Lansdowne road, more than just a road!

A township tour starting at the beginning of one road and ending in the in the end of the road!

As the title say, a road can be so much more than the cement, asphalt or gravel making it up. It’s a connection between different places, a place for entrepreneurship and a reflection of the society when it was built. It’s not something that is just there or just appeared. The building of a road is often well planned and the location is decided to solve a problem or achieve a certain purpose. Lansdowne road is a still existing mark of the structures in the society that were built up during apartheid. The road starts in Clermont in the fine areas of Cape Town and ends in Khaylisha, the second biggest township in South Africa.

This will be a blog post with a lot of pictures of different areas along this road. A reflection on different effects of the road, both positive and negative, will be commented on and the question is does it have to be like this?

We took a trip down Lansdowne road, starting by passing by some really nice areas with nice houses. We passed over the railway track and this is where the first township (also known as informal settlement) appeared on the left side of the road, Guguletu. A quick check on the right side of the road showed you that there is still decent houses but on the left side of the road the most people are living in shacks. The thing you might notice is though that many of metal shacks have a DS-TV parabola the roof.

My supervisor commented on this and asked us if it is poverty if you can afford DS-TV with a high monthly cost. I have been thinking a lot about this question. The first thing to consider is that a parabola on the roof is not a proof that you actually pay for the television and I was told by one of my colleagues that it in some cases is more of a status symbol to have it there. But, even if they pay for the TV, how much does it cost compare to the cost of a higher living standard? Could it be a way of escaping the environment you live in for a while? I am maybe not answering the question and I haven’t been in any of the shacks, but I’m not sure if a parabola on the roof should be the sign that you’re not poor.

Our trip down Lansdowne road continued further and past Nyanga, an area with a mix of smaller houses and metal shacks. The public areas as churches and schools were now starting to all be protected behind metal fences and barbed wire instead of the nice walls seen in the beginning of the road. The DS-TV parabolas now also started to appear on the poles for the electricity line and not only on the shacks, probably because of lack of space.

Even further down the road, we got in to the second biggest township in South Africa: Khaylitsha. This was when the construction of the shacks were getting more special and the creativity was really showed. It was at the same time fascinating and horrible to see how people end up to build their living. In this area, everything from shacks falling apart to completely newly build one and two level shacks can be seen. We even saw one that was built on top of a bus stop. In this area though, we also experienced a lot of activity as a lot of kids playing on and around the streets, something not seen in the beginning of this trip. This could be a reflection of that there is less space inside to stay at. We went out of the car to get some meat and we got to experience the vibe around the BBQ area which were really good. Music on and dance and a lot of barbecues. At the place of the BBQ we sadly also had to experience when a drunk angry man grabbed one of my Swedish colleges by the arm and acted aggressively. Though this was also a time when we got to experience how helpful everyone were stepping in to support

When the road ended we had traveled a distance that, according to google maps, should take about an hour, but also a distance to show all the diversity in the city of Cape Town. A structure that a road was made to be able to let the unwanted live away from the city but still be able to get in to town if they got a job. Of course there are people earning on the current structure. As an example, the people at the finer area and the people running business along this road where people have to travel. But in whole I don’t think that the majority is winning anything on having a separated community. A “we and them” structure might be necessary sometimes to survive, but in the end it contributes to a world when you see some persons as more valuable than other. This structure will then lead to a society with more crime and inequality due to uneven opportunities and a feeling that it is “ok” to do something to the other group of people.

I want do end of with some questions:

  • Do people want it to be like this?
  • If not, does it have to be like this?
  • And what could be done to change things?

I finally just want to address a big thank you to my supervisor Sindiswa Mbude and my volunteering colleague at the YMCA Cape Town Luyanda Xipu for taking me on a tour down this road outside of working time at a Sunday, it is very much appreciated!

I end of with some pictures from the tour:


The fine areas at the start of the road.           Behind that wall the township is starting


Left side of the road: Guguletu                         Right side of the road: decent houses


A church behind barbed wire.                          Parabolas at the pole for electrical lines.


Double level shack on top of bus stop.           New shacks coming up.


Dance show at the BBQ area.                           Some of the nice meat.

Blessings,
Daniel Persson
International Intern at YMCA Cape Town Sept to Dec 2017
YWCA-YMCA Sweden

Ännu ett inlägg om sjukvård

Jag har fått turen att från ett anhörigperspektiv besöka två helt olika sjukhus. Det kan låta knasigt att jag säger turen. För självklart är det inte något någon önskar, men jag försöker se det positiva i det jag varit med om. Och vi inom vården är knäppa. Vi går igång på människor med stora blodkärl och vill bara ta fram en nål och leka. Och så pratar vi bajs under lunchrasten. Det är såna vi är, bara att acceptera! Så att jag är tacksam för min anhörigtid är inte det konstigaste jag gjort. Åter till ämnet – två olika sjukhus.

