Poster taggade ‘elinf’

Hej, hejdå Zambia

Var sak har sin tid osv. På söndag har vår tid i Zambia för den här gången kommit till sitt slut. Och det känns så himla märkligt. Jag skrev det i mitt förra inlägg men jag säger det igen. Det är en riktig lyx att få chansen att skapa sig en vardag på en plats som till en början känns så långt ifrån sin riktiga vardag.

Livet i Zambia har varit lite som att cykla nerför Carolinabacken i Uppsala. Har ni gjort det någon gång? På avstånd ser backen oerhört brant och lång ut, till och med potentiellt livshotande. Fast alternativet att leda cykeln ner känns å andra sidan väldigt tråkigt och tidskrävande, så man tänker vad tusan, vi kör, livet är ju fullt av risker. Till en början står man i princip på bromsen och då går ju allting fint. Det går lugnt och långsamt, känns som att man har kontroll över situationen. Det är när man tröttnat på att bromsa och bestämmer sig för att släppa lite på pedalerna som det tar fart. Och då är det ju försent, man är redan uppe i världens hastighet och tänker att jag aldrig lär mig, det är nästan att man förtjänar att bryta lårbenet. Men när man väl har accepterat situationen så kan man uppskatta kittlandet i magen. Och den sista biten är ju toppen, för då glider man bara hela vägen fram till Fyrisån. Är ni med?

När vi kom till Zambia ville jag vara en svamp. Det är vår programhandläggare Carolines brillianta ord för att ta seden dit man kommer, ha ett öppet sinne, förstå varför saker är som de är osv osv. Och missförstå mig rätt, jag vill fortfarande vara en svamp. Men jag är glad över att ha gått från att vara en prillans ny svamp, till en lite mer urtvättad och sliten svamp. För jag suger inte upp precis allt som jag gjorde i början.

Efter sex månader har jag bättre koll på vilka värderingar jag inte kompromissar med (i svamptermer: suger upp). Ett exempel är nedskräpning. Zambias sopsortering är lika med icke existerande. Det finns en soptipp en bit utanför stan dit någon snubbe från kommunen åker och eldar med jämna mellanrum. Du skådar sällan en soptunna på allmänna platser och det är fullt acceptabelt att kasta plastflaskor och annat skräp direkt på gatan. Det finns ingen lagstiftning mot nedskräpning, vilket skiljer sig från grannlandet Zimbabwe som ger höga böter på nedskräpning och där du knappt kan hitta ett tuggummi på gatan. Att kasta skräp på gatorna var faktiskt någonting jag trodde att jag själv också skulle anamma efter en tid. Vad spelar det för roll om min vattenflaska gör fem andra vattenflaskor sällskap i högen där borta? Men oj vad det sitter i ryggmärgen att inte kasta skräp i naturen! Det är som att man är fem år igen och hör mamma och pappa säga hittar du ingen soptunna så får du bära på skräpet tills du hittar en. Så om det är något mina föräldrar kan vara stolta över så är det detta. Hon slänger ju i alla fall inte skräp i naturen. Och ni skulle bara veta hur mycket skräp jag har burit runt på i Zambia. Vi har inte ens en soptunna på kontoret i Kazungula, så när jag inte haft en soppåse att göra till temporär soptunna så har jag tagit med skräpet hela vägen tillbaka till Livingstone. För Gud vet att det inte finns en endaste soptunna i hela Kazungula.

Den urtvättade svampen har också lärt sig att det inte spelar någon roll hur mycket man försöker passa in. Att förstå sin position som privilegierad och att förhålla sig till det är ingenting som jag ifrågasätter. Men det kommer samtidigt alltid finnas människor som har förutfattade meningar om en, i detta fall på grund av hudfärg, att man lika gärna kan stå för sina kontroversiella åsikter om det är vad man tror på. Såsom att man tror på evolutionen, att man försvarar homosexuellas rättigheter eller att man delar en annan kvinnosyn till skillnad från deras.

Det är intressant hur medveten om ens egna värderingar man blir när man hamnar i en ny kultur. När ens egna tankesätt inte längre är normen. Först kan man svampa och försöka förstå. Men sen är det faktiskt okej att krama ur varenda droppe och säga att det här vill jag inte ha något med att göra om man nu skulle känna så. För huvudsaken är väl ändå att vi lyssnar på varandra och om vi inte kan komma överens – så kramar vi ur svampen och lägger den på tork.

Tillbaka till vardagen

Det är nu lite mer än en vecka sedan jag och Emma kom tillbaka från vår semester. En vecka i Namibia och en vecka i Malawi, två relativt närliggande länder men ack så olika. Och att vårt Zambia ligger precis där emellan! Det gav en verkligen perspektiv på vilken ensidig bild det finns av Afrika.

På vägen tillbaka till Livingstone hade vi chansen att stanna till hos detta mytomspunna huvudkontor i Lusaka som vi hört så mycket om. Tyvärr hade de glömt att vi skulle komma så besöket blev rätt så improviserat.

