Författar Arkiv

Matkultur, det inlägg som lovades för ett par månader sedan!

Det är lättare att ha en överblick nu när jag varit här i Kapstaden i några månader och även hunnit med en resa till östra Sydafrika. Det finns säkert massa matkultur i Sydafrika jag missat, men här kommer en bild av min upplevelse.

För ett par veckor sedan åt jag en traditionell zulu måltid lagad hemma i en guides hus i en by som jag besökte och som rätt bra visar på hur maten ofta ser ut här. Rätten innehöll, uphutho eller pap som det kallas i Kapstaden. Uphutho är en vit majs produkt som påminner mycket om antingen Cuzcos eller polenta beroende på hur man tillagar det. Det är väldigt mättande men smakar inte allt för mycket. Till detta har man ofta någon form av kött, i detta fall serverades det kyckling.  Som tillbehör hade vi, spenat, skivad butternut och chakalaka. Chakalaka är en grönsaksröra innehållande bland annat paprika, tomat, morötter och lök men viktigast chili alternativ chilisås för att få lite styrka på maten.

Just det här med kött är väldigt viktigt att ha med i en måltid. Det fick även Niklas, internationella sekreterare på KFUM Sverige, erfara när han var på besök i Sydafrika för att titta till programmen. Enligt KFUM Sveriges nya klimat policy ska KFUM inte betala för kött. De som besöktes valde att heller tacka nej till att bli bjuden på vegetarisk mat och betala själva för att få kött på tallriken. Jag har även hört min handledare säga, när hon berättade att hennes son sagt att han inte gillade kött, att det inte går på fråga att hon skulle ha fostrat en vegetarian. Det är så pass jutet i kulturen att det ska vara någon form av kött i måltiden.

Som en person född i potatis landet Sverige chockas man också av deras syn på denna fantastiska gröda, som i Sverige används i alla möjliga former som en av huvud ingredienserna i måltiden. Här ser man inte att man kan ha potatis som en huvudsak bredvid köttet, fisken eller grytan som så ofta i Sverige. Potatis ses som en rotfrukt och används oftast i grytor med antingen ris eller pap i den roll där jag skulle använda potatis. Fick höra på en Y-Arts marknad att jag var tvungen att vänta in riset för att äta grytan, eftersom rätten inte var komplett, själv tänkte jag att allt finns ju där de har bara skurit och blandat i potatisen.

En observation i övrigt är att de gillar att äta olika rätter med eller i bröd. En typiskt sådan rätt jag ätit ett flertal gånger är, vetkoek. En Vetkoek ät ett friterat fluffigt bröd som ibland smakar lite som en mindre söt munk. Detta bröd kan man äta som det är eller dela och äta med diverse olika köttblandningar, ofta med nötkött som bas. En annan rätt där brödet är basen som jag testade i Durban är Bunny chow. Bunny chow är en Durban specialitet och är ett bröd man skurit på mitten och gröpt ut innan man fyller det med någon currygryta.


Bonny chow i Durban.


Lammgryta med ris och sallad i Lesotho.


Kött och potatisgryta med ris i Kapstaden.

Hälsningar
Daniel Persson

Lansdowne road, more than just a road!

A township tour starting at the beginning of one road and ending in the in the end of the road!

As the title say, a road can be so much more than the cement, asphalt or gravel making it up. It’s a connection between different places, a place for entrepreneurship and a reflection of the society when it was built. It’s not something that is just there or just appeared. The building of a road is often well planned and the location is decided to solve a problem or achieve a certain purpose. Lansdowne road is a still existing mark of the structures in the society that were built up during apartheid. The road starts in Clermont in the fine areas of Cape Town and ends in Khaylisha, the second biggest township in South Africa.

This will be a blog post with a lot of pictures of different areas along this road. A reflection on different effects of the road, both positive and negative, will be commented on and the question is does it have to be like this?