Det första tillfället var med en deltagare från Y-Justice programmet som bröt ihop efter att inte tagit sin HIV medicin på månader och var tvungen att åka in till sjukhus med ambulans. Då åkte vi till ett public sjukhus, medans jag under min andra vistelse där jag åkte in med Anna (läs hennes blogginlägg) fick se insidan av ett privat sjukhus. Om jag tidigare inte sett skillnaderna mellan samhällsklyftorna genom plåtskjulen, berättelserna från de som bor på gatan och bara skillnaden i vad jag och Anna har råd att ha i vår kyl jämfört andra volontärer, så såg jag det nu.

Jag tänkte ge er en målande bild av vardera ställe så får ni själva räkna ut skillnaderna. Northdale public hospital –  är ett hyfsat litet sjukhus med få ytor för den mängden patienter och anhöriga som var där. Akutrummet var dåligt utrustat och svinkallt. På grund av dålig ventilation så var alla fönster öppna på vid gavel för att minska risken att sprida tuberkulos. Till detta hade de ingen värmekälla i form av element, men patienterna fick varsin filt. Personalen gick runt i privata kläder och det som urskiljde dem mot oss andra var stetoskopet runt halsen. Inga namnbrickor eller personlig presentation av namn. Personalen pratade direkt med de anhöriga och inte till patienten. En bit ifrån akutrummet låg journalrummet. För er som är lika galna i kriminalserier som min mamma, kan ni föreställa er ”case filling” rummet i källaren där kriminalaren går ner för att koppla ihop hans pågående fall med ett gammalt för 40 år sedan. Så ser det ut, på pricken! Förutom att det inte låg i en källare. Inte heller låg det i ett brandsäkert rum, så tusentals människors viktiga journaler skulle förstöras om någon fick för sig att tända eld på sjukhuset. I de trånga korridorerna går städare med lika smutsiga moppar och inga ytor är ytspritsvänliga.


Mediclinik hospital på Payn (uttalas pain) street liknade vilket annat svenskt sjukhus som helst. Vita kliniska väggar, stolar i plast och metall och sprithållare fanns att finna på varenda vägg. Med en tyst AC gav det lilla privata sjukhuset en skön sval luft som hjälpte mot Annas feber. Personalen sprang runt i nystrukna, rena uniformer som skiljde sig från varandra beroende på personens yrke. Här skakade läkaren i hand, pratade direkt med patienten och ställde relevanta frågor. Alla rum var luftiga och stora och korridorerna bredare än vad jag sett på något svenskt sjukhus. Med dyr och ny utrustning förvånades jag knappt över att det kostade 30.000 rand (drygt 18.000 kr) per natt att stanna där. Rummen på avdelningarna var alltifrån 2-6 personers sal . För att underhålla sig fanns det en liten tv vid varje säng som man behövde ha hörlurar till. Tre gånger per dag serverades mat i hög standard från en 3 rätters meny som ändrades dagligen. Däremellan kom också tevagnen.

 

Som ni läser är skillnaderna stora, trots det har de båda sjukhusen mycket gemensamt när man börjar kolla på skillnader mellan svensk sjukvård och sydafrikansk. Oavsett vart du behandlas så är mentaliteten pengar först, patienter sen. Det kanske är ett vanligt arbetssätt i länder där man inte har gratis sjukvård? Det vet jag inte, men för migkänns det som en konstig prioritering. Något som skrämde mig var bristen på hygien. I det land där flest HIV drabbade i världen bor kan man ju tro att hygien vid nålar och blod borde vara en hög prioritet. Oskyddade nålar som slängs på golvet och blodprovstagningar utan handskar på HIV positiva patienter. Något som också förvånade mig var arbetstempot. Sydafrika är inte kända för sin service eller effektiva arbetssätt, men jag trodde jag skulle finna servicen lokala sjukhusen iallafall. Tiden det tog personalen att tömma soporna kunde jag städa en sal på. Det som också känns sorgligt är bristen på ambulanser och ambulanspersonal. Här nere kan det ta timmar innan en ambulans dyker upp, även om du är i en livshotande situation. Ibland fyller de ambulansen fylld med patienter bara för att kunna rädda så många som möjligt, trots att bilen egentligen bara ska ta en patient.

Det finns mycket att göra som ni hör. Jag har börjat genom att lära Y-Justice deltagarna förstahjälpen, men det tänker jag skriva mer om i ett annat inlägg.

På återseende – Madde

Besök från Sverige, med allt det innebär!

Måndag-tisdag denna vecka var Niclas Sannerheim (Internationell sekreterare på KFUM Sverige) och Mike Cuthbert (National programs manager at YMCA South Afrika) i Kapstaden för att besöka några av de lokala YMCA föreningarna.

Vi träffades på YMCA Cape Town på måndagsförmiddagen. Detta efter att jag tidigare på morgonen varit på ett program på en skola i Khayelitsha (en av de största kåkstäderna i Sydafrika) och informerat om vårt arbete för att förebygga kriminalitet, drogmissbruk och gängverksamhet bland unga i Kapstaden. Mer om de problem jag upplever finns i Sydafrika med anknytning till just detta och hur jag tror det hänger ihop med statistik kommer i en senare rapport, men nu till detta besök.

