Författar Arkiv

madeleines

21årig undersköterska från Uppsala. Praktikant i YMCA Pietermaritzburg, Sydafrika, via globala praktikantprogrammet. Är trampolininstruktör för barn med särskilda behov genom KFUM Uppsala Trampolin och jobbar på sommaren som assistent i KFUM Alnäs.

Att säga hejdå

Praktikanterna på bild, från vänster: Jonatan (Danmark), jag, Lee (USA), Andreas (Danmark) och Anna.

King Shaka International Airport, 14.30 den 14 oktober 2017
Jag står med något våta kinder och blickar tillbaka mot säkerhetskontrollen. Efter en lång kram och ett långt avsked går han in genom dörrarna som vi inte får följa. Lee M Gray, en amerikansk praktikant som Anna och jag blivit nära vän med lämnar oss nu. En lika mycket mentor som vän lämnar Sydafrika för att ovetandes om vad som väntar honom där, åker hem. Lee var en av de första jag och Anna fick kontakt med härnere, då han både är vår granne och kollega. Han har jobbat på YMCA PMB sedan Juni och var på grund av visumproblem tvungen att göra sin vistelse kortare. Någon timme senare får jag ett meddelande att även han gråter, tittandes på Mamma Mia säger han att han saknar sina svenskar.

Det är ett svårt ämne – avsked. Det leder till ett jobbigt samtal och ett ledsamt mående. Men det är också en del av livet och något man får räkna med när man skapar relationer. Relationer till människor, djur eller platser. Jag personligen hatar avsked. Jag hatar de såpass mycket att jag fasar inför dem. Trots att jag bara är inne på andra månaden så fasar jag redan för att säga hejdå till alla när jag åker hem. Jag fasar inför november månad då ytterligare två praktikanter kommer lämna oss och jag fasar för december och januari då jag måste säga hejdå till resten. Till en vardag, ett liv och en del av mig själv. Jag borde inte ta ut detta i förskott, men jag kan inte låta bli. Jag såg det nyss hända för en vän och inser att han tog det 10ggr bättre än vad jag kommer att göra.

Nu har vi dock länsat hans skafferi, tittat på bilder och omformaterat gruppen så att vardagen rullar på utan honom. Vi har bara känt honom i 5 veckor, men eftersom vi spenderat varenda dag tillsammans så känns det som en evighet. Jag kan säga redan nu att detta är en vän för livet och trots att det är många många mil mellan oss så träffades vi på en plats där det var nästan lika många mil till våra hem.

Efter ett kort och inte så glädjesamt blogginlägg säger jag samma sak som jag sa till Lee = tack och på återseende /Madde

Swedish fika

Denna historia börjar redan vid min första kontakt med Sydafrika – ett skypesamtal med min supervisor Allison. I juli månad fick jag kontakt med denna spralliga och varma människa som efter en resa till SIDAs kursgård (myndigheten som finansierar KFUMs prakikantprogram) lärde sig om fenomenet fika. Stolt visade hon upp en plansch med texten FIKA och dess betydelse i webbkameran.  Hon uttryckte en längtan till när jag skulle komma ner och lära henne mer om de svenska bakverken och vikten av att ha fikapauser.

Fika blev också ett diskussionsämne med Lee en amerikansk praktikant, under vår första kväll härnere. Jag och Anna visade videon Swedish fika (se video) och han var såld. Låten spelades på repeat och efter några dagar kunde han hela låten utantill. Ord som ”påtår” och ”dammsugare” hade vi översatt och förklarat så gott vi kunde för honom. Samma video spelades sen också upp på min födelsedags braai (läs mitt tidigare inlägg om du inte redan gjort det) och alla skrattade gott åt Go royals rim som:

”Replace your gun with a cinnamon bun”.

För en vecka sedan firade vi Heritage day tillsammans med all personal här inklusive volontärer och praktikanter. Jag och Anna beslöt oss för att bjuda på kladdkaka och alla förstod genast att vi bjöd på fika och blev överlyckliga.

Tyvärr är inte denna historia bara lycklig. Även om personalen har lärt sig ordet fika har de inte riktigt förstått eller tagit till sig de rutiner som för mig är väsentliga. Som svensk ser jag fika som mer än bara kaffe och kakor. Jag ser en paus från det man håller på med. Att gå ifrån 10 minuter från jobbet och ta en kaffe med kollegorna och prata om allt annat än jobb. I Sydafrika har de en lång väg att gå tills de kommer så långt att ha fikapauser. Härnere har de inte ens lunchrast utan vi måste be om tid i schemat för att äta. Om de någonsin kommer ta steget längre och inte bara förstå vad fika är utan också ta in kulturen, vet jag inte.  Jag uppskattar dock deras försök: I mötesrummet finns alltid kaffe, te och vatten och på alla större möten bjuds det på något att äta. Kanske borde jag lära dem förläningen fikaPAUS och se om jag lyckas bättre?