We took a trip down Lansdowne road, starting by passing by some really nice areas with nice houses. We passed over the railway track and this is where the first township (also known as informal settlement) appeared on the left side of the road, Guguletu. A quick check on the right side of the road showed you that there is still decent houses but on the left side of the road the most people are living in shacks. The thing you might notice is though that many of metal shacks have a DS-TV parabola the roof.

My supervisor commented on this and asked us if it is poverty if you can afford DS-TV with a high monthly cost. I have been thinking a lot about this question. The first thing to consider is that a parabola on the roof is not a proof that you actually pay for the television and I was told by one of my colleagues that it in some cases is more of a status symbol to have it there. But, even if they pay for the TV, how much does it cost compare to the cost of a higher living standard? Could it be a way of escaping the environment you live in for a while? I am maybe not answering the question and I haven’t been in any of the shacks, but I’m not sure if a parabola on the roof should be the sign that you’re not poor.

Our trip down Lansdowne road continued further and past Nyanga, an area with a mix of smaller houses and metal shacks. The public areas as churches and schools were now starting to all be protected behind metal fences and barbed wire instead of the nice walls seen in the beginning of the road. The DS-TV parabolas now also started to appear on the poles for the electricity line and not only on the shacks, probably because of lack of space.

Even further down the road, we got in to the second biggest township in South Africa: Khaylitsha. This was when the construction of the shacks were getting more special and the creativity was really showed. It was at the same time fascinating and horrible to see how people end up to build their living. In this area, everything from shacks falling apart to completely newly build one and two level shacks can be seen. We even saw one that was built on top of a bus stop. In this area though, we also experienced a lot of activity as a lot of kids playing on and around the streets, something not seen in the beginning of this trip. This could be a reflection of that there is less space inside to stay at. We went out of the car to get some meat and we got to experience the vibe around the BBQ area which were really good. Music on and dance and a lot of barbecues. At the place of the BBQ we sadly also had to experience when a drunk angry man grabbed one of my Swedish colleges by the arm and acted aggressively. Though this was also a time when we got to experience how helpful everyone were stepping in to support

When the road ended we had traveled a distance that, according to google maps, should take about an hour, but also a distance to show all the diversity in the city of Cape Town. A structure that a road was made to be able to let the unwanted live away from the city but still be able to get in to town if they got a job. Of course there are people earning on the current structure. As an example, the people at the finer area and the people running business along this road where people have to travel. But in whole I don’t think that the majority is winning anything on having a separated community. A “we and them” structure might be necessary sometimes to survive, but in the end it contributes to a world when you see some persons as more valuable than other. This structure will then lead to a society with more crime and inequality due to uneven opportunities and a feeling that it is “ok” to do something to the other group of people.

I want do end of with some questions:

  • Do people want it to be like this?
  • If not, does it have to be like this?
  • And what could be done to change things?

I finally just want to address a big thank you to my supervisor Sindiswa Mbude and my volunteering colleague at the YMCA Cape Town Luyanda Xipu for taking me on a tour down this road outside of working time at a Sunday, it is very much appreciated!

I end of with some pictures from the tour:


The fine areas at the start of the road.           Behind that wall the township is starting


Left side of the road: Guguletu                         Right side of the road: decent houses


A church behind barbed wire.                          Parabolas at the pole for electrical lines.


Double level shack on top of bus stop.           New shacks coming up.


Dance show at the BBQ area.                           Some of the nice meat.

Blessings,
Daniel Persson
International Intern at YMCA Cape Town Sept to Dec 2017
YWCA-YMCA Sweden

Besök från Sverige, med allt det innebär!

Måndag-tisdag denna vecka var Niclas Sannerheim (Internationell sekreterare på KFUM Sverige) och Mike Cuthbert (National programs manager at YMCA South Afrika) i Kapstaden för att besöka några av de lokala YMCA föreningarna.