Jag träffade Niclas och Mike i möteslokalen tillsammans med min mentor (tillika Y-Justice koordinator vid YMCA Cape Town) Rowan. Detta för att presentera hur vi arbetar inom Y-justice vid YMCA Cape Town och för att nationella kontoret samt KFUM Sverige skulle presentera hur de ser på framtiden. Vi avslutade sedan vistelsen vid YMCA Cape Town med en lite tur till vårt resurs center (som i sig är värt ett eget blogginlägg) innan turen gick vidare till YMCA i Ravensmead.

Vi möttes i Ravensmead av Williams och Cristina som är en stor del av det YMCA som startades för 2 år sedan i området som en utbrytning från YMCA Cape Flats. Williams pratade passionerat om de svårigheter han ser i området, men också om alla de program som han skulle vilja utveckla vidare för att förbättra förutsättningarna för ungdomarna. Cristina berättade om hur hon kom att komma i kontakt med organisationen genom en spirituell upplevelse och hur hon brinner för att bidra till det arbetet YMCA gör i området. Vi hade också besök av en lokal pastor som kunde ge en bild av samhället medan Niclas överösde alla med frågor, med devisen ”frågar man inte så får man inga svar.”

På tisdagen vaknade var svensk glad, som en del av ett land som kvalificerat sig till fotbolls VM. Samtidigt som jag och Niclas kommunicerade om matchen på Whatsapp fick jag besked av honom om när jag kunde förväntas bil upphämtad för dagens händelser.

Denna tisdag gick turen till YMCA Cape Flats, beläget i Mitchells plain (en annan av kåkstäderna i Kapstaden).  Vi fick där följa med och se hur de bedriver en del av sin verksamhet koppat till Y-Justice. Vi besökte bland annat en skola där YMCA har program kopplade till såväl drogmissbruk, som fotbollsträningar för flickor. På skolan berättade rektorn om de problem hon ser, vilken betydelse YMCA har för dem och vilka visioner som är de kommande för skolan.

De som slår än och som Niclas också reagerade på, var att de pratar lugnt om hur man hanterar när det är gängskjutningar på baksidan av skolan. För sanningen är att det är en realitet att anpassa sig till. En av anledningarna till att jag inte reagerar lika hårt är kanske att jag redan är van vid att detta är något som diskuteras. Det var faktiskt en av de fösta grejerna vi pratade om när vi valde skola för det informationsarbete vi genomförde måndag morgon, ”De skjuter inte på skolan”.

I övrigt var det väldigt givande att få följa med Niclas och Mike på dessa besök. Detta för att vidare vidga synen på organisationen, de problemen som syns i olika områden och hur man kan anpassa programmen efter behovet. Det är också alltid lika fascinerande att se och träffa alla de passionerade personer som finns inom vår organisation och se allt det arbete de gör utan ekonomisk vinning!

Slutligen tack KFUM Sverige för Dumlen!

Hälsningar från en trött
Daniel

En helt vanlig dag

Halva praktiken har nu gått och jag avundas förra årets praktikanter som fick stanna  längre än vi. Det märks att vi nått halvtidsstrecket för nu rullar allt på. Vi har en vardag härnere och har vant oss vid de saker vi vid första blicken tycktes vara konstiga. Många av de sakerna har vi inte bara accepterat utan också börjat uppskatta. För att bättre låta er första hur vår vardag ser ut, tänkte jag presentera för er en helt vanlig dag i Pietermaritzburg (sett från mitt håll).

07.45 ringer det första alarmet. Till min kära rumskamrats Annas förtret är jag en morgon person och en snozare. Anna är långt ifrån en morgonperson, vilket jag snabbt fick lära mig. Så jag går upp efter andra eller tredje alarmet utan att säga godmorgon då jag också lärt mig att Anna bör man först börja samtala med efter frukost. Jag gör mina morgonbestyr på vår toalett som efter två månader och tre olika personers lagningar fortfarande inte kan spola ordentligt. Jag gör min frukost och om wifi-et tillåter sätter jag mig i sängen och äter den framför Youtube. Är vädret finare sitter jag ute och hoppas på att någon mer kommer och joinar min morgonstund. Som jag tidigare berättat har jag svårt att veta när mitt förmiddagskaffe ska intas. Så det blir oftast att jag dricker en halv kopp kokhett kaffe de sista 5 minuterna innan arbetsdagen börjar. Trots African time, så finns det något i mig som gör att jag inte vill bli sen. Alla som känner mig vet att jag är en ökand ”komma-5min-sen-person”, men jag skäms alltid när jag kommer sent och det har jag inte vant av mig med härnere. För här kan jag vara 10 min sen och ändå vara första person på plats.

Efter stresskaffet ser dagen olika ut beroende på vilken veckodag det är. Vi har ett schema som ska vara rullandes men ändras lite från vecka till vecka. Så beroende på vad det står på schemat, eller vad för ändringar det stod i morgonsmset från våran supervisor, så flyter dagen på. Vi jobbar med flertalet olika projekt och program och har alltid något att göra. Ibland lite för mycket till och med. För egen del ser jag det dock som något positivt, jag känner att jag vill göra mer ju mer jag gör då allt jag hittills sett är så inspirerande och lärorikt. För att inte detta inlägg ska bli milslångt och att ni ska tappa intresset så berättar jag exakt vad programmen är nån annan dag. Så föreställ er bara att jag jobbar så får ni ta del av vad jag jobbar senare.

