Författar Arkiv

madeleines

21årig undersköterska från Uppsala. Praktikant i YMCA Pietermaritzburg, Sydafrika, via globala praktikantprogrammet. Är trampolininstruktör för barn med särskilda behov genom KFUM Uppsala Trampolin och jobbar på sommaren som assistent i KFUM Alnäs.

Ännu ett inlägg om sjukvård

Jag har fått turen att från ett anhörigperspektiv besöka två helt olika sjukhus. Det kan låta knasigt att jag säger turen. För självklart är det inte något någon önskar, men jag försöker se det positiva i det jag varit med om. Och vi inom vården är knäppa. Vi går igång på människor med stora blodkärl och vill bara ta fram en nål och leka. Och så pratar vi bajs under lunchrasten. Det är såna vi är, bara att acceptera! Så att jag är tacksam för min anhörigtid är inte det konstigaste jag gjort. Åter till ämnet – två olika sjukhus.

Det första tillfället var med en deltagare från Y-Justice programmet som bröt ihop efter att inte tagit sin HIV medicin på månader och var tvungen att åka in till sjukhus med ambulans. Då åkte vi till ett public sjukhus, medans jag under min andra vistelse där jag åkte in med Anna (läs hennes blogginlägg) fick se insidan av ett privat sjukhus. Om jag tidigare inte sett skillnaderna mellan samhällsklyftorna genom plåtskjulen, berättelserna från de som bor på gatan och bara skillnaden i vad jag och Anna har råd att ha i vår kyl jämfört andra volontärer, så såg jag det nu.

Jag tänkte ge er en målande bild av vardera ställe så får ni själva räkna ut skillnaderna. Northdale public hospital –  är ett hyfsat litet sjukhus med få ytor för den mängden patienter och anhöriga som var där. Akutrummet var dåligt utrustat och svinkallt. På grund av dålig ventilation så var alla fönster öppna på vid gavel för att minska risken att sprida tuberkulos. Till detta hade de ingen värmekälla i form av element, men patienterna fick varsin filt. Personalen gick runt i privata kläder och det som urskiljde dem mot oss andra var stetoskopet runt halsen. Inga namnbrickor eller personlig presentation av namn. Personalen pratade direkt med de anhöriga och inte till patienten. En bit ifrån akutrummet låg journalrummet. För er som är lika galna i kriminalserier som min mamma, kan ni föreställa er ”case filling” rummet i källaren där kriminalaren går ner för att koppla ihop hans pågående fall med ett gammalt för 40 år sedan. Så ser det ut, på pricken! Förutom att det inte låg i en källare. Inte heller låg det i ett brandsäkert rum, så tusentals människors viktiga journaler skulle förstöras om någon fick för sig att tända eld på sjukhuset. I de trånga korridorerna går städare med lika smutsiga moppar och inga ytor är ytspritsvänliga.


Mediclinik hospital på Payn (uttalas pain) street liknade vilket annat svenskt sjukhus som helst. Vita kliniska väggar, stolar i plast och metall och sprithållare fanns att finna på varenda vägg. Med en tyst AC gav det lilla privata sjukhuset en skön sval luft som hjälpte mot Annas feber. Personalen sprang runt i nystrukna, rena uniformer som skiljde sig från varandra beroende på personens yrke. Här skakade läkaren i hand, pratade direkt med patienten och ställde relevanta frågor. Alla rum var luftiga och stora och korridorerna bredare än vad jag sett på något svenskt sjukhus. Med dyr och ny utrustning förvånades jag knappt över att det kostade 30.000 rand (drygt 18.000 kr) per natt att stanna där. Rummen på avdelningarna var alltifrån 2-6 personers sal . För att underhålla sig fanns det en liten tv vid varje säng som man behövde ha hörlurar till. Tre gånger per dag serverades mat i hög standard från en 3 rätters meny som ändrades dagligen. Däremellan kom också tevagnen.