Vi träffades på YMCA Cape Town på måndagsförmiddagen. Detta efter att jag tidigare på morgonen varit på ett program på en skola i Khayelitsha (en av de största kåkstäderna i Sydafrika) och informerat om vårt arbete för att förebygga kriminalitet, drogmissbruk och gängverksamhet bland unga i Kapstaden. Mer om de problem jag upplever finns i Sydafrika med anknytning till just detta och hur jag tror det hänger ihop med statistik kommer i en senare rapport, men nu till detta besök.

Jag träffade Niclas och Mike i möteslokalen tillsammans med min mentor (tillika Y-Justice koordinator vid YMCA Cape Town) Rowan. Detta för att presentera hur vi arbetar inom Y-justice vid YMCA Cape Town och för att nationella kontoret samt KFUM Sverige skulle presentera hur de ser på framtiden. Vi avslutade sedan vistelsen vid YMCA Cape Town med en lite tur till vårt resurs center (som i sig är värt ett eget blogginlägg) innan turen gick vidare till YMCA i Ravensmead.

Vi möttes i Ravensmead av Williams och Cristina som är en stor del av det YMCA som startades för 2 år sedan i området som en utbrytning från YMCA Cape Flats. Williams pratade passionerat om de svårigheter han ser i området, men också om alla de program som han skulle vilja utveckla vidare för att förbättra förutsättningarna för ungdomarna. Cristina berättade om hur hon kom att komma i kontakt med organisationen genom en spirituell upplevelse och hur hon brinner för att bidra till det arbetet YMCA gör i området. Vi hade också besök av en lokal pastor som kunde ge en bild av samhället medan Niclas överösde alla med frågor, med devisen ”frågar man inte så får man inga svar.”

På tisdagen vaknade var svensk glad, som en del av ett land som kvalificerat sig till fotbolls VM. Samtidigt som jag och Niclas kommunicerade om matchen på Whatsapp fick jag besked av honom om när jag kunde förväntas bil upphämtad för dagens händelser.

Denna tisdag gick turen till YMCA Cape Flats, beläget i Mitchells plain (en annan av kåkstäderna i Kapstaden).  Vi fick där följa med och se hur de bedriver en del av sin verksamhet koppat till Y-Justice. Vi besökte bland annat en skola där YMCA har program kopplade till såväl drogmissbruk, som fotbollsträningar för flickor. På skolan berättade rektorn om de problem hon ser, vilken betydelse YMCA har för dem och vilka visioner som är de kommande för skolan.

De som slår än och som Niclas också reagerade på, var att de pratar lugnt om hur man hanterar när det är gängskjutningar på baksidan av skolan. För sanningen är att det är en realitet att anpassa sig till. En av anledningarna till att jag inte reagerar lika hårt är kanske att jag redan är van vid att detta är något som diskuteras. Det var faktiskt en av de fösta grejerna vi pratade om när vi valde skola för det informationsarbete vi genomförde måndag morgon, ”De skjuter inte på skolan”.

I övrigt var det väldigt givande att få följa med Niclas och Mike på dessa besök. Detta för att vidare vidga synen på organisationen, de problemen som syns i olika områden och hur man kan anpassa programmen efter behovet. Det är också alltid lika fascinerande att se och träffa alla de passionerade personer som finns inom vår organisation och se allt det arbete de gör utan ekonomisk vinning!

Slutligen tack KFUM Sverige för Dumlen!

Hälsningar från en trött
Daniel

Inga mer fängelsebesök för min del!

Jag ska erkänna att jag var väldigt nervös första gången jag satte mig i bilen för att åka till ett programpass i fängelset! Jag hade aldrig varit i ett fängelse i något land tidigare och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. Många tankar fanns i huvudet, Hur ser det ut i fängelset? Hur fungerar sessionerna?  Hur är deltagarna i programmet?

YMCA Cape Towns program i fängelset, Pollsmoor correctional services, är en del av Y-justice programmen i Kapstaden.