Någonstans mellan klockan 12-15 tar vi vår lunchrast (jag säger tar då det inte alltid naturligt faller in i schemat). Lunchen består för det mesta av rester från gårdagens middag eller snabblagad, men hälsosam mat. Sedan fortsätter det ihop klistrade schemat vidare. Har vi kvällsjobb kan vi också ha några timmar ledigt på eftermiddagen. Då blir det mest fokus på att vila, blogga eller försöka skriva ikapp dagboken som jag nu bara ligger två veckor efter i. Jag hade gärna lagt till läsa böcker här också då jag hade som mål att läsa 5 böcker härnere. Som ni efter att ha läst detta inlägg kommer att förstå så är detta mål omöjligt att uppnå. Alla aktiviteter görs vare sig jag vill eller inte i sällskap av andra. Vi bor som i ett litet kollektiv här på området och det består av alla praktikanter och några volontärer. Så även fast jag är ledig kan jag prata jobb, eller fast jag jobbar kan jag prata ledighet. Sitter jag ute går folk förbi och stannar och pratar, alternativt sätter sig ner bredvid. Sitter jag på rummet kommer folk och knackar på. Det är därför inte lätt att få saker gjorda då den sydafrikanska kulturen är att man hälsar på varandra, jämt! Frasen: ”How’s it?” Alternativt zulu varianten: ”Sawubona, Unjani?” delas ut flitigt och jag säger den nog runt 20 gånger per dag. Det är inte helt ovanligt att man upprepar frasen bara för att man en timme senare stöter på samma person. Därför kan man utbyta detta kallprat 5 gånger med samma person på samma dag. ”Hej hur mår du” kulturen klyver mig lite. Dels gillar jag att man hälsar på alla man möter, men ogillar att man precis som i Sverige aldrig bryr sig om själva svaret. ”Giapile” eller ”I’m good” går på automatik precis lika mycket som den svenska översättningen gör hemma. För mig känns det sorgligt och opersonligt.

Vid 17-19 tiden (beroende på schemat) börjar kvällens matlag laga middag. Jag och Anna och de två danska praktikanterna lagar och äter mat ihop. Vi har delat upp oss två och två för att göra det enklare och dem som inte lagar mat får diska. Och om jag inte kunde imponera på mina föräldrar mera så kan jag också meddela att vi veckohandlar tillsammans och jag och Anna delar matkonto. Maten som lagas är en härlig blandning av det vi hittar på Superspaar (Sydafrikas version på Ica Maxi) och roliga recept vi googlat fram. Och självklart är allt vi lagar Anna vänlig mat, då min tredje sak jag lärde mig om Anna var hennes, i mina ögon, konstiga kosthållning.

Efter disken så ser kvällen alltid lite olika ut. Antingen tar man samtal hem eller så tar man samtal här. Volontärerna och de andra praktikanterna talas det flitigt med, alternativt att vi gör en grej av det och spelar spel eller lånar projektorn och sätter på en film. Beroende på hur intressanta samtalen är, eller hur hårt man vinner i det danska kortspelet: ”Ungulugul” så går vi och lägger oss i mer eller mindre lämplig tid. Men mamma och pappa  ni ska veta det att jag sover alltid kring 7-8h så ni behöver inte oroa er.

Helgerna däremot saknar helt denna struktur. Då blir det av på äventyr då både jag, Anna och danskarna älskar att resa och upptäcka nya platser. Då Pietermaritzburg är en liten stad (200.000 invånare) men som ligger nära både Durban och Drakensbergen har vi aldrig tråkigt. Som tur var är transport härnere, både lokal och att hyra eget, billigt och smidigt. Vi kommer sedan hem lagom till veckohandlingen på söndagen och att pussla ihop nästkommande veckas schema.

 

Uhlale kahle/ Stay well

Bilden är från programmet Y-justice under en av våra många diskussioner under Power space. 

24 september i Sydafrika = Heritage day

Det är inte alltid lätt att direkt sätta fingret på vad ”Heritage” eller arv som det heter på svenska egentligen är.

Man kanske kan säga att det är de traditioner man bär med sig kopplat till sin bakgrund och uppväxt. Det arv man har med sig kan exempelvis bero på vilket land man kommer från och vilket trosuppfattning som gällt där man växt upp. Arvet kan också spegla den bakgrund som ens familj och förfäder har med sig från sin uppväxt i olika delar av länder, olika länder och olika världsdelar.

”Heritage day” är en dag då man tar fasta på sina traditioner och får vara stolt över sin bakgrund, men också en dag för att fira alla de olikheter som finns i detta land! Detta är något som är väldigt viktigt i Sydafrika, ett land med en väldigt blandad befolkning med ursprung i många olika kulturer. För mig är detta något vi ser i Sverige idag också. En befolkning som blir mer och mer blandad i ursprung och traditioner. Det är mycket prat om att man ska anpassa sig till var man är och ta seden dit man kommer och i vissa avseende kanske det är befogat, men en ”Heritage day” i Sverige kanske också skulle vara på sin plats. En dag, en helg eller en vecka där man inte pekar ut olikheter utan istället firar de skillnader som vi har och ser det som en styrka att vi har olika arv och kan ge olika perspektiv.

