid den här tiden på året för att ”väga upp” vår elkonsumtion. Tänk om vi hade schemalagd load shedding. Hur skulle människor hantera det? Skulle människor i Sverige bete sig annorlunda? Det är en liten tankeställare som jag tycker om, för jag vet redan nu hur många av mina vänner som skulle få panik om elen gick och de är hungriga/måste platta håret/inte har batteri på sin mobiltelefon.

SÅ, om du någon gång planerar att åka till Zambia, var förberedd på power cuts och load sheds. Jag har insett värdet i att alltid ha:

– en fulladdad mobiltelefon (mest för att den har ficklampa och förhoppningsvis något kul tidsfördriv)
– mat som kan ätas utan elektriska tillbehör (obs tänk på att detta är in princip allt som äts måste tillagas med hjälp av någon form utav elektriskt hjälpmedel)
– en ficklampa (som förhoppningsvis har fungerade batterier)

och sist men inte minst: tålamod (har du inte det och/eller är hungrig, då kommer detta att bli en utmaning för dig).

Tills vidare: kärlek!

Vad är YWCA?!

Mulibuti (hej)! Veckorna flyger fram och på torsdag firar jag och Elin en månad i Zambia. Den senaste veckan har varit supervarm; runt 35-40 grader varje dag. Vi har lärt oss samarbeta med vårt eget och andras svett. Men idag är det kallt (25 grader)… ni hör ju. Kallt! Många vet redan vad jag åker med för organisation, men här kommer ett inlägg för att ge er en större bild av det hela!

YWCA i världen
YWCA är en ideell, opartisk, kristen organisation och står för Young Women Christian Association. Den grundades  efter behovet att kvinnor i samhället behövde en plattform att umgås, diskutera och få höja rösten tillsammans – en plats där de kunde vara utan sina eller andra män. Idag arbetar YWCA med de mänskliga rättigheterna, med sitt största fokus på kvinnor och barn.

Världen över ser uppdelningen lite annorlunda ut; YWCA är för kvinnorna och YMCA är för männen. I Sverige är KFUK motsvarigheten till YWCA. Numera är KFUK ihop-slaget med KFUM (kristliga föreningen unga människor) och är till för både kvinnor och män.

Eftersom YWCA/YMCA (KFUK/KFUM) är en paraplyorganisation så finns det mer än bara en organisation för varje land. I Sverige är KFUM Sverige huvudkontoret, vilket i sin tur följs av ett antal lokala föreningar i olika städer runt om i landet, till exempel KFUM Uppsala, KFUM Umeå och KFUM Central. Hemma tillhör jag KFUM Uppsala!

YWCA Zambia
År 1975 grundades YWCA i Zambia. YWCA Zambia arbetar med att stärka samhället, främst genom kvinnor och barn, för att de ska inse sin egen potential samt rättigheter som människor. Långsiktigt ska detta leda till ökat engagemang bland människor och skapa en fortsatt utveckling mot ett schyst och rättvist samhälle.

Precis som i Sverige så är även YWCA Zambia uppdelat mellan huvudkontor och lokala föreningar. Huvudkontoret ligger i Lusaka, landets huvudstad. I Zambia finns YWCA för tillfället i 9 av 10 provinser; och detta delas sedan upp på 50 lokala YWCA kontor runt om i landet. Här tillhör jag lokala kontoret i Livingstone, som tillhör den södra regionen!
Organisationens huvudfokus har alltid varit hos kvinnor och barn i samhället. Allt arbete som organisationen gör grundar sig i Women´s and Childrens rights program där det finns fyra underrubriker i vilka de lokala kontoren verkar i form av olika projekt. Dessa är:

1. Women and Childrens rights
(Kvinnor och Barns rättigheter)
2. Womens socio-economic empowerment
(Stärka kvinnors socio-ekonomiska ställning i samhället)
3. SRHR and HIV/Aids education
(Utbildning om redproduktiv hälsa och rättigheter samt HIV/Aids utbildning)
4. Adoloscence youth empowerment.
(Stärka unga i samhället)

Alla lokala kontor och föreningar har egna projekt som utgår ifrån dessa. I Lusaka har man till exempel ett boende för GBVV´s (Gender Based Violence Victims), dit kvinnor eller barn som blivit utsatta för könsrelaterad våld och måste, av olika anledningar, lämna sina hem och hamna på en säkrare plats. Man har även bedrivit olika former av kampanjer. Bland annat en ”Good husband”-kampanj (God make – kampanjen), som handlade om att det måste börja med männen i samhället för att skapa tryggare, bättre och mer jämställda miljöer för kvinnor och barn. Vad de olika lokala föreningarna gör för projekt och kampanjer är olika beroende på vad som behövs just där.