 

Som ni läser är skillnaderna stora, trots det har de båda sjukhusen mycket gemensamt när man börjar kolla på skillnader mellan svensk sjukvård och sydafrikansk. Oavsett vart du behandlas så är mentaliteten pengar först, patienter sen. Det kanske är ett vanligt arbetssätt i länder där man inte har gratis sjukvård? Det vet jag inte, men för migkänns det som en konstig prioritering. Något som skrämde mig var bristen på hygien. I det land där flest HIV drabbade i världen bor kan man ju tro att hygien vid nålar och blod borde vara en hög prioritet. Oskyddade nålar som slängs på golvet och blodprovstagningar utan handskar på HIV positiva patienter. Något som också förvånade mig var arbetstempot. Sydafrika är inte kända för sin service eller effektiva arbetssätt, men jag trodde jag skulle finna servicen lokala sjukhusen iallafall. Tiden det tog personalen att tömma soporna kunde jag städa en sal på. Det som också känns sorgligt är bristen på ambulanser och ambulanspersonal. Här nere kan det ta timmar innan en ambulans dyker upp, även om du är i en livshotande situation. Ibland fyller de ambulansen fylld med patienter bara för att kunna rädda så många som möjligt, trots att bilen egentligen bara ska ta en patient.

Det finns mycket att göra som ni hör. Jag har börjat genom att lära Y-Justice deltagarna förstahjälpen, men det tänker jag skriva mer om i ett annat inlägg.

På återseende – Madde

Att vara anhörig i ett annat land

Jag har flera gånger stått bredvid en sjukhussäng som anhörig och ännu fler i min yrkesroll. Jag har tröstat familjemedlemmar, men också personer som jag bara känner ifrån att ha läst deras journal. Som undersköterska är det en vanlig arbetsuppgift att trösta och säga lugnande ord, den råkar bara komma väldigt naturligt för mig då jag fått göra det även innan jag utbildade mig. Något jag aldrig behövt göra dock, är att göra det själv eller i en miljö jag inte känner igen mig i. I helgen fick jag göra båda.

Jag stod som närmast anhörig till min medprakikant Anna. Jag har spenderat mellan 8-12h på sjukhuset varje dag under de fyra dagar hon vårdats där. Jag har tagit samtal med såväl människor hemma i Sverige som hemma i Sydafrika, men också med läkare och sjuksköterskor. Jag har frågat och ifrågasatt, precis som jag lärt mig att man ska göra i vårdsammanhang. Jag har gjort vad jag kunnat, men det är bara en bråkdel av allt jag hade kunnat göra om jag varit hemma i Sverige. Den frustrationen har jag inte låtit äta upp mig, men den har påverkat mig. Allt från att inte veta vem jag skulle ringa när jag märkte att Anna var dålig (hemma ringer jag alltid 1177), till att inte förstå sjukvårdssystemet. Frågan om vi blir illa behandlade på grund av kulturskillnader eller om sjuksköterskan faktiskt bara är otrevlig. Inte veta vilka krav vi kan ställa, vilka frågor som bör lyftas osv.

Jag satte då upp ett mål till mig och Anna. Målet var att på ett ödmjukt och respekterande sätt vara den jobbigaste patienten och den jobbigaste anhörige. Att våga ställa frågorna jag funderar på och för Anna att våga ringa på klockan och be om hjälp med tandborstningen. I Sverige är det självklart! Där ser jag alltid till att mina patienter har det bra, att de fått svar på de frågor dem har och fått hjälp. Där är ingen fråga för liten eller inget krav för stort.

Förutom frustration har jag också känt mycket tacksamhet. Tacksamhet kring alla de som inte bara stöttat Anna, utan också mig. Tacksamhet för att vi inte bor ute på landsbyggden utan bara två kvarter från ett bra privatsjukhus, som komiskt nog ligger på Payn (uttalas pain) street. Detta gjorde det möjligt för mig att besöka Anna under alla besökstider och närvara på alla läkarsamtal. Jag är tacksam för att vi är i Sydafrika där alla kan engelska och kulturen inte är allt för olik. Som ett hemskt exempel som en läkare på vårat försäkringsbolag gav. Att i Japan har de väldigt bra sjukvård, men där informerar läkarna inte vad de gör eller vad du har. Där är kulturen att man litar på sina läkare och därför inget behöver veta. Hade vi varit med om det hade jag nog gått under! Här har vi mötts av kulturskillnader, men absolut inte på den nivån.

Jag vill lyfta en person som inte kommer läsa detta, som inte kommer förstå min tacksamhet och som jag inte ens minns namnet på. Men hans historia är värd att lyftas ändå. Denna man tog hand om oss hela dagen på akuten och gjorde mer för oss än vad hans arbetsuppgifter kräver. Han kommer inte skratta åt oss i fikarummet, utan jag vet att han istället kommer fråga hur det gick för svensken med blindtarmen. Han är den typen av vårdpersonal som jag vill vara, som gör det där lilla extra för sina patienter. Som fajtas för dem, som står upp mot orättvisor och ler snällt när samma fråga kommer upp för tredje gången för att man fortfarande inte förstått svaret. Någon som ser sina patienter för det de är kombinerat med deras sjukdomsfall och historia. I vårt fall: Två förvirrade unga tjejer som aldrig känts sig så långt hemifrån som i hans akutsal. Tack för att du förstod oss och för att du stod ut med oss.