Att sedan komma fram till Livingstone och börja pendla igen till Kazungula kändes ändå riktigt bra när man varit på resande fot i två veckor. Att få känna att man faktiskt kan den här platsen. Jag känner kvinnorna på grönsaksmarknaden, jag vet hur mycket saker kostar, jag vet när matbutiken stänger och på vilken hylla jag hittar min favorityoghurt. Jag kan sucka med min taxichaufför när poliserna vid trafikkollen har infört en extra avgift för all taxiverksamhet och tycka att han gör rätt i att bara köra vidare utan att betala eftersom det är orimligt vilka kostnader folk skulle behöva betala för den sträckan i så fall. Eller att samma taxichaufför tar mitt parti och ryter ifrån när besvärliga män vill ha min uppmärksamhet medan jag sitter och väntar i taxin, eftersom han vet hur jag måste stå ut med det varje dag. Att få känna att folk faktiskt har saknat en medan man varit borta och att man har saknat dem lika mycket. Det är faktiskt en lyx att känna att man har fått en vardag på en plats man kände var så annorlunda bara för några månader sedan.

Igår var det internationella kvinnodagen och det uppmärksammades såklart i Kazungula. Efter 3 timmar förseningar kom vi iväg på vår marsch till en anläggning där det bjöds på musik, dans, tal och drama. Även här var det härligt att se hur många kvinnor man faktiskt känner i den här byn. Det var high-fives till höger och vänster, ”MY SISTER!” hit och dit och så mycket skratt och spontandanser att jag åkte hem med ännu mer kärlek för dessa kvinnor. Även om det är viktigt att vi uppmärksammar denna dag i jordens alla hörn, så är det också viktigt att poängtera hur olika förutsättningarna för denna dag är. Även fast det var en dag för att uppmärksamma alla kvinnor så var fortfarande konferenciern för eventet och majoriteten av all underhållning manlig. Vid en tidpunkt kläckte också konferenciern ur sig att han kände sig ”orolig för sin egen säkerhet” eftersom man pratar SÅ mycket om kvinnors rättigheter att man snart måste börja skydda männen ifrån kvinnorna. Mm, passa dig, tänkte jag.

Men man får ändå ta dagen lite för vad den är. Det pågår kamper för kvinnors rättigheter på olika nivåer i alla delar av världen och huvudsaken är väl att det i alla fall rör på sig även om det finns en lång väg kvar att gå.

En framgång för YWCA denna dag var att vi fick äran att hålla ett av två tal under eventet, vilket såklart ger oss en chans att höras och synas ännu mer i området.

Tänkte också ta tillfället i akt och tipsa er om KFUMs Instagramkonto (@kfum) som jag styr fram till på söndag denna vecka. Där finns också fler bilder från internationella kvinnodagen att gotta sig i.

Allt fint hej!

 

På bilden ser ni hela uppställningen från YWCA Kazungula på internationella kvinnodagen. 

Supertanter & snubbar med för mycket åsikter

Det var måndag eftermiddag och jag gjorde sällskap med min kollega Anna från kontoret i Kazungula. Anna är en kort kvinna i sina bästa år och har precis införskaffat sig kvällens middag – nshima (majsgröt) med karpenta (torkad småfisk). Jag frågar henne om jag kan hjälpa henne att bära, så hon ger mig den lätta påsen med torkad småfisk och slänger upp en säck med 25 kg majsmjöl på huvudet.

Någon av de tråkigare erfarenheterna från Zambia är hur ofta okända män vill kommentera hur man ser ut när man är ute och går. Oavsett plats i världen tycks det alltid finnas snubbar med för mycket åsikter. Emma och jag kan fylla en hel bok med kommentarer och åsikter som har kastats i vår väg utav helt främmande män. Har jag betonat tillräckligt att det endast är män? Att inte en endaste kvinna har haft samma behov att kasta ur sig åsikter om oss på gatorna?

Vi har fått höra allt från KLASSIKERN ”Gift dig med mig” till den som kanske tar alla priser ”Du ska vara tacksam att jag, som är en man som respekterar kvinnor, vill ha dig”. Hur går det ens ihop?

Det finns två saker som fungerar exemplariskt i sådana här situationer:

  • Konkurrerande-man-kortet. Fungerar på varje kontinent. Påpeka att det finns en konkurrerande man med i bilden och du är befriad från sexistisk terror. Fast om du skulle påstå att du helt enkelt inte är intresserad så kan du få stå och diskutera saken i evigheter. Som om intresset plötsligt skulle blossa upp efter ett antal förolämpningar?
  • Svara med ett riktigt (från botten av ditt hjärta) URVRÅL. Otroligt effektivt. En eftermiddag när jag och Emma var på väg hem från stan berättade jag för henne om min promenad tidigare på dagen där totalt 15 män besvärade mig. OBS nytt rekord. Precis när jag är uppe i varv över detta passerar vi två killar som ropar efter oss hur vackra vi är och hur gärna de vill gifta sig med oss. Vattnet kokade över, det var sista droppen, bägaren rann över, jag sket i att räkna till tio. Så då kom det – urvrålet.