Överskådligt är Y-justice tillsammans med Y-zone och Y-arts ett av de tre signaturprogram som KFUMs motsvarighet i Sydafrika satt upp som de som man vill satsa mest på. De program som genomförs inom de olika signaturprogrammen ser väldigt olika ut på de olika lokalföreningarna och även inom lokalföreningarna finns det flertalet olika grenar inom programmet. Det viktiga med programmen kopplade till Y-justice är att de berör unga i konflikt med lagen.

Programtillfällena i fängelset har berört ett flertal olika områden och är tänkta att förbereda deltagarna för att bli utsläppta ur fängelset och lättare bli integrerade i samhället på ett så bra sätt som möjligt. Exempel på ämnen vi behandlat är, problemlösning, genusbaserat våld och vad som karaktäriserar en bra ledare.

Som ni kanske förstår är det inte alltid lätt att hålla sig till en tidsplan när programstart osv. påverkas av olika omständigheter, men med denna översikt kan man få en idé om hur det kan se ut.

10.00        Inleds sessionen med en introduktion, där vi som YMCA Cape Town presenterar vilka vi är, varför vi är där och hur vi kan hjälpa dem på olika sätt även när de blivit frisläppta.
10.05        Går vi en runda när alla säga namn, var de är ifrån och hur veckan/helgen har varit..
10.15        Startar vi alltid men ”ice-breaker” för att lätta upp stämningen och för att grundlägga den trygghet som vi vill ha i rummet.
10.25        Är det planerat att vi ska starta vårt program för dagen.
11.55        Avslutas sessionen med att alla ber ”fadervår” fast på engelska med mig som undantas som ber på svenska.

Ger er en del av en förberedelse för en session här också för den som är intresserad:

Som jag skrev var jag första gången nervös. Den gången var jag ändå bara där som ren åskådare och det var tillräckligt för att jag skulle vara nöjd med upplevelsen. Knappt en månad senare var jag en av dem som planerade programmet och långsamt började jag hålla mer i olika delar av programmet och känna mig trygg i att interagera med alla deltagarna.

Det är väldigt kul att få vara med om och jag är tacksam över den utvecklingen jag fått erfara. För detta är väl som med det mesta okända! Det är nervöst och osäkert innan man testat första gången och man är osäker över att träffa en ny grupp innan man lärt känna den. Men väldigt ofta när man gett det en chans slutar det med att man tycker det är sorgligt när det är över. Att vara nervös är naturligt, men kan vara bra att ibland komma ihåg att man bara måste köra på och så vänjer man sig!

Ha det bäst!

Hälsningar
Daniel Persson

Att känna sig som hemma, fast i ett annat land!

Scouting är Amazing och det är därför jag nu sitter i en scoutlokal tillhörande 2nd Rondebosch Scout Group i Kapstaden.

Denna helg, likt varje år den tredje lördagen i oktober, hålls världens största scoutarrangemang JOTA/JOTI (jamboree on the air/jamboree on the internet), ett arrangemang där man via internet och kortvågsradio kommunicerar med scouter över hela världen. Detta genomförs genom att alla ansluter sig till samma chattsida för att knyta kontakter, dela med sig av sina erfarenheter eller helt enkelt snacka skit med likasinnade över hela världen. För vi finns över allt och vi jobbar mot samma mål, ett mål som inte är helt olikt KFUM Sveriges. Scouternas vision är att utveckla ”unga som gör världen bättre” eller som det hette när jag började ”göra unga redo för livet”.

JOTA/JOTI är ett Amazing arrangemang och en stor anledning till att jag sitter där jag sitter idag, men det finns så många fler.

Scouterna är mer än en världsorganisation med ett huvudkontor som knyter de nationella organisationerna samman. Scouterna är en familj som sträcker sig över världen där man kan känna sig hemma. Vad jag behövde göra för att få en fin inbjudan att komma in om i helgen (eller när jag känner för det) var att skicka ett mail och säga att jag existerar och är intresserad. För när jag skriver att jag är en scout tillfälligt i en stad är det så naturligt att bjuda in oavsett vilket land jag är i eller kommer ifrån.