I Sydafrika firar man sitt arv och olikheter på flera sätt. Hela denna veckan har exempelvis de flesta nationalparker varit gratis för alla sydafrikanska medborgare att besöka. I Little stream, ett fint konferens center/café tillhörande YMCA i Kapstaden, fick jag uppleva traditionell sång och på YMCA i Kapstaden åt vi traditionell mat från olika ställen. Från Sydafrika åt jag i veckan ”VetKoek”, en av mina arbetskamrater lagade traditionellt ris med lam från Ghana och jag lagade janssons frestelseoch bjöd på. När jag berättade för en av mina bästa vänner vad jag bjudit på var det korta svaret ”Stackarna!”.

Den sista kommentaren fick mig att tänka ett steg längre, för den betyder att vårt arv inte alltid är något vi valt att bevara för att vi gillar det. Det är traditioner som är kvar för att någon annan har tyckt att de varit viktiga. Det kanske är det som gör frågan om arvet mer komplicerad. Man kan inte välja sitt arv, men man kan påverka vilket arv man vill föra vidare till de efterkommande. Detta kan vara rörande vilken mat man väljer att äta, vilken musik man väljer att lyssna på och vilka språk man väljer att prata. Det kan också vara synsätt på människor och de värderingar som man för vidare. Jag tror detta ett viktig ämne att reflektera över.

Jag vill utmana er nu att fundera på:

  • Vad som är ert arv?
  • Vilka delar är där för att det alltid varit så?
  • Och vilka delar är du stolt över och skulle vilja föra vidare?

Hur gick resan och vad hände egentligen i Johannesburg?

Min resa till Johannesburg som skulle vara 17 h buss, men tillslut blev 19 h gick bra. Det ända spännande var när vi fick tvärnita för att en ko sprang över vägen, men det är inte den resan detta inlägg kommer att handla om!

Detta kommer bli en rapport av min upplevelse av hur ett årsmöte på nationell nivå i YMCA Sydafrika kan se ut. Jag vill redan nu reservera mig för att jag kanske inte förstått allt korrekt och att det kan ha påverkat min bild av upplevelsen.

Jag vill också förbereda er på att detta kan bli ett långt och kanske lite tråkigare inlägg om man inte är jätte inne i mötesupplägg. Är man däremot som jag så kommer detta bli intressant läsning!

Jag vill först att ni föreställer er platsen:
Vi är i Johannesburg i en lokal som ligger uppe på ett berg med en fin utsikt över staden. Vi har just gått upp för sista biten av berget för att det är för brant för större bilar att köra upp. Vi börjar med att innan mötet äta lunch alla tillsammans för att alla ska ha energi inför det som komma skall. Mötet kommer sedan hållas i ett rum där möten inte annars hålls och massa tillfälliga stolar är uppställda riktade mot en del av rummet där det står två bord och där presidiet som ska leda mötet ska komma att sitta. Det är en lokal där allt är fint och prydligt, inte som den vanliga aulan i en skola som man är van vid i Sverige, men det saknas en sak som även togs upp på mötet, tillgång till internet.

När lunchen är klar är det dags för registrering och det är då man delar ut agendan och handlingarna för mötet.

När agendan hade delats ut och jag tittade igenom punkterna var det en del frågor som kom upp i huvudet på mig:

  • Vad är egentligen punkt 1 ”Devotion”, punkt 3 ”recording of apologis” och punkt 4 ”Fraternal greetings”?
  • Vad blev det av en verksamhetsberättelse och verksamhetsplan?
  • Ska de inte ha några prepositioner eller motioner?

Jag ska försöka besvara dessa frågor och ge er en bild över hur man kan leda ett möte om man inte gör som vi brukar, men vi börjar från början.

Som svar på fösta frågan betyder ”Devotion” att mötet inleddes med en halvtimmes andakt. Vi började med sång och predikan som följdes upp av bön. Efter bönen hade vi en reflektion där alla gick fram till någon de aldrig träffat, presenterade sig och därefter delade med sig av en farhåga och en förhoppning om framtiden, från litet till smått, med dem man stod med innan vi bad för de tankarna. Jag blev lite förvånad över detta först, aldrig tidigare har jag varit på ett möte utan direkt koppling till kyrkan som inletts med bön eller andakt. Men efter lite reflektion speglar det väldigt mycket skillnaden i betydelse som K i KFUM (eller C i YMCA) har för våra organisationer. För de som inte är så insatta är C i YMCA i Sydafrika väldigt viktigt, något som även pointerades massa gånger under mötet, ”Vi är en kristen förening”. K i svenska KFUM står istället för kristlig och i nutid anspelar det enbart på de värdegrunder föreningen har med bakgrund av organisationens historia.