YWCA Livingstone
YWCA i Livingstone är ett av de lokala föreningarna som tillhör Southern Region. I Livingstone arbetar fem personer på kontoret, följt utav 8 mentorer ute på fältet, en styrelse och även massa medlemmar och övriga volontärer, och under denna lilla tid även jag och Elin som praktikanter!

YWCA Livingstone har främst två pågående arbeten; det ena är ett drop-in-center som är öppet för allmänheten måndag-fredag. Hit är både kvinnor, män och barn välkomna för att få vägledning av alla slag. Det kan handla om könsrelaterad våld, barn-misshandel, tonårsgraviditeter, tribalism (problems inom eller mellan olika tribes i landet), rån, bedrägeri, häxeri (häxor), relationsrådgivning, ekonomiska stöd, droger, utbildning…. listan kan göras lång.
Det andra är fältarbetet. Förutom rådgivningen och det administrativa som görs på kontoret så finns det mycket att göra ute i ”fält”; det vill säga ute i samhället. En kväll i veckan träffas kvinnor som har blivit utsatta för extrema fall av könsrelaterat våld. Tillsammans får de tid att diskutera och umgås med andra som har varit med om liknande situationer; kanske för att prata om det som de varit med om, eller för att lägga fokus på annat.

Annat fältarbete som görs är att vara ute i skolorna och i stadens olika områden för att möta barn och ungdomar. Under en timme träffar representanter från YWCA elever på skolor eller andra grupper av barn och ungdomar, och pratar om HIV/Aids, alkohol och drog-missbruk, barn-äktenskap (och massa andra ämnen). Dessa träffar varvar man diskussioner med lekar, dans och skratt. Det viktigaste är att lära med och från varandra och att skapa trygga miljöer där de känner sig bekväma med att prata om ämnen som annars inte nämns.

Det senaste projektet ute på fältet är det som kallas Youth justice, vilket är det som jag och Elin jobbar med mest under våran praktik. Men vad Youth Justice är mer exakt tänkte jag skriva någon annan gång, för nu orkar jag inte skriva mera.

Krama dig själv och nästa person du träffar! Nayenda (hejdå)!

Som hemma, fast borta

I skrivande stund sitter jag här på golvet i mitt rum. Precis som jag skulle gjort en helt vanlig kväll hemma i Uppsala. Jag älskar att sitta på golvet – hemma vet jag inte riktigt varför, men här är den största anledningen till att sitta/ligga på golvet för att det är det enda stället som är kallt. Det är mörkt för att det är low shade, elavbrott, vilket händer lite då och då.

I Livingstone är det sommar. Oktober månad säger alla är den varmaste månaden, och med åren så har värmen stigit ännu mera. Nästa vecka ska temperaturen ligga på 35-40 grader hela veckan. Iiiiih (uttryck som används när något är överraskande). Det är VARMT och det tycker vi, inte bara för att vi är mzungos, det tycker alla.

Den första veckan här nere har mest handlat om att lära sig, vänta och lyssna. Lära sig nya ord, gatunamn och strukturer. Vänta på människor, en uppgift eller att taxi-bilen ska bli full så man kan åka iväg. Lyssna på instruktioner, till gatutrafiken utanför fönstret och musiken som spelas varje natt, hela natten, på den lilla marknaden bredvid vårat hus. På ett sätt är allting nytt och spännande, men samtidigt så känns många saker bekant och vanligt.

Som jag nämnde i mitt första inlägg så har jag varit i Zambia en gång tidigare. Då med min gymnasieklass på en tre veckors lång fältstudie som startade i provinsen Copperbelt i norr och avslutades här i Livingstone i söder. Jag vet inte om allting känns bekant och vanligt bara för att jag sett det en gång förut. När jag går förbi hostellet där vi bodde, Shoprite (mataffär) där vi handlade juice, marknaden där vi handlade presenter till våra familjer där hemma, så ser jag fortfarande mina gymnasieklass-vänner där. Jag ser dem balansera vattenflaskor på huvudet i lobbyn på hostellet, suckandes i kön på Shoprite när det gick långsamt för kassören och prutandes på chitengis (tyger) och träskålar på marknaden. Vid nästa anblick inser jag att de faktiskt inte alls är där, de är borta för länge sedan – men alla byggnader, gator och känslor är detsamma.

(Så till alla mina gamla klasskompisar som läser detta: Livingstone och allt ni upplevde här finns fortfarande kvar; Booze-cruise, bungy-jump, water rafting, Guava/Litchi juicen, Zambezi café, baren på andra sidan gatan. Det enda som fattas är ni!)