Jag har tillbringat helgen med scouter från Sydafrika och en scout från Tyskland. En scout som är här ett år som volontär på sydafrikanska scouternas huvudkontor i Kapstaden. Det är otroligt att man kan träffas scouter från tre olika länder och umgås som att man känt varandra i flera år. Jag har aldrig träffat dem innan och ändå delar vi mat, dricka och snacks.

I helgen har vi band annat chattat och spelat spel på datorerna, vi har diskuterat världsproblem, vi har grillat, haft lägerbål, lekt med elden och haft riktigt riktigt kul!

Det finns många saker man är en del av tillfälligt en viss del av livet, men familjen är oftast inte en av dem.
En gång scout alltid scout!

Hälsningar
Daniel  Persson

One in three young people in South Africa have experienced some form of sexual abuse during their lives!

I have been thinking a lot about the coincidence that the #Metoo campaign started  just shortly after I got in connection to the problems seen in South Africa and the work the YMCA in Cape Town do to highlight and work against the problem. Some people might even say that this is an issue that YMCA as a world youth organisation are demanded to address and work against.

For those of you that haven’t heard about the #Metoo campaign, in short it is about addressing the amount of persons that in their life have experienced sexually harassment or assault by sharing the following status on social media and a lot of persons have also charred their experience to highlight that this is a big problem.

”Me too.

If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote ”Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.
#metoo

 

Since I came to South Africa I have, as a part of my work, collected information about the situation of youth and women’s in the society and been a part of many different program were we work with this issue. One example of statistics I found doing research is that 2009  one woman was killed by a partner every eight hours in South Africa (1).

Within the Y-justice program at the  YMCA Cape Town we have different branches working to empowering youth and women’s in conflict with the law. Among the programs, connected to the issue, we currently having basic computer skills classes with women living in protected home. We also have programs located in one of the local prisons having life-skills classes were one of the most reason topics we spend three sessions with were ”gender based violence”. In addition we also having programs connected to our Y-arts program, where the children and youth have been making and selling bracelets with the pattern 1/3 to address and start discussions about the fact stated in the title ”One in three young people in South Africa have experienced some form of sexual abuse during their lives” (2).

I think it’s important to talk about the problems, but not only talk rather work with the different groups connected to it.  I am proud that the YMCA in Cape Town already do this, because even though the statistics in SA says it’s getting better it’s not enough.

I’m carrying thees bracelets every day as a part of showing support and to lift the discussion.

I will need to write more about the Y-justice program in general another time, until then take care and  keep strong!

Kind regard/Hälsningar
Daniel

  1. Abrahams N, SM,  RJ,  LJM, Lombard aC. EVERY EIGHT HOURS:

Intimate femicide in South Africa 10 years later! : Gender and Health Research Unit, Medical Research Council; 2012.

  1. Optimus Study South Africa:

Technical Report

Sexual victimisation of children in South Africa. 2016 June 2016.

“best day ever” “I wish this camp never ended”

Detta är citat från två olika deltagare på det läger jag var med och höll i de senaste dagarna onsdag-fredag.

Klockan är nu 11.00  lördagen den 7/10 och jag ligger kvar i sängen och tänker tillbaka på de dagarna som varit. Jag kommer på mig att tänka att ”gud vad jag saknat att vara scoutledare och att hålla i arrangemang för barn och ungdomar.  Några av de andra funktionärerna frågade om jag inte var trött som var aktiv med barnen hela tiden och varför jag inte gick och vila. För mig är svaret enkelt när jag tänker på det. Jag är så genuint glad när jag får bidra till att dessa barn har en oförglömlig upplevelse. Det är en speciell känsla när man får se en patrull växa från att man får dra ihop dem och leda dem, till att de själva går ihop och börjar planera hur de ska lösa uppgiften utan ens närvaro eller påtryckning. Att ge folk en oförglömlig upplevelse, något jag själv fått med mig så många gånger från olika scoutläger.