Efter andakten följde en genomgång av vilka föreningar som var representerade på mötet för att se om mötet kunde godkännas.  Kravet för att man ska få hålla ett nationellt årsmöte är att mist 25 % av föreningarna ska vara representerade. Någon som vet om vi har någon sådan gräns i Sverige också?
Jag har aldrig hört om det, men det känns ju rimligt att en viss mängd representerade föreningar kan vara ett krav.

Mötet fortlöpte därefter med att ursäkter skickat från individer för att de inte kunde delta, att de skulle komma senare eller behövde gå tidigare lästes upp. Detta följdes upp med deklarerande av tack för inbjudan osv. För mig var detta en fin men annorlunda upplevelse.

 

Vi hade två frågor om verksamhetsberättelse, verksamhetsplan, motioner och prepositioner:

Jag kan redan nu berätta för er att strukturen här ser helt annorlunda ut. I Sverige har vi en tendens att dela upp det så att allt det som hänt innan mötet kommer först. Därefter tar vi upp olika saker vi vill förändra och sist sätter vi riktlinjer för hur vi vill att styrelsen ska arbeta innan vi väljer en styrelse lämplig för de uppgifterna.

Här delar man istället upp mötestiden efter vilket ämne man diskuterar. Det som sker är att man läser upp en rapport motsvarande en verksamhetsberättelse för ett visst område ex. hur styrelsen upplever att deras jobb gått det senaste året. Därefter kan alla kommentera vad de tycker om rapporten om de undrar något och vad som behöver göras mer inom ämnet. Alla frågor och kommentarer noteras och besvaras av den som skrivit rapporten innan ordförande sammanställer och frågar om församlingen håller med om vad som ska göras. Det som då tagits upp blir som motioner sagda på plats och det som diskuterats ses som riktlinjer motsvarade en verksamhetsplan för det specifika området. En del kanske tänker att det är rörigt att blanda allt, men det är egentligen inte så stor skillnad. Det kanske till och med för vissa är lättare att komma med kommentarer och tankar när man precis fått bakgrunden inom området.

 

Hur ser förhandlingsordningen ut då?

I Sverige är det ofta väldigt strikt, vill man säga något så räcker man upp sitt röstkort och får sitt nummer noterat att man vill tala.  När det sedan är äns tur får man gå fram till podiet och säga sin åsikt inom en specifik tidsram innan man bryter. Ville man säga något på detta möte var det bara att resa sig på sin plats och säga det och tiden för anförandet kontrollerades inte på samma sätt även om den uppmanades. Möjligheten att ha det på det viset är nog kopplat till att det var färre på mötet här (ca 50 personer) än vad vi haft på nationella möten jag varit på i Sverige (minst 200). Jag föredrar själv när det finns en struktur där alla går fram, för det är lättare att höra de åsikter som förs fram om de kommer från podiet framför än. En bra sak med att ha en mer avslappnad process är att det kanske är lättare för de som inte är lika mötesvana att ändå få sin röst hörd.

Jag kommenterade tiden och jag kan säga att nu har jag upplevt ”african time” på riktigt. Vi hade till exempel en paus där det stod 30 minuter i schemat, när det var tid för pausen uppmanades 10 minuter av presidiet, men ingen var tillbaka innan 20 minuter. Det är en sådan kulturskillnad, alla inhemska på mötet var vana vid det så de kom lagom samtidigt. Jag tyckte själv det var lite frustrerande att vara nästan ensam i tid till några pauser innan jag själv också kom in i gunget. Det ska vara avslappnat, ingen stress om man behöver vila eller prata längre när man har anförande.

För att följa upp och ytterligare beskriva det mer avslappnade klimatet under mötets gång kan vi kolla på hur beslut tas. I Sverige frågar man alltid först vilka som vill anta förslaget och därefter hur många som är emot. Här diskuterar man istället och sedan frågar ordförande ”Agree?” är någon emot får man i så fall bara resa sig upp och förklara varför. Om det mot förmodan skulle gå till omröstning gör man inte längre sin röst hörd för sin lokalförening utan då röstar man i regionerna. Jag har varit med om att man skickar regionsrepresentanter till stora möten i Sverige, men nog aldrig att man åker och röstar i en dubbelroll, där man fram tills omröstning är lokal representant men under omröstning är regional.

 

Nu vet jag att detta börjar bli långt, men jag ska bara lämna er med en sista observation:

Tanken som slog än var, ”Var är de lokala ungdomarna?” ”Är vi inte en del av en ungdomsverksamhet?” Som jag förstod det var det inte en ända i styrelsen under 25.
 

 

 

 

Ännu ett årsmöte, men mitt första i Johannesburg!

Jag börjar nu göra mig redo för en lång resa och en unik upplevelse. Jag ska färdas de 140 milen till Johannesburg med buss 17 h för att delta på årsmötet för YMCA South Africa. Jag ser kanske inte direkt fram emot bussresan, men är förväntansfull inför mötet! Hur kommer det bli? Vad diskuterar de för frågor här? och är mötesordningen likadan som på hemmaplan?

Med fem förbundsmöten i före detta KFUM scoutförbund och ett otaliga mindre sammankomster i ryggen känner jag mig redo att observera och jämföra likheter och skillnader. Jag ska vara era ögon och öron och försöka ta in så mycket som möjligt!