 

Den första veckan och Livingstones värme har satt oss på prov. Jag har blödit näsblod ett antal gånger och vårat resorb-förråd börjar sakta men säkert ta slut. Ibland försvinner elen ett litet tag så att matplanerna för dagen måste ändras och en ficklampa blir livets viktigaste grej. Men trots alla mini-utmaningar som hoppar på oss, så gillar jag att vara här. Jag gillar att säga hej till alla som går förbi mig på gatan, att köpa billig frukt på marknaden, ligga med Elin på golvet efter jobbet för att komma ner i normal kroppstemperatur. Det kanske är för att jag känner igen mig, för att jag har varit här förut; eller för att jag känner mig trygg i sammanhanget jag är med i här. Vår första kväll välkomnades vi med middag tillsammans med alla kollegor och orden ”We are family here”. Lika så säger våra kollegor ute på fältet att ”We are brothers and sisters, we are all the YWCA family here”. Det sociala kontraktet i Zambia är annorlunda; någonting som jag uppskattar mycket, mycket, jättemycket.

 

Jag vill så gärna försöka formulera mina upplevelser, tankar och känslor i ord men det går inte. Hur många namn jag än skriver på personer jag möter, gator jag går på, marknader och områden jag besöker så kommer det bara förbli ord för er där hemma utan någon mening eller självklar bild som det blir för mig.

Det jag kommer att skriva på den här bloggen är inte baserat på källkritisk fakta; det här kommer vara små historier och berättelser baserade på mina egna upplevelser. Beskrivningarna av dem kommer att vara från ett väldigt smalt perspektiv – mitt egna.
Snälla ni, kom ihåg när ni läser min blogg att det som skrivs är min berättelse av min tid här i Livingstone. Det är ingen proffessoruppsats eller turistguide, det är inte heller ett försök till att jämföra Sverige och Zambia som bra eller dåliga länder. Alla länder har sina problem och guldkorn, precis som alla människor har sin historia och liv oavsett härkomst.Ta med er det!
Nu kom ljuset tillbaka! Nu kan vi börja med våra middagsplaner som blev lite senare än vi tänkte oss. Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig, oavsett om jag hade suttit på mitt golv hemma här eller hemma i Sverige.
Lev väl tills vi hörs nästa gång! Krama dig själv och varandra.

(varför jag ville skriva om att känna sig ”hemma fast borta” var för att jag lyssnade på denna podd för någon dag sen när vi (då också) väntade på att elen skulle komma åter: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/475286?programid=793 )

img_0593

Min bästa grej här: solnedgångarna

Min bästa grej här: solnedgångarna.

 

 

 

HEJ! och HEJDÅ (vi ses)!

Idag är dagen!
Dagen som jag, ända sedan jag tackade ja till min praktikplats någon gång i juni, har tänkt och fantiserat om. Datumet som jag skrev ner då i min kalender kändes så himla långt bort där och då. Måndag 26 september kändes i juni som en avlägsen dröm.
Men det gör den inte idag. Och i tanken har jag väl redan åkt iväg för länge sedan; men samtidigt så kan jag faktiskt inte förstå att det är IDAG som jag och Elin faktiskt (äntligen) ger oss av.
Till alla ni som aldrig träffat mig:
HEJ! Jag heter Emma och jag är 20 år, född och uppvuxen i Uppsala. För att beskriva mig själv med tre ord skulle jag säga att jag är envis, pratglad och omtänksam! Hemma i Sverige är jag aktiv i KFUM Uppsala och jobbar under somrarna som lägerledare på gården Alnäs. Men idag åker jag iväg i sex månader som praktikant för KFUM Sverige till systerorganisationen YWCA i staden Livingstone i Zambia. Jag har på något sätt alltid varit intresserad av internationella frågor. På gymnasiet läste jag en internationell linje där vi i tredje ring åkte på en fältstudie till Zambia. Sedan dess har jag velat åka tillbaka.
Och idag åker jag tillbaka! Till samma stad och samma land, men i ett helt annat sammanhang och med ett helt annat syfte.
Jag kan inte utlova stordåd på denna blogg då internet inte är en sak att ta för givet; men jag lovar att när jag skriver så kommer det vara värt att läsa! Som alltid är jag i sista sekunden med detta och packning, men för att inte göra det alldeles för långt så sätter jag en punkt för detta inlägg här.

Processed with VSCO with b1 preset

 

Processed with VSCOcam with c1 preset

Och till alla och allt där hemma: jag säger inte hejdå, jag säger VI SES!



KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7