Tillbaka till måndagseftermiddagen och Anna med 25 kg majsmjöl på huvudet. Vi passerar marknaden, ett typiskt ställe för just denna problematik. I ett skjul ligger ett gäng unga killar på marken och röker. ”Hörru, mzungo (viting), kom hit!”. Jag är väl i full färd med att räkna till tio, samtidigt som jag märker att jag har tappat Anna någonstans på vägen. Jag vänder mig om och ser hur hon hytter med fingret åt killarna (med säcken på huvudet) och skäller ut dem på Lozi. Tack Anna.

Strax därefter passerar vi en grupp på fem unga killar som börjar vissla när jag och Anna har gått förbi. Jag tänker väl något i stil med hur mycket jag önskar att de ska ramla i Kazungulas lera och fastna där, samtidigt som jag märker att jag ännu en gång har tappat Anna någonstans på vägen. Jag vänder mig om och ser hur hon ännu en gång har snott runt med säcken på huvudet, fast denna gång hör jag hur hon har en mjukare ton i rösten. Jag frågar henne vad hon sa. ”Jag undrade bara om det var mig de visslade på för i sådana fall är jag alldeles för gammal för dem – och dessutom är jag redan gift.”

Man kan bli oändligt less på män som inte kan bete sig, att jag istället tänker hylla Anna och alla andra tjejer, kvinnor och supertanter på den här planeten. Tack för att ni får mig att känna mig trygg på gatorna istället för obekväm. Tack för att ni ler mot mig istället för att kommentera mig. Tack för att ni håller varandra om ryggen. Tack för att ni röstar fram varandra på ledande positioner. Ni starka kvinnor som har en unge på ryggen och en säck majsmjöl på huvudet. Ni som själva har blivit utsatta för sexuellt våld och som nu engagerar er för att ni inte vill att det ska få hända någon annan. Ni supertanter som går flera kilometer i brännande hetta för att stå upp mot könsrelaterat våld. Och som man sedan får fika läsk och muffins med när man kommit fram.

Ni är tamigtusan legender hela bunten. Och jag är ledsen att det är ni som måste leva med att era reproduktiva rättigheter ges och tas ifrån er år 2017.

 

På bilden ser ni en av de superkvinnor jag har fått äran att lära känna i Zambia. Keity är min höggravida kollega som precis har bestämt sig för att ge sig in i buskarna utanför vårt kontor för att plocka min zambiska favoritgrönsak.

 

Lastbilarna saktar in

När jag går och lägger mig på kvällarna kan jag höra lastbilarna sakta in på motorvägen som ligger strax intill vårt hus, för kontroll vid den check-point som ligger precis innan man kommer in till Livingstone. Motorvägen börjar i provinsen Copparbelt i norra Zambia, passerar huvudstaden Lusaka och fortsätter till Livingstone och Kazungula i söder.  Vägen är viktig för transporten av koppar från gruvorna i norr till Botswana, Zimbabwe och Sydafrika. Efter att lastbilarna har blivit kontrollerade kör de genom Livingstone för att sedan svänga av antingen mot Zimbabwe eller Botswana. Vid Zimbabwes gräns finns en bro som får trafiken att flyta på någorlunda fort även fast endast en lastbil kan passera denna bro åt gången. Vid gränsen till Botswana ligger byn Kazungula och det är här jag har min praktikplats. Kazungula ligger ca 7 mil från Livingstone och här har man fullt upp med att bygga en bro över Zambezifloden. Tills den bron är på plats finns en färja som kan ta en lastbil åt gången över floden till Botswana, vilket gör trafikflödet ännu långsammare här. Längs med vägen bildas en kö av lastbilar och lastbilschaufförer som ibland får vänta i två dagar på sin tur att passera – eller ibland två veckor.

Som många andra gränsstäder har Kazungula ett stort problem med prostitution. Man menar att det är på grund av de långa väntetiderna för lastbilschaufförer som behöver något att fördriva sin tid med. Därför har lastbilar som saktar in börjat klinga illa i mina öron om kvällarna. Kazungula har lockat till sig främst unga tjejer, men också ett ökat antal unga killar, från olika delar av Zambia, Zimbabwe och Botswana eftersom byn har blivit känt för sin stora efterfrågan på sexuella tjänster. Tillsammans kan de gå ihop för att hyra ett hus och på kvällarna går de längs med den långa kön av lastbilar för att hitta intresserade köpare. Min kollega Keity berättar för mig att hon träffat kvinnor som hunnit med tjugo män på en kväll när de gått från lastbil till lastbil. Hon berättar också att de flesta måste sänka priset om de kräver kondom.

Detta har lett till att antalet HIV-smittade inom Kazungulas distrikt är högre än andra delar av Zambia. Av den anledningen har man skapat ett samarbete under namnet DATF (District AIDS Task Force) som samlar olika aktörer för att tillsammans jobba med att sprida information om HIV/AIDS, erbjuda testning, bromsmediciner, gratis kondomer och rådgivning. Här ingår bl.a. den lokala vårdcentralen, polisen, gränspolisen, kyrkorna, representanter från skolverket och organisationer som Network of Zambian People Working with HIV/AIDS, PPAZ (Planned Parenthood Association Zambia) och YWCA. Totalt är de 21 personer som samordnar olika event för att uppmärksamma HIV/AIDS-problematiken i distriktet, exempelvis genom World AIDS Day, 16 days of Gender Activism och genom besök till mer avlägsna byar i distriktet. I och med samarbetet kan de olika aktörerna bistå med olika saker, som att någon bistår med gratis kondomer, någon står för testningen, någon med bilar för transport osv.