Hur mycket kan det egentligen skilja sig mellan YMCA Sydafrika och ett tidigare förbund i KFUM Sverige?

Ett litet plus är också att jag får träffa mina Svenska medpraktikanter som är stationerade på YMCA i Pietermaritzburg. Ni kan hitta deras bloggar också på KFUM Live, Madde har börjat blogga och Anna är på gång!

Jag lovar er en fin uppdatering efter mötet!

Hälsningar
Daniel Persson

Lär dig ekonomi med pannkakor

Sawubona!

En vecka i Pietermaritzburg, Sydafrika. Tre svenskar packa sina väskor och tog flyget på måndagskvällen den 4e september ner mot Sydafrika. En åkte mot Kapstaden och två mot PMB. Jag, Anna Ekström, hade siktet inställt på PMB med Madeleine som respartner. Vi kommer ifrån Uppsala med olika bakgrund och ovetande om att den andra bor i samma stad. Men vem är jag och vad ska vi göra här?

Fråga nummer ett, jag är som sagt Anna, 20 år gammal och från Uppsala. Pluggade naturprogrammet på Katedralskolan och 1 termin Svenskaspråket på Uppsalauniversitet. Jag är som person sprallig, utåtriktad, äventyrlig, ordningsam och mycket mer som ni nog kommer märka. Min KFUM bakgrund är kort. Var på Alnäs som barn några år på olika aktiviteter. För er som inte vet vad det är så är det ett sommarläger i Uppsala som är under dagtid. Jag kom i kontakt med KFUM igen och det här utbytet tack vare min jobbarkompis och granne Emma. Hon åkte för 3 år sedan till Kapstaden och hade en otrolig resa. Emma kom fram till mig på jobbet och sa att jag måste söka till praktikprogrammet och här är jag nu.

Till vad jag, vi, ska göra här är klart som korvspad, samtidigt väldigt oklart. Vi kommer engagera oss i olika program som vi får testa på nu i början. Det är Y-justice, Y-fit och Y-zone som ligger i mest fokus som program. Sen finns det även aktiviteter vid sidan om ett exempel är Day camp som sker i april och december. Men sådant kommer det nog skrivas mer om.

Under den första veckan har vi fått prova lite olika saker kort för att få en inblick. Det roligaste var i torsdags när jag fick var med TEEEP, The Economics and Entrepreneurial Education Program. De riktar sig till skolbarn i lågstadiet och mellanstadiet på grundskolan. Programmet finns för att utbilda barn och unga inom ekonomi och hur man ska tänka kring det. De går igenom ekonomi på individ, företags och världsnivå. Programmet ligger under Y-zone och är skapat för att ge alla en likvärdig chans senare i livet oavsett hemmets förhållanden.

Barnen i TEEEP från området France, ett fattigt område, kom med taxi/buss till oss på området för att få göra pannkakor som dagens utbildning i planering och teamwork. För er som inte känner mig så är jag pannkakstokig och blev överlycklig för att vi skulle få vara med på aktiviteten. Jag fick sitta i juryn med Madeleine, Lee från Chicago och Sney som kommer SA, de båda är volontärer här. Barnen presentera en pannkaka var för oss där vi skulle bedöma upplägget, smaken och hur bra gräddad den var. Lee hade med sig nutella, tyvärr, och barnen gick lost på den. För en finsmakare som jag är, så är inte nutella en favorit hos mig. Andra skulle säga att jag är kräsen och inte finsmakare, men alla har vi olika ord att framhäva varandra. Det var kul att få ta till mina kunskaper från The Great Britsh Bake Off som även Lee har och låtsas lite att man visste vad man svamla om. Den som vann var egentligen inte det viktigaste då fokus var att de skulle samarbeta och vara kreativa. Var en trevlig eftermiddag med barnen som jag ser framemot att få jobba mer med.

 

Hej så länge /Anna

 

The Birthday Swede

… vad var jag läste på det kort jag fick av en amerikansk volontär på morgonen den 8 september – min 21 års dag. Att ha min födelsedag på min tredje dag på en ny praktikplats, i ett nytt land, i en ny världsdel var något jag trodde skulle bli litet och bortglömt. Jag som person försöker att inte ha för mycket förväntningar på något jag gör, blir hellre överraskad än besviken. Så därför gick jag in med låga förväntningar för både praktiken och födelsedagen. Men precis som att jag blivit glatt överraskad över våran tid här på YMCA of Pietermartizburg, blev min födelsedag fylld med överraskningar.

Men jag ska inte gå händelserna i förväg, jag borde presentera mig först. Så ni får 5 snabba med mig här:

  • Namn: Madeleine Sandemo.
  • Ålder: Läs första meningen igen.
  • Bor: Uppsala, nu Pietermaritzburg i Sydafrika.
  • KFUM bakgrund: Gått på KFUM Alnäs (sommarläger) som barn, är nu ledare där. Tränar funktionsnedsatta barn i trampolin via KFUM Uppsala trampolin.
  • Yrke: Undersköterska, jobbar på Akademiska sjukhuset (tjänstledig för tillfället).