Men vad hände på lägret då…

Vi började med att alla möttes upp på kyrkan för att delas upp i patruller, innan vi gick till stationen för att ta tåget till Glencairn. Förväntan hängde verkligen i luften och alla ville bara komma fram för att börja lägret. För vissa deltagare var detta deras första läger medan några hade varit med tidigare. Efter ett tågbyte var vi framme vid stranden och lägret startades direkt med sandslottstävling. Denna tävling slutade med att när de kände sig klara med sina slott sprang många ner i vattnet och badade med kläderna på. Vissa av dessa barn har kanske inte haft möjligheten att vara på stranden på år och den glädjen man kan se berör mig så mycket.

Hela gruppen gick sedan de 20-30 minuterna till lägerplatsen och alla kunde hitta en säng att lägga sin packning på. Efter lite lunch och fri lek spelade vi handduksvolleyboll, en lek där varje spelare är två personer med en handduk mellan sig. Bollen måste sedan spelas från och fångas med handdukarna. På kvällen lekte de även “stalk the lantern” där målet är att gemensamt som grupp försöka ta en boll från en ledare som sitter på en stol och tillbaka över startlinjen. Kruxet är att ledaren har en ficklampa och rör man sig när ljuset är på en får man börja om från startlinjen. Två bra aktiviteter där samarbete krävs för att lyckats, som jag nog tar med mig hem till andra läger.

De efterkommande dagarna genomfördes sedan ett flertal aktiviteter för att både stärka individernas självförtroende och förmåga att jobba i grupp. Ett snabbt hopplock är; skapandet av patrullrop och patrullflaggor, bergsklättring och nedfirning för bergsvägen samt, strandutmaningar och lägerbål.

Jag vill slutligen från botten av mitt hjärta tacka de på “Observator Metodist Church” för att de gav mig chansen att få vara del i deras lägerteam, men framför för att de genom sponsring gav de deltagande barnen en upplevelse de aldrig annars varit med om! Jag vet hur mycket alla läger jag varit på har påverkat mig som person och är själv väldigt tacksam för alla mina upplevelser. De barn som deltog på detta läger kommer från familjer där man inte skulle haft råd att betala en hel lägeravgift, men tack vara bidrag fick de den underbara upplevelse som ett läger innebär.

Den 14-17/12 håller YMCA Kapstaden i ett likande läger där vi vill ge barn som inte annars kan åka möjligheten genom sponsring utifrån. Känner du för att bidra till denna kampanj som vi benämner “1kidCAMPaign” eller känner någon som du tror är intresserad får du gärna klicka in på vår hemsida  eller titta in på eventets FB sida. Har ni övriga frågor så lägg en kommentar nedan så kan jag antingen svara på det direkt eller leda er vidare till rätt person.

Hälsningar
En trött men genuint lycklig
Daniel Persson

24 september i Sydafrika = Heritage day

Det är inte alltid lätt att direkt sätta fingret på vad ”Heritage” eller arv som det heter på svenska egentligen är.

Man kanske kan säga att det är de traditioner man bär med sig kopplat till sin bakgrund och uppväxt. Det arv man har med sig kan exempelvis bero på vilket land man kommer från och vilket trosuppfattning som gällt där man växt upp. Arvet kan också spegla den bakgrund som ens familj och förfäder har med sig från sin uppväxt i olika delar av länder, olika länder och olika världsdelar.

”Heritage day” är en dag då man tar fasta på sina traditioner och får vara stolt över sin bakgrund, men också en dag för att fira alla de olikheter som finns i detta land! Detta är något som är väldigt viktigt i Sydafrika, ett land med en väldigt blandad befolkning med ursprung i många olika kulturer. För mig är detta något vi ser i Sverige idag också. En befolkning som blir mer och mer blandad i ursprung och traditioner. Det är mycket prat om att man ska anpassa sig till var man är och ta seden dit man kommer och i vissa avseende kanske det är befogat, men en ”Heritage day” i Sverige kanske också skulle vara på sin plats. En dag, en helg eller en vecka där man inte pekar ut olikheter utan istället firar de skillnader som vi har och ser det som en styrka att vi har olika arv och kan ge olika perspektiv.