Nu är Anna på bättringsvägen och jag har istället fått ta fram kunskaperna från min tid i hemtjänsten. Varje dag utmanar hon sig själv och tar ett steg längre trots hennes smärta. Fram tills hon är helt bra fortsätter jag därför med glädje att hjälpa henne med allt hon kan tänkas behöva. För det är inte bara mitt jobb, det är min uppgift som vän och närmast anhörig.

En helt vanlig dag

Halva praktiken har nu gått och jag avundas förra årets praktikanter som fick stanna  längre än vi. Det märks att vi nått halvtidsstrecket för nu rullar allt på. Vi har en vardag härnere och har vant oss vid de saker vi vid första blicken tycktes vara konstiga. Många av de sakerna har vi inte bara accepterat utan också börjat uppskatta. För att bättre låta er första hur vår vardag ser ut, tänkte jag presentera för er en helt vanlig dag i Pietermaritzburg (sett från mitt håll).

07.45 ringer det första alarmet. Till min kära rumskamrats Annas förtret är jag en morgon person och en snozare. Anna är långt ifrån en morgonperson, vilket jag snabbt fick lära mig. Så jag går upp efter andra eller tredje alarmet utan att säga godmorgon då jag också lärt mig att Anna bör man först börja samtala med efter frukost. Jag gör mina morgonbestyr på vår toalett som efter två månader och tre olika personers lagningar fortfarande inte kan spola ordentligt. Jag gör min frukost och om wifi-et tillåter sätter jag mig i sängen och äter den framför Youtube. Är vädret finare sitter jag ute och hoppas på att någon mer kommer och joinar min morgonstund. Som jag tidigare berättat har jag svårt att veta när mitt förmiddagskaffe ska intas. Så det blir oftast att jag dricker en halv kopp kokhett kaffe de sista 5 minuterna innan arbetsdagen börjar. Trots African time, så finns det något i mig som gör att jag inte vill bli sen. Alla som känner mig vet att jag är en ökand ”komma-5min-sen-person”, men jag skäms alltid när jag kommer sent och det har jag inte vant av mig med härnere. För här kan jag vara 10 min sen och ändå vara första person på plats.

Efter stresskaffet ser dagen olika ut beroende på vilken veckodag det är. Vi har ett schema som ska vara rullandes men ändras lite från vecka till vecka. Så beroende på vad det står på schemat, eller vad för ändringar det stod i morgonsmset från våran supervisor, så flyter dagen på. Vi jobbar med flertalet olika projekt och program och har alltid något att göra. Ibland lite för mycket till och med. För egen del ser jag det dock som något positivt, jag känner att jag vill göra mer ju mer jag gör då allt jag hittills sett är så inspirerande och lärorikt. För att inte detta inlägg ska bli milslångt och att ni ska tappa intresset så berättar jag exakt vad programmen är nån annan dag. Så föreställ er bara att jag jobbar så får ni ta del av vad jag jobbar senare.

Någonstans mellan klockan 12-15 tar vi vår lunchrast (jag säger tar då det inte alltid naturligt faller in i schemat). Lunchen består för det mesta av rester från gårdagens middag eller snabblagad, men hälsosam mat. Sedan fortsätter det ihop klistrade schemat vidare. Har vi kvällsjobb kan vi också ha några timmar ledigt på eftermiddagen. Då blir det mest fokus på att vila, blogga eller försöka skriva ikapp dagboken som jag nu bara ligger två veckor efter i. Jag hade gärna lagt till läsa böcker här också då jag hade som mål att läsa 5 böcker härnere. Som ni efter att ha läst detta inlägg kommer att förstå så är detta mål omöjligt att uppnå. Alla aktiviteter görs vare sig jag vill eller inte i sällskap av andra. Vi bor som i ett litet kollektiv här på området och det består av alla praktikanter och några volontärer. Så även fast jag är ledig kan jag prata jobb, eller fast jag jobbar kan jag prata ledighet. Sitter jag ute går folk förbi och stannar och pratar, alternativt sätter sig ner bredvid. Sitter jag på rummet kommer folk och knackar på. Det är därför inte lätt att få saker gjorda då den sydafrikanska kulturen är att man hälsar på varandra, jämt! Frasen: ”How’s it?” Alternativt zulu varianten: ”Sawubona, Unjani?” delas ut flitigt och jag säger den nog runt 20 gånger per dag. Det är inte helt ovanligt att man upprepar frasen bara för att man en timme senare stöter på samma person. Därför kan man utbyta detta kallprat 5 gånger med samma person på samma dag. ”Hej hur mår du” kulturen klyver mig lite. Dels gillar jag att man hälsar på alla man möter, men ogillar att man precis som i Sverige aldrig bryr sig om själva svaret. ”Giapile” eller ”I’m good” går på automatik precis lika mycket som den svenska översättningen gör hemma. För mig känns det sorgligt och opersonligt.