Jag är lyckligt lottad som fick fira just min 21 års dag nere i SA. För som alla er svenskar som läser detta vet ni att 21 inte är någon ålder att fira. Här nere är det en stor dag, det är ditt sista steg till att bli vuxen. Det är då du får dricka alkohol, spela osv. Detta symboliserar de genom att ge en nyckel till födelsedags”barnet” för att nu kan vi låsa upp världen. En ko ska också slaktas och så bjuder man alla man känner på en braai (utalas braj och betyder grill). Detta är inte bara något jag vet, utan något jag fick uppleva också. Återigen är det dumt att gå händelserna i förväg, så vi börjar som alla dagar börjar, inte bara födelsedagarna, nämligen med frukost.

Jag vet inte hur ni firar era födelsedagar, men i min familj är morgonen nästan viktigast. Min väckarklocka den dagen består av familjen som kommer in sjungandes ”Ja må hon leva…” med en frukostbricka och paket. Anna, min landssyster, medpraktikant och rumskamrat råkar ha samma tradition i sin familj och gjorde därför en Sydafrikansk variant på traditionen. Hon kom in med ett ljus gjort av en flaska och en kopp te för att sedan bära in paket mina föräldrar skickat med från Sverige. Så det blev paketöppning och te i sängen, nästan som hemma.

Dagen fortsatte sedan med jobb, vilket vi nog säkert kommer presentera mer i framtida blogginlägg så ni får veta exakt vad vi gör här nere. Framåt kvällen däremot började folk bete sig skumt. Vi bor på samma plats vi jobbar och jag fick höra att jag absolut inte fick gå till mitt hus. Jag började vid det här laget känna lukten av grillrök, men kunde inte riktigt ana vad som försiggick. Tillslut kom vår supervisor Allison med lite utstyrslar åt mig (se bild) och jag fick sedan gå mot området vi bor i.

De hade pyntat upp för fest och runt 15 personer stod och hurrade och grattade mig. Bakom dem lite längre bort kunde jag skymta ett braai-stand. Att vi nu hade varit i PMB i 3 dagar och de kunde få ihop 15 personer som ville komma till min överasskningsfest visar vilken otrolig sammanhållning det är här på centret. Flera av gästerna bor dessutom så långt bort att de var tvungna att sova över för att de inte kunde gå hem i mörkret. Och allt detta för lilla mig!

Kärleken och omsorgen som jag fått uppleva den här tiden och framförallt i fredags är överväldigande. Jag vet därför inte hur jag ska avsluta detta blogginlägg, så jag gör det på samma sätt som jag började: genom att ta citat från det fina födelsedagskort jag fick.

 

”I hope your day is wonderful and sets the tone for the rest of your time here.”

 

Tack för att du tog med dig regnet!

Inte vanligaste frasen att höra som svensk, men har det varit torka så behövs det regn och denna vecka kom det till Kapstaden.

För er som inte känner mig skulle jag vilja ge en liten introduktion:

Mitt namn är Daniel, jag kommer från Lund och är 22 år. Jag har nyligen avslutat en kandidatutbildning inom Biomedicin och ser det därför som en ypperlig period av mitt liv att engagera mig ännu mer i den organisation jag varit i kontakt med i halva mitt liv, KFUK-KFUM. Hemma i Lund har jag sedan länge varit en del av och aktiv ledare i Tornugglans scoutkår, den organisation där jag fick min första kontakt med KFUM för dryga 10 år sedan. Jag skulle själv beskriva mig som en i glad och positiv individ med ett lösningsfokus vad gäller problem. Min största svaghet skulle jag nog säga är att jag ibland kan bli lite för social och prata för mycket.

Jag lämnade Sverige måndagen den 4/9 och en dag senare landade jag i den stad jag nu uppdaterar ifrån, Kapstaden som ligger nere i sydvästra Sydafrika längst söderut i Afrika. Jag sitter nu i det rum som för de kommande månaderna kommer att vara mitt hem. Jag kommer att som representant för KFUM Sverige volontärarbeta för YMCA i Kapstaden och vara en del av det teamet som arbetar här. Jag kommer arbeta med delar av de program som de lägger sin själ i för att få så bra som möjligt. Målet är att jag ska kunna lära mig hur de arbetar och förhoppningsvis kunna bidra med de kunskaper jag har för att vi tillsammans ska kunna utveckla programmen.

Jag har nu spenderat några dagar på detta center, men jag kan redan säga att stämningen är bra. Den gemenskap som jag nu dragits in är väldigt mysig och jag är så säker på att jag kommer att trivas de månaderna jag har i detta land, på denna organisation och i denna stad. Jag har denna vecka fått se lite olika program för att lära mig mer om organisationen och hur den arbetar. Jag kommer att uppdatera mer om hur vi jobbar och med vilka grupper när jag fått mitt schema. Jag har utöver jobbet även hunnit med att gå och kolla på min första rugbymatch i mitt liv, en upplevelse som var över förväntan.

Hoppas ni kommer att trivas med att läsa om min tid i Sydafrika, mina erfarenheter, min funderingar och beskrivningar av denna organisation!

Hälsningar
Daniel Persson




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7