Även fast prostitution är så pass utbrett i Kazungula, är DATF det närmaste man kommer till att arbeta med den här målgruppen. Enligt zambisk lag är det ett brott att både köpa och sälja sex och straffet för den som säljer kan vara mellan tre till fyra månaders fängelse. Därför är det också svårt för de prostituerade att söka hjälp hos kliniken eller anmäla brott som misshandel eller frihetsberövande hos polisen.

YWCAs Drop In Center i Kazungula får in cirka två fall i månaden som är kopplade till prostitution, så det är många som fortfarande inte vågar söka den hjälpen. Det som YWCA främst har fått bistå med är tre saker. Det kan dels vara att personen i fråga vill testa sig för HIV eller någon annan könssjukdom som man kan att testa sig för gratis på kliniken, men är rädd för att bli förödmjukad och diskriminerad av sjuksköterskorna att de vill ha någon inflytelserik person med sig som stöd. I samhället är det en vanlig åsikt att prostituerade förstör äktenskap och kopplingen till fattigdom är det få som förstår. Det kan också vara så att personen i fråga har blivit misshandlad och vill anmäla det hos polisen. Då kan YWCA ringa till polisstationen och be att särskilda poliser hanterar det fallet så att hen inte blir utsatt för diskriminering eller korruption. Eller så kan de ha blivit gravida och vet vem pappan är, men om han nekar till faderskapet kan det gå vidare till domstol eftersom det är olagligt att förneka försörjning av ett barn i Zambia. YWCA kan assistera i anmälan och processen kring hur man ska gå tillväga.

Keity berättar att det tidigare fanns en organisation som fokuserade på prostituerade i Kazungula. De erbjöd testning, rådgivning och behandling av könssjukdomar men organisationen lades ner eftersom man endast fokuserade på att behandla könssjukdomar och inte gick ett steg längre i att erbjuda dem en alternativ inkomstkälla. För om man inte erbjuder en annan inkomstkälla, så är det stor risk att personen fortsätter bli smittad gång på gång. Keity menar på att det måste finnas finansiellt stöd för att bryta trenden, man måste kunna erbjuda någon form av utbildning så att de kan ändra sina liv. Detta är den enda långsiktiga lösningen menar hon. Tills dess är det YWCA som kan försöka stötta dessa människor på bästa sätt på plats i Kazungula idag.

 

En julhälsning från Zambia

Att försöka komma i julstämning här i Zambia är inte det lättaste, i alla fall inte om man som jag anser att snö ska vara ett givet kriterie. Vi har dock envisats med att varje advent tända vår hemmagjorda adventsljusstake (gjord på några juiceflaskor i glas), samt haft hiten ”Mer jul” på repeat eftersom varken jag eller Emma har någon annan jullåt på mobilen.

I Zambia firar man jul den tjugofemte med en gudstjänst på morgonen och umgås med vänner eller släkt resten av dagen. Detta kan möjligen också vara den enda dag på året som man inte äter standardmåltiden nshima, utan istället slår till med exempelvis kyckling och ris. Även fast den genomsnittliga zambiern är mycket mer troende kristen än den genomsnittliga svensken så är jul ingen jättestor grej här. Exempelvis är det inte sådär superviktigt att man åker hem och firar julen med sin familj jämfört med hur det är i Sverige. Kanske är det för att vi i Sverige har fått julen att handla mer om gemenskap och (tyvärr) konsumtion istället för den religiösa betydelsen. Medan här behövs det ingen högtid som en anledning för gemenskap, familjen och släkten håller man nära året runt.

I onsdags slaktades en get i buskarna utanför vårt kontor i Kazungula. Nu är det jul, konstaterade min stencoola kollega Anna utan att ens lyfta blicken från sin Bibel när geten skrek ute i buskarna.

Lustigt nog var det i samma buske som det också hänger en stor resväskan i. Troligen har den väl fastnat där under något regnoväder och ingen har brytt sig om att plocka ner den. När KFUM Sveriges internationella sekreterare Niclas var på besök i Kazungula för några veckor sedan var detta också bland det första han såg och påpekade. Jag har liksom börjat gilla den där resväskan (även om jag inte förespråkar nedskräpning och tycker att det är skandal att det inte finns någon form av sophantering i Zambia). Men den känns nästan lite julig. Vi klär ju granen med diverse krimskrams, så varför inte slänga upp en resväska där också? Om jag inte har helt fel så var Maria på flykt innan hon födde Jesus så det är ju inte helt ur kontext.

På detta vis suger jag in den lilla julkänslan jag kan få, även om det är lite som kan mäta sig med en jul hemma. Vi kommer få finbesök i form av Emmas familj till jul så vår plan är att fira svensk julafton den tjugofjärde med vänner, kollegor och grannar där vi ska bjuda på risgrynsgröt, knäck och lussekatter. Därefter den tjugofemte blir det zambisk julafton med gudstjänst och vila.