Vid 17-19 tiden (beroende på schemat) börjar kvällens matlag laga middag. Jag och Anna och de två danska praktikanterna lagar och äter mat ihop. Vi har delat upp oss två och två för att göra det enklare och dem som inte lagar mat får diska. Och om jag inte kunde imponera på mina föräldrar mera så kan jag också meddela att vi veckohandlar tillsammans och jag och Anna delar matkonto. Maten som lagas är en härlig blandning av det vi hittar på Superspaar (Sydafrikas version på Ica Maxi) och roliga recept vi googlat fram. Och självklart är allt vi lagar Anna vänlig mat, då min tredje sak jag lärde mig om Anna var hennes, i mina ögon, konstiga kosthållning.

Efter disken så ser kvällen alltid lite olika ut. Antingen tar man samtal hem eller så tar man samtal här. Volontärerna och de andra praktikanterna talas det flitigt med, alternativt att vi gör en grej av det och spelar spel eller lånar projektorn och sätter på en film. Beroende på hur intressanta samtalen är, eller hur hårt man vinner i det danska kortspelet: ”Ungulugul” så går vi och lägger oss i mer eller mindre lämplig tid. Men mamma och pappa  ni ska veta det att jag sover alltid kring 7-8h så ni behöver inte oroa er.

Helgerna däremot saknar helt denna struktur. Då blir det av på äventyr då både jag, Anna och danskarna älskar att resa och upptäcka nya platser. Då Pietermaritzburg är en liten stad (200.000 invånare) men som ligger nära både Durban och Drakensbergen har vi aldrig tråkigt. Som tur var är transport härnere, både lokal och att hyra eget, billigt och smidigt. Vi kommer sedan hem lagom till veckohandlingen på söndagen och att pussla ihop nästkommande veckas schema.

 

Uhlale kahle/ Stay well

Bilden är från programmet Y-justice under en av våra många diskussioner under Power space. 

Att säga hejdå

Praktikanterna på bild, från vänster: Jonatan (Danmark), jag, Lee (USA), Andreas (Danmark) och Anna.

King Shaka International Airport, 14.30 den 14 oktober 2017
Jag står med något våta kinder och blickar tillbaka mot säkerhetskontrollen. Efter en lång kram och ett långt avsked går han in genom dörrarna som vi inte får följa. Lee M Gray, en amerikansk praktikant som Anna och jag blivit nära vän med lämnar oss nu. En lika mycket mentor som vän lämnar Sydafrika för att ovetandes om vad som väntar honom där, åker hem. Lee var en av de första jag och Anna fick kontakt med härnere, då han både är vår granne och kollega. Han har jobbat på YMCA PMB sedan Juni och var på grund av visumproblem tvungen att göra sin vistelse kortare. Någon timme senare får jag ett meddelande att även han gråter, tittandes på Mamma Mia säger han att han saknar sina svenskar.

Det är ett svårt ämne – avsked. Det leder till ett jobbigt samtal och ett ledsamt mående. Men det är också en del av livet och något man får räkna med när man skapar relationer. Relationer till människor, djur eller platser. Jag personligen hatar avsked. Jag hatar de såpass mycket att jag fasar inför dem. Trots att jag bara är inne på andra månaden så fasar jag redan för att säga hejdå till alla när jag åker hem. Jag fasar inför november månad då ytterligare två praktikanter kommer lämna oss och jag fasar för december och januari då jag måste säga hejdå till resten. Till en vardag, ett liv och en del av mig själv. Jag borde inte ta ut detta i förskott, men jag kan inte låta bli. Jag såg det nyss hända för en vän och inser att han tog det 10ggr bättre än vad jag kommer att göra.