I Sydafrika firar man sitt arv och olikheter på flera sätt. Hela denna veckan har exempelvis de flesta nationalparker varit gratis för alla sydafrikanska medborgare att besöka. I Little stream, ett fint konferens center/café tillhörande YMCA i Kapstaden, fick jag uppleva traditionell sång och på YMCA i Kapstaden åt vi traditionell mat från olika ställen. Från Sydafrika åt jag i veckan ”VetKoek”, en av mina arbetskamrater lagade traditionellt ris med lam från Ghana och jag lagade janssons frestelseoch bjöd på. När jag berättade för en av mina bästa vänner vad jag bjudit på var det korta svaret ”Stackarna!”.

Den sista kommentaren fick mig att tänka ett steg längre, för den betyder att vårt arv inte alltid är något vi valt att bevara för att vi gillar det. Det är traditioner som är kvar för att någon annan har tyckt att de varit viktiga. Det kanske är det som gör frågan om arvet mer komplicerad. Man kan inte välja sitt arv, men man kan påverka vilket arv man vill föra vidare till de efterkommande. Detta kan vara rörande vilken mat man väljer att äta, vilken musik man väljer att lyssna på och vilka språk man väljer att prata. Det kan också vara synsätt på människor och de värderingar som man för vidare. Jag tror detta ett viktig ämne att reflektera över.

Jag vill utmana er nu att fundera på:

  • Vad som är ert arv?
  • Vilka delar är där för att det alltid varit så?
  • Och vilka delar är du stolt över och skulle vilja föra vidare?

Hur gick resan och vad hände egentligen i Johannesburg?

Min resa till Johannesburg som skulle vara 17 h buss, men tillslut blev 19 h gick bra. Det ända spännande var när vi fick tvärnita för att en ko sprang över vägen, men det är inte den resan detta inlägg kommer att handla om!

Detta kommer bli en rapport av min upplevelse av hur ett årsmöte på nationell nivå i YMCA Sydafrika kan se ut. Jag vill redan nu reservera mig för att jag kanske inte förstått allt korrekt och att det kan ha påverkat min bild av upplevelsen.

Jag vill också förbereda er på att detta kan bli ett långt och kanske lite tråkigare inlägg om man inte är jätte inne i mötesupplägg. Är man däremot som jag så kommer detta bli intressant läsning!

Jag vill först att ni föreställer er platsen:
Vi är i Johannesburg i en lokal som ligger uppe på ett berg med en fin utsikt över staden. Vi har just gått upp för sista biten av berget för att det är för brant för större bilar att köra upp. Vi börjar med att innan mötet äta lunch alla tillsammans för att alla ska ha energi inför det som komma skall. Mötet kommer sedan hållas i ett rum där möten inte annars hålls och massa tillfälliga stolar är uppställda riktade mot en del av rummet där det står två bord och där presidiet som ska leda mötet ska komma att sitta. Det är en lokal där allt är fint och prydligt, inte som den vanliga aulan i en skola som man är van vid i Sverige, men det saknas en sak som även togs upp på mötet, tillgång till internet.

När lunchen är klar är det dags för registrering och det är då man delar ut agendan och handlingarna för mötet.

När agendan hade delats ut och jag tittade igenom punkterna var det en del frågor som kom upp i huvudet på mig:

  • Vad är egentligen punkt 1 ”Devotion”, punkt 3 ”recording of apologis” och punkt 4 ”Fraternal greetings”?
  • Vad blev det av en verksamhetsberättelse och verksamhetsplan?
  • Ska de inte ha några prepositioner eller motioner?

Jag ska försöka besvara dessa frågor och ge er en bild över hur man kan leda ett möte om man inte gör som vi brukar, men vi börjar från början.