Jag vill passa på att önska alla nära & kära, KFUM:are och övriga praktikanter en riktigt härlig jul, på vilket sätt och var i världen ni än firar den.

Ta hand om er och god jul!

World Aids Day i Mukuni Village

Den första december var det World Aids Day och tillsammans med min kollega från Kazungula representerade vi YWCA i en by som heter Mukuni Village. För att förstå denna plats kommer här en kortare historielektion…

Sammanlagt i Zambia finns det totalt 73 stammar och därmed också 73 olika språk. De flesta kan ändå förstå varandra någorlunda oavsett vilket språk man talar, men blir det för mycket missförstånd så övergår man till antingen engelska (som är det officiella språket) eller Nyanja (det stamspråk som man vanligtvis lär sig utöver sitt egna stamspråk). Alla är väldigt stolta över sin stamtillhörighet och är ivriga att lära en fraserna på just sitt språk.

Eftersom Zambia saknar kust är man väldigt beroende av att ha en god relation med sina åtta grannländer. I början av kolonialiseringen av Afrika var det många stammar som flydde från kusterna och samlades i det område som idag heter Zambia. Utan att jag kan lova er att det finns en vetenskaplig källa på detta, så sägs det i alla fall att det är därför zambier är så fredliga. Landet är uppbyggt av folk som flytt undan krig och förtryck och sökt efter fred. Av denna anledning går det alltså att hitta flera av stammarna även i Zambias grannländer, men i den södra provinsen finns det tre stammar som man tror har funnits här sedan urminnes tider. De kallas för ”Bantu Botatwe” och här ingår stammarna Tokalea, Ila och Lenje.

Åter till Mukuni Village eftersom här bor Cheif Mukuni, hövdingen över Tokalea-folket. Han är kunglig, maktfull, kändis. Kalla det vad du vill – snubben har respekt. Och pengar, vilket folk alltid påpekar när de pratar om honom. Men trots att hövdingen (tydligen) ska vara väldigt rik så är det en mycket primitiv by. Lerhyddor med halmtak, toaletter som är hål i marken och vattenpumpar ute på gården.

Processed with VSCO with f2 preset

Uppmärksammandet av World Aids Day inleddes redan den 30 november. Vi samåkte med personal från stadshuset i Kazungula och hittade en skola att lämna våra väskor i. Därefter var det samling i en katolsk kyrka för bön och minnestal. Vi tände ljus i mörkret och tågade från kyrkan till Mukuni Palace, hövdingens palats. Bakom ett halmstaket stod ett hus som liknade mitt och Emmas i Livingstone. ”Så palatset ligger någonstans bakom det här huset?” undrade jag. ”Nej, nej, nej. Det här är palatset. I jämförelse med alla lerhyddor i den här byn så ser det ut som ett palats.” Bra poäng.

Efter oklarheter över var vi egentligen skulle sova, fick jag och min kollega slutligen uppleva riktig zambisk gästfrihet. En kvinna som är rektor för högstadieskolan i byn, kunde trolla fram en madrass som vi fick sova på. I hennes hus, som till storleken var ungefär lika stort som ett studentrum, rymdes nu hon och hennes två barn, jag och min kollega. För henne var det en självklarhet att trycka in oss där och vi var så tacksamma.

Morgonen därpå, på självaste World Aids Day, hämtade vi vatten från vattenpumpen och gick sedan bakom huset för att tvätta av oss innan eventet skulle ta plats. Jag passade också på att leka med kvinnans fyråriga dotter. Hon hade fått tag på locket till baksidan av en mobiltelefon som hon låtsades ringa mig på. När jag låtsades svara och ropade ”Molibouanjiiiii?” (Hej, hur mår du?) så vek hon sig av skratt lika mycket varje gång.

Utanför palatset sattes det upp tält där vi fick sitta och alla skolbarn i byn samlades under mangoträden för skydd mot en brännande sol. Det var tal från människor som lever med AIDS, från självaste Cheif Mukuni, från Hälsoministeriet och från ideella organisationer. Alla betonade vikten av att våga prata om sin status öppet, för att fler ska våga testa sig och så att vi en dag inte ens behöver varna våra barn om viruset. Det var akrobatik, traditionell dans och sång. I ett tält vid sidan om kunde man testa sig och få rådgivning om reproduktiv hälsa.

Processed with VSCO

Processed with VSCO with f2 preset

Cheif Mukuni håller tal.

Efter lunch var det dags för oss att hitta någon form av transport tillbaka till Livingstone. Vi väntade på en bil i två timmar och tjugo minuter och såklart händer det som alltid händer. Man tror liksom att man precis har hittat lösningen på ett problem, när ett nytt problem dyker upp. Vi har en bil – men det finns ingen bensin. När vi en gång sa till vår kollega att vi ganska ofta kände att vi inte borde ”ropa hej förrän vi var över ån” så skakade han bara på huvudet. ”Om jag får ge er ett råd så är det att inte ropa hej förrän ni är tillbaka i Sverige – i säkerhet”. Ja, så kan man ju också se på det.