Nu har vi dock länsat hans skafferi, tittat på bilder och omformaterat gruppen så att vardagen rullar på utan honom. Vi har bara känt honom i 5 veckor, men eftersom vi spenderat varenda dag tillsammans så känns det som en evighet. Jag kan säga redan nu att detta är en vän för livet och trots att det är många många mil mellan oss så träffades vi på en plats där det var nästan lika många mil till våra hem.

Efter ett kort och inte så glädjesamt blogginlägg säger jag samma sak som jag sa till Lee = tack och på återseende /Madde

Swedish fika

Denna historia börjar redan vid min första kontakt med Sydafrika – ett skypesamtal med min supervisor Allison. I juli månad fick jag kontakt med denna spralliga och varma människa som efter en resa till SIDAs kursgård (myndigheten som finansierar KFUMs prakikantprogram) lärde sig om fenomenet fika. Stolt visade hon upp en plansch med texten FIKA och dess betydelse i webbkameran.  Hon uttryckte en längtan till när jag skulle komma ner och lära henne mer om de svenska bakverken och vikten av att ha fikapauser.

Fika blev också ett diskussionsämne med Lee en amerikansk praktikant, under vår första kväll härnere. Jag och Anna visade videon Swedish fika (se video) och han var såld. Låten spelades på repeat och efter några dagar kunde han hela låten utantill. Ord som ”påtår” och ”dammsugare” hade vi översatt och förklarat så gott vi kunde för honom. Samma video spelades sen också upp på min födelsedags braai (läs mitt tidigare inlägg om du inte redan gjort det) och alla skrattade gott åt Go royals rim som:

”Replace your gun with a cinnamon bun”.

För en vecka sedan firade vi Heritage day tillsammans med all personal här inklusive volontärer och praktikanter. Jag och Anna beslöt oss för att bjuda på kladdkaka och alla förstod genast att vi bjöd på fika och blev överlyckliga.

Tyvärr är inte denna historia bara lycklig. Även om personalen har lärt sig ordet fika har de inte riktigt förstått eller tagit till sig de rutiner som för mig är väsentliga. Som svensk ser jag fika som mer än bara kaffe och kakor. Jag ser en paus från det man håller på med. Att gå ifrån 10 minuter från jobbet och ta en kaffe med kollegorna och prata om allt annat än jobb. I Sydafrika har de en lång väg att gå tills de kommer så långt att ha fikapauser. Härnere har de inte ens lunchrast utan vi måste be om tid i schemat för att äta. Om de någonsin kommer ta steget längre och inte bara förstå vad fika är utan också ta in kulturen, vet jag inte.  Jag uppskattar dock deras försök: I mötesrummet finns alltid kaffe, te och vatten och på alla större möten bjuds det på något att äta. Kanske borde jag lära dem förläningen fikaPAUS och se om jag lyckas bättre?

Nästa problem här nere är fikats huvudingrediens = kaffet. Jag skulle säga att jag är hyfsat berest och har detta som ett återkommande problem oavsett vart i världen jag är. Jag har aldrig vistats så här länge i ett annat land dock och har därför inte gått utan en god kopp kaffe länge. Till att börja med så är kaffekokare inte något som verkar finnas i de flesta sydafrikanska hem. Nu har jag inte varit i så många, men jag ställer detta påstående baserat på hur jag bor och hur det ser ut i mataffärerna. Där tar nämligen snabbkaffet större plats i hyllorna än bryggkaffet. Jag har aldrig varit ett fan av snabbkaffe, än mindre av äckligt snabbkaffe. Men när jag såg Nescafé gold i min lokala matbutik blev jag överlyckliga. Nu kan jag ta med min egna kopp kaffe på mötena och slippa det äckliga billiga snabbkaffet de serverar på kontoret. Men kaffet på caféer och restauranger då? Borde det inte funka? Väldigt bra frågor mina vänner, tyvärr är svaret kort och negativt: Nej! Förutom att man alltid får en reaktion när man beställer kaffet svart, antingen i frågan: ”Like you like your men?”. Eller med blicken”vilken skum utlänning”. Serverar de ändå en kopp svagt kaffe, med en mjölkkanna bredvid. För ingen kan väl dricka kaffe utan mjölk?