Nästa problem här nere är fikats huvudingrediens = kaffet. Jag skulle säga att jag är hyfsat berest och har detta som ett återkommande problem oavsett vart i världen jag är. Jag har aldrig vistats så här länge i ett annat land dock och har därför inte gått utan en god kopp kaffe länge. Till att börja med så är kaffekokare inte något som verkar finnas i de flesta sydafrikanska hem. Nu har jag inte varit i så många, men jag ställer detta påstående baserat på hur jag bor och hur det ser ut i mataffärerna. Där tar nämligen snabbkaffet större plats i hyllorna än bryggkaffet. Jag har aldrig varit ett fan av snabbkaffe, än mindre av äckligt snabbkaffe. Men när jag såg Nescafé gold i min lokala matbutik blev jag överlyckliga. Nu kan jag ta med min egna kopp kaffe på mötena och slippa det äckliga billiga snabbkaffet de serverar på kontoret. Men kaffet på caféer och restauranger då? Borde det inte funka? Väldigt bra frågor mina vänner, tyvärr är svaret kort och negativt: Nej! Förutom att man alltid får en reaktion när man beställer kaffet svart, antingen i frågan: ”Like you like your men?”. Eller med blicken”vilken skum utlänning”. Serverar de ändå en kopp svagt kaffe, med en mjölkkanna bredvid. För ingen kan väl dricka kaffe utan mjölk?

Hur jag ska stå ut i 3 månader till utan en bra kopp kaffe vet jag inte. Efter två veckor började jag nästan gråta när jag såg att det fanns filterkaffe med små kaffepressar på årsmötet i Johannesburg. Jag kunde nu göra kaffe i min egen styrka. Min slutsats: I januari kommer jag antingen hem utan ett kaffeberoende eller med en stor abstinens. Ni får helt enkelt önska mig lycka till och ta ett extra mått kaffe för min skull.

The Birthday Swede

… vad var jag läste på det kort jag fick av en amerikansk volontär på morgonen den 8 september – min 21 års dag. Att ha min födelsedag på min tredje dag på en ny praktikplats, i ett nytt land, i en ny världsdel var något jag trodde skulle bli litet och bortglömt. Jag som person försöker att inte ha för mycket förväntningar på något jag gör, blir hellre överraskad än besviken. Så därför gick jag in med låga förväntningar för både praktiken och födelsedagen. Men precis som att jag blivit glatt överraskad över våran tid här på YMCA of Pietermartizburg, blev min födelsedag fylld med överraskningar.

Men jag ska inte gå händelserna i förväg, jag borde presentera mig först. Så ni får 5 snabba med mig här:

  • Namn: Madeleine Sandemo.
  • Ålder: Läs första meningen igen.
  • Bor: Uppsala, nu Pietermaritzburg i Sydafrika.
  • KFUM bakgrund: Gått på KFUM Alnäs (sommarläger) som barn, är nu ledare där. Tränar funktionsnedsatta barn i trampolin via KFUM Uppsala trampolin.
  • Yrke: Undersköterska, jobbar på Akademiska sjukhuset (tjänstledig för tillfället).

Jag är lyckligt lottad som fick fira just min 21 års dag nere i SA. För som alla er svenskar som läser detta vet ni att 21 inte är någon ålder att fira. Här nere är det en stor dag, det är ditt sista steg till att bli vuxen. Det är då du får dricka alkohol, spela osv. Detta symboliserar de genom att ge en nyckel till födelsedags”barnet” för att nu kan vi låsa upp världen. En ko ska också slaktas och så bjuder man alla man känner på en braai (utalas braj och betyder grill). Detta är inte bara något jag vet, utan något jag fick uppleva också. Återigen är det dumt att gå händelserna i förväg, så vi börjar som alla dagar börjar, inte bara födelsedagarna, nämligen med frukost.

Jag vet inte hur ni firar era födelsedagar, men i min familj är morgonen nästan viktigast. Min väckarklocka den dagen består av familjen som kommer in sjungandes ”Ja må hon leva…” med en frukostbricka och paket. Anna, min landssyster, medpraktikant och rumskamrat råkar ha samma tradition i sin familj och gjorde därför en Sydafrikansk variant på traditionen. Hon kom in med ett ljus gjort av en flaska och en kopp te för att sedan bära in paket mina föräldrar skickat med från Sverige. Så det blev paketöppning och te i sängen, nästan som hemma.

Dagen fortsatte sedan med jobb, vilket vi nog säkert kommer presentera mer i framtida blogginlägg så ni får veta exakt vad vi gör här nere. Framåt kvällen däremot började folk bete sig skumt. Vi bor på samma plats vi jobbar och jag fick höra att jag absolut inte fick gå till mitt hus. Jag började vid det här laget känna lukten av grillrök, men kunde inte riktigt ana vad som försiggick. Tillslut kom vår supervisor Allison med lite utstyrslar åt mig (se bild) och jag fick sedan gå mot området vi bor i.

De hade pyntat upp för fest och runt 15 personer stod och hurrade och grattade mig. Bakom dem lite längre bort kunde jag skymta ett braai-stand. Att vi nu hade varit i PMB i 3 dagar och de kunde få ihop 15 personer som ville komma till min överasskningsfest visar vilken otrolig sammanhållning det är här på centret. Flera av gästerna bor dessutom så långt bort att de var tvungna att sova över för att de inte kunde gå hem i mörkret. Och allt detta för lilla mig!

Kärleken och omsorgen som jag fått uppleva den här tiden och framförallt i fredags är överväldigande. Jag vet därför inte hur jag ska avsluta detta blogginlägg, så jag gör det på samma sätt som jag började: genom att ta citat från det fina födelsedagskort jag fick.

 

”I hope your day is wonderful and sets the tone for the rest of your time here.”

 




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7