VI HAR EN KYL

I måndags, den 14de november, kl. 11.24 fick vi en trevlig överraskning på 110 liter och 100 cm. Välkommen till familjen Frånlund Grzechnik Mörk, lillkylen. Du anar inte vad vi har väntat och drömt om dig.

När vi flyttade in i vår lägenhet för nästan sju veckor sedan, hade vi egentligen bara varsin säng, en spis, några tallrikar och bestick. Vi fick frågan om vi ville ha en TV. Nej tack, men vi tar gärna en kyl.

Vi föreslog idén för vår ekonom, som talade med vår chef, som hörde av sig till huvudkontoret i Lusaka, som lovade att se över budgeten. Efter några veckor fick vi påminna huvudkontoret om att se över budgeten ännu en gång, eftersom det började påverka vår hälsa. Ljummet och emellanåt varmt vatten i 40 graders värme, samt mat som ständigt blev dålig var varken hälsosamt eller ekonomiskt. Denna gång fick vi svaret att ”det var på gång”. Grymt, tänkte vi, så när vi får pengarna så ger vi oss ut på stan och bara fixar en kyl, eller hur? Nej. Kylskåp är billigare i Lusaka än i Livingstone, så dem kommer köpa en kyl där och transportera ner den till oss. Härligt, när tror vi att det här blir av? ”Det är på gång”.

Förra veckan låg Emma hemma sjuk, så jag åkte själv in till kontoret. Vi hade på omvägar, nästan likt ett rykte, fått höra att chefen med stort C för hela organisationen var på väg söderut och att hon skulle ta med sig kylen ner till oss. Måndag morgon, förra veckan, beger jag mig in till kontoret (två timmar tidigare) för att vara på plats om Chefen kommer med en kyl. Det gjorde hon inte.

Alla dagar denna vecka ser egentligen likadana ut. Jag spenderar hela dagar åt att vänta på en kyl inne på ett varmt kontor, eftersom mina kollegor är övertygade om att just idag kommer hon komma.

Det blir torsdag och två av mina kollegor kommer in på kontoret på ett strålande humör. Idag. Kommer. Kylen. Egentligen har de inte fått mer information än övriga dagar, dem har bara extra mycket av något jag saknar vid det här laget. Hopp. Vi beslutar oss för att slå vad. Mina kollegor tror att kylen kommer anlända idag medan jag är säker på att denna dag kommer sluta precis som alla andra. Dagen därpå är jag två isglassar rikare.

Emma, som ligger hemma sjuk, får ett meddelande om att kylen kommer komma i helgen. Vi tittar på varandra och skrattar högt.

Måndagsmorgon följer Emma med in till kontoret eftersom hon måste besöka vårdcentralen inne i stan igen. Stämningen på kontoret är hög – idag kommer kylen. Jag, som emellanåt kan bli aningens pessimistisk, tänker att jag numera inte kommer tro på något förrän jag ser det. Två timmar av att rulla tummarna. Vi diskuterar priset för en mopp och vår kollega tipsar om en kvinna som säljer billiga moppar två kontor bort från vårt. Jag och Emma, i ett försök att fördriva tiden, går dit och införskaffar en mopp. Vi är borta i två, högst tre minuter. När vi kommer tillbaka välkomnas vi av ett fullsatt kontor med samtlig personal från Livingstone samt tre finklädda personer från huvudkontoret. Alla är tysta. ”Var har ni varit? Vi har väntat.” Andas in, andas ut. Räkna till tio. ”Förlåt”.

 

Men nu är väntan över, livet är vackert och allt är möjligt.

Jag ska försöka att inte ta dig för givet om en vecka, lillkylen.

Community meeting i Kazungula

I söndags blev det dags för mig att resa till Kazungula för ett så kallat ”community meeting”. Detta begrepp har blivit aningen mytomspunnet för mig då det används frekvent inom organisationen. Även innan vi lämnade Sverige hade vi läst i vår arbetsbeskrivning om att vi skulle delta i dessa ”community meetings” och vi skämtade om att det inte sa oss någonting. Alla former av möten som äger rum inom ett visst område måste ju kunna klassas som ett ”community meeting”. Det kan ju innebära i princip vad som helst, eller?

I mitt huvud hade jag ändå fått en bild av att vi tillsammans skulle besöka ett område i Kazungula och att vi där skulle möta inflytelserika personer, som exempelvis en pastor i någon utav kyrkorna. Vi skulle diskutera vad det finns för olika utmaningar och vilken typ av aktiviteter som skulle kunna engagera områdets ungdomar. Vilka dagar och tider som skulle fungera bäst för olika aktiviteter osv. När jag frågade mina kollegor om det var ungefär det här som skulle hända så fick jag svaret ”Ja, jo… Något i den stilen.”

Vi samlades vid kontoret och påbörjade promenaden längs med den sandiga vägen. Man behöver inte gå långt utanför den centrala delen av byn för att inse att man nu befinner sig på zambisk landsbygd. Lugnet som infinner sig när man går runt i en by finns där oavsett om man befinner sig i Kazungula i Zambia eller Särkimukka i Tornedalen. Byalugn är bland det bästa som finns.