Hur jag ska stå ut i 3 månader till utan en bra kopp kaffe vet jag inte. Efter två veckor började jag nästan gråta när jag såg att det fanns filterkaffe med små kaffepressar på årsmötet i Johannesburg. Jag kunde nu göra kaffe i min egen styrka. Min slutsats: I januari kommer jag antingen hem utan ett kaffeberoende eller med en stor abstinens. Ni får helt enkelt önska mig lycka till och ta ett extra mått kaffe för min skull.

The Birthday Swede

… vad var jag läste på det kort jag fick av en amerikansk volontär på morgonen den 8 september – min 21 års dag. Att ha min födelsedag på min tredje dag på en ny praktikplats, i ett nytt land, i en ny världsdel var något jag trodde skulle bli litet och bortglömt. Jag som person försöker att inte ha för mycket förväntningar på något jag gör, blir hellre överraskad än besviken. Så därför gick jag in med låga förväntningar för både praktiken och födelsedagen. Men precis som att jag blivit glatt överraskad över våran tid här på YMCA of Pietermartizburg, blev min födelsedag fylld med överraskningar.

Men jag ska inte gå händelserna i förväg, jag borde presentera mig först. Så ni får 5 snabba med mig här:

  • Namn: Madeleine Sandemo.
  • Ålder: Läs första meningen igen.
  • Bor: Uppsala, nu Pietermaritzburg i Sydafrika.
  • KFUM bakgrund: Gått på KFUM Alnäs (sommarläger) som barn, är nu ledare där. Tränar funktionsnedsatta barn i trampolin via KFUM Uppsala trampolin.
  • Yrke: Undersköterska, jobbar på Akademiska sjukhuset (tjänstledig för tillfället).

Jag är lyckligt lottad som fick fira just min 21 års dag nere i SA. För som alla er svenskar som läser detta vet ni att 21 inte är någon ålder att fira. Här nere är det en stor dag, det är ditt sista steg till att bli vuxen. Det är då du får dricka alkohol, spela osv. Detta symboliserar de genom att ge en nyckel till födelsedags”barnet” för att nu kan vi låsa upp världen. En ko ska också slaktas och så bjuder man alla man känner på en braai (utalas braj och betyder grill). Detta är inte bara något jag vet, utan något jag fick uppleva också. Återigen är det dumt att gå händelserna i förväg, så vi börjar som alla dagar börjar, inte bara födelsedagarna, nämligen med frukost.

Jag vet inte hur ni firar era födelsedagar, men i min familj är morgonen nästan viktigast. Min väckarklocka den dagen består av familjen som kommer in sjungandes ”Ja må hon leva…” med en frukostbricka och paket. Anna, min landssyster, medpraktikant och rumskamrat råkar ha samma tradition i sin familj och gjorde därför en Sydafrikansk variant på traditionen. Hon kom in med ett ljus gjort av en flaska och en kopp te för att sedan bära in paket mina föräldrar skickat med från Sverige. Så det blev paketöppning och te i sängen, nästan som hemma.

Dagen fortsatte sedan med jobb, vilket vi nog säkert kommer presentera mer i framtida blogginlägg så ni får veta exakt vad vi gör här nere. Framåt kvällen däremot började folk bete sig skumt. Vi bor på samma plats vi jobbar och jag fick höra att jag absolut inte fick gå till mitt hus. Jag började vid det här laget känna lukten av grillrök, men kunde inte riktigt ana vad som försiggick. Tillslut kom vår supervisor Allison med lite utstyrslar åt mig (se bild) och jag fick sedan gå mot området vi bor i.

De hade pyntat upp för fest och runt 15 personer stod och hurrade och grattade mig. Bakom dem lite längre bort kunde jag skymta ett braai-stand. Att vi nu hade varit i PMB i 3 dagar och de kunde få ihop 15 personer som ville komma till min överasskningsfest visar vilken otrolig sammanhållning det är här på centret. Flera av gästerna bor dessutom så långt bort att de var tvungna att sova över för att de inte kunde gå hem i mörkret. Och allt detta för lilla mig!

Kärleken och omsorgen som jag fått uppleva den här tiden och framförallt i fredags är överväldigande. Jag vet därför inte hur jag ska avsluta detta blogginlägg, så jag gör det på samma sätt som jag började: genom att ta citat från det fina födelsedagskort jag fick.

 

”I hope your day is wonderful and sets the tone for the rest of your time here.”

 




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7