Vi stannade vid ett par hus och här märker man en stor skillnad från Livingstone. I Kazungula är många hus gjorda av lera istället för betong eller tegel. Tre män och en kvinna satt på stolar i skuggan av husväggen. Här bor den man som är ansvarig för området och som kallas ”head man”. Som jag förstod det så är det han som upprätthåller ordningen i området. Han är ansvarig för dem som bor där och det är sedan hans son som ärver det ansvaret efter honom. Plötsligt dyker det upp två träbänkar för oss att sitta på och det är något som man nästan tar för givet numera. Det finns ALLTID träbänkar att trolla fram oavsett vart man går. Imponerande.

En utav männen går fram till en gammal fälg från ett bildäck som man hängt upp i ett träd och börjar slå på det. Sakteligen börjar människor från området att röra sig mot vår mötesplats och till slut har det samlats kanske 40 personer här. Vi blir introducerade utav en av männen och min chef berättar (på ”lozi”) om vad vår organisation arbetar med i Kazungula. Man inser vikten av ett sådant möte när människor knappt vet att vi finns även om vi har vårt kontor kanske 15 minuter därifrån.

Efter en kort genomgång går vi gemensamt bort till marknaden. Här får mina kollegor som förberett en sketch inför Independence Day äntligen uppträda. Runt omkring samlas kanske 50 personer, allra främst barn, och alla verkar uppskatta teatern. Vi hade också med oss trummor och med hjälp av dessa börjar de dansa traditionell dans. Om det är nått vi lärt oss (av erfarenhet) vid det här laget så är det att du inte kan räkna med att som utlänning betrakta traditionell dans – utan att förväntas själv kliva fram och delta inför hela publiken. Att se oss försöka skaka på våra stela höfter – DET är underhållning. Så jag fick kliva upp, riva av mina bästa Beyoncé-steg och låta omgivningen skratta högt. Ganska långt ifrån vad jag trodde att den här dagen skulle erbjuda.

Processed with VSCO with c1 preset

Planen blir nu att börja öva i hemlighet med Emma, så att nästa gång någon vill skratta åt våra höftrörelser så ska vi kunna slå dem med häpnad!!!

Ha det fint!

Femtiotvå år av självständighet

I måndags var det fest! Zambia firade 52 år av självständighet från Storbritannien. Denna dag tillhör en av de största högtiderna på året och nästan alla är lediga för att kunna fira ordentligt. I förberedelserna veckan innan ingick det att sy upp en skjorta, klänning eller liknande av ett tyg som kallas ”chitengi” med YWCAs logga på. Jag och Emma sydde upp varsin blus i traditionell design som ni kan se oss bära på bilden nedan.

Processed with VSCO with f2 preset

Det blev en tidig start på dagen. Vi åkte gemensamt in till stan och därifrån tog jag en taxi till Kazungula, vilket tar cirka en timme. Jag mötte upp mina kollegor på kontoret och så gick vi gemensamt till stadshuset där paraden som vi deltog i skulle börja ifrån. Det blev en otroligt varm dag trots att det var svalt och molnigt på morgonkvisten, så mitt beslut att avstå solkrämen var något jag fick betala för dagen efter.

Vid tiotiden inleddes paraden som gick från Kazungulas stadshus till en stor gräsplan 15 minuter bort. Eftersom YWCA egentligen är den enda ideella organisation som finns i Kazungula (förutom Röda Korset som redan var på plats med första hjälpen) så var det vi och ett stort antal skolbarn som marscherade i paraden med polisen i spetsen. Rätt så annorlunda från vad jag förstått hur marschen såg ut i Livingstone, där utbudet av ideella organisationer är större.

På gräsplanen hade man arrangerat två stora tält med sittplatser och i mitten bjöd man på olika typer av underhållning som tal, körsång, dans, akrobatik m.m. Mina kollegor hade förberett en kort sketch som en del av underhållningen som skulle handla om könsrelaterat våld och relationer för att uppmärksamma vår organisation och en liten del av vad vi jobbar med. Tyvärr var detta något som arrangörerna glömde bort, vilket man inte längre blir så förvånad över. Tillsammans med mina kollegor ryckte vi på axlarna och sa ”sånt som händer, ska vi åka och äta något?”.

En snäll man lät oss åka på hans flak tillbaka in till byn och jag berättade att i Sverige åker vi flak när vi tar studenten. Jag berättade att vi sjunger och dansar och vinkar till folk man passerar med flaket. Först kollade mina kollegor på mig med en väldigt oförstående blick. Därefter sa dem ”ah vi med” och så var det slut på den diskussionen. Kanske är det något de faktiskt också gör här, kanske ville de bara att jag skulle sluta berätta om vår märkliga tradition. Det förblir oklart.

På Kazungulas stadshus bjöd man på lunch och efter att ha köat i en halvtimme tog maten slut så vi fick vänta ytterligare en timme på att de skulle laga ännu mer mat. Axelryckning nr. 2 för dagen – jag tog tillfället i akt att öva min ”lozi”, det stamspråk som är dominerande i Kazungula men inte lika vanlig i Livingstone. Efter att vi fått i oss lunchen som bestod av pasta, ris, köttgryta och coleslaw så var det dags för mig att leta reda på en taxi som kunde ta mig tillbaka till Livingstone. Men först gick vi ner till Zambezifloden och såg början på en solnedgång, en helt okej avslutning på en lång och varm dag…

Praktik i världens största kvinnorörelse

Som ni säkert redan förstått är denna praktik arrangerad av KFUM Sverige. Men för er som läser detta och som inte redan är inbitna KFUM:are eller känner att ni har stenkoll på KFUM så kommer här en (förhoppningsvis) tydlig introduktion till världens största kvinno- och ungdomsrörelse. Samt hur det kommer sig att jag kan sitta i Zambia och blogga om det…

Vi börjar i London år 1844 vilket var året YMCA (Young Men’s Christian Association) såg sitt första ljus. Föreningen bildades av en man vid namn George Williams som upplevde att det fanns ett behov av att ge unga män i London en plats att mötas på som inte involverade alkohol. År 1855 bildades den kvinnliga motsvarigheten YWCA (Young Women’s Christian Association) av Mary Jane Kinnaird och Emma Robarts som ville stärka kvinnors rättigheter. Rörelsen spred sig till fler länder och år 1884 bildades den första KFUM-föreningen (Kristna Föreningen Unga Män) i Sverige och år 1885 bildades den första KFUK-föreningen (Kristna Föreningen Unga Kvinnor).

Idag är YWCA och YMCA världens största kvinnorörelse och världens största ungdomsrörelse (ganska häftigt om du frågar mig) och finns i totalt 130 länder världen över och engagerar ca 70 miljoner människor. Det vill säga 1 % av jordens befolkning!

Syftet med föreningarna är att stärka unga människor och stärka kvinnors rättigheter, men verksamheterna och aktiviteterna kan skilja sig ganska mycket åt från land till land. Det som får Sverige att sticka ut i sammanhanget är dels att man numera har slagit ihop KFUK och KFUM till att heta KFUM där M:et inte längre står för ”män” utan för ”människor”. Dessutom startades rörelsen som en kristen rörelse och vikten av att den är kristen är fortfarande betydande i många länder. I Sverige däremot har man bytt ut ”kristna” mot ”kristliga” för att tydliggöra att det är en förening som grundas på kristliga värderingar men som välkomnar alla människor oavsett trosuppfattning.

Förutom att bedriva verksamhet i det egna landet så händer det också att föreningar från olika länder samarbetar med varandra. Genom SIDA (Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete) kan KFUM Sverige ansöka om bidrag för att finansiera projekt i samarbete med YWCA Zambia. Helt enkelt är du som läser det här med och möjliggör detta projekt som svensk skattebetalare. Tack!

Om vi riktar in oss på Zambia så har YWCA sitt huvudkontor i Lusaka (Zambias huvudstad). YWCA Zambia grundades år 1957 med uppdraget att stärka kvinnor, barn och ungdomar till att få en rättvis framtid baserad på mänskliga rättigheter. Deras fokus ligger på kvinnor och barns rättigheter, att stärka kvinnor socio-ekonomiskt, informera om sexuell och reproduktiv hälsa samt att stärka unga människor. Totalt finns YWCA i 9 provinser i Zambia och i 50 distrikt. Två utav dessa distrikt är Livingstone och Kazungula. Båda föreningarna har två verksamheter. Den ena är ett ”drop-in-center” för både män och kvinnor eftersom man vet att man behöver inkludera män för att kunna stärka kvinnors rättigheter. Hit kan alltså vem som helst söka sig, oavsett ålder, för rådgivning kring nästan vad som helst. Det kan vara allt från könsrelaterat våld till rådgivning om HIV/AIDS till en lön som uteblivit från ens arbetsgivare. Ibland krävs det rådgivning, i andra fall medling och vissa fall kan YWCA också referera vidare till domstol. Detsamma gäller åt andra hållet, ibland refererar domstolen mindre fall till YWCA som går att lösa via medling. Den andra verksamheten som bedrivs är så kallade ”Safe Spaces”. Detta projekt är möjliggjort genom det samarbete som finns mellan Sverige och Zambia och det är också här vi främst kommer göra vår praktik. ”Safe spaces” är, som jag kort berättade om i mitt förra inlägg, kill- och tjejgrupper man (i nuläget) främst håller i skolorna. Målet är att i framtiden också kunna nå ut till killar och tjejer i olika ”communities” alltså genom t.ex. kyrkor eller sportaktiviteter för att kunna fånga upp fler även utanför skolorna. I dessa grupper diskuterar man allt möjligt som kan vara bra att ha med sig i livet. Syftet är att stärka dessa unga människor till att kunna ta bra beslut kring sig själva och sin framtid. Detta är någonting jag kommer gå närmare in på i ett annat inlägg, men jag hoppas att det gett er en lite tydligare bild av vad vi håller på med.

Kommentera gärna era tankar eller eventuella frågor ni kan ha, det är himla kul för mig att läsa!
Ha det fint till nästa gång!




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7