Som svar på fösta frågan betyder ”Devotion” att mötet inleddes med en halvtimmes andakt. Vi började med sång och predikan som följdes upp av bön. Efter bönen hade vi en reflektion där alla gick fram till någon de aldrig träffat, presenterade sig och därefter delade med sig av en farhåga och en förhoppning om framtiden, från litet till smått, med dem man stod med innan vi bad för de tankarna. Jag blev lite förvånad över detta först, aldrig tidigare har jag varit på ett möte utan direkt koppling till kyrkan som inletts med bön eller andakt. Men efter lite reflektion speglar det väldigt mycket skillnaden i betydelse som K i KFUM (eller C i YMCA) har för våra organisationer. För de som inte är så insatta är C i YMCA i Sydafrika väldigt viktigt, något som även pointerades massa gånger under mötet, ”Vi är en kristen förening”. K i svenska KFUM står istället för kristlig och i nutid anspelar det enbart på de värdegrunder föreningen har med bakgrund av organisationens historia.

Efter andakten följde en genomgång av vilka föreningar som var representerade på mötet för att se om mötet kunde godkännas.  Kravet för att man ska få hålla ett nationellt årsmöte är att mist 25 % av föreningarna ska vara representerade. Någon som vet om vi har någon sådan gräns i Sverige också?
Jag har aldrig hört om det, men det känns ju rimligt att en viss mängd representerade föreningar kan vara ett krav.

Mötet fortlöpte därefter med att ursäkter skickat från individer för att de inte kunde delta, att de skulle komma senare eller behövde gå tidigare lästes upp. Detta följdes upp med deklarerande av tack för inbjudan osv. För mig var detta en fin men annorlunda upplevelse.

 

Vi hade två frågor om verksamhetsberättelse, verksamhetsplan, motioner och prepositioner:

Jag kan redan nu berätta för er att strukturen här ser helt annorlunda ut. I Sverige har vi en tendens att dela upp det så att allt det som hänt innan mötet kommer först. Därefter tar vi upp olika saker vi vill förändra och sist sätter vi riktlinjer för hur vi vill att styrelsen ska arbeta innan vi väljer en styrelse lämplig för de uppgifterna.

Här delar man istället upp mötestiden efter vilket ämne man diskuterar. Det som sker är att man läser upp en rapport motsvarande en verksamhetsberättelse för ett visst område ex. hur styrelsen upplever att deras jobb gått det senaste året. Därefter kan alla kommentera vad de tycker om rapporten om de undrar något och vad som behöver göras mer inom ämnet. Alla frågor och kommentarer noteras och besvaras av den som skrivit rapporten innan ordförande sammanställer och frågar om församlingen håller med om vad som ska göras. Det som då tagits upp blir som motioner sagda på plats och det som diskuterats ses som riktlinjer motsvarade en verksamhetsplan för det specifika området. En del kanske tänker att det är rörigt att blanda allt, men det är egentligen inte så stor skillnad. Det kanske till och med för vissa är lättare att komma med kommentarer och tankar när man precis fått bakgrunden inom området.

 

Hur ser förhandlingsordningen ut då?

I Sverige är det ofta väldigt strikt, vill man säga något så räcker man upp sitt röstkort och får sitt nummer noterat att man vill tala.  När det sedan är äns tur får man gå fram till podiet och säga sin åsikt inom en specifik tidsram innan man bryter. Ville man säga något på detta möte var det bara att resa sig på sin plats och säga det och tiden för anförandet kontrollerades inte på samma sätt även om den uppmanades. Möjligheten att ha det på det viset är nog kopplat till att det var färre på mötet här (ca 50 personer) än vad vi haft på nationella möten jag varit på i Sverige (minst 200). Jag föredrar själv när det finns en struktur där alla går fram, för det är lättare att höra de åsikter som förs fram om de kommer från podiet framför än. En bra sak med att ha en mer avslappnad process är att det kanske är lättare för de som inte är lika mötesvana att ändå få sin röst hörd.

Jag kommenterade tiden och jag kan säga att nu har jag upplevt ”african time” på riktigt. Vi hade till exempel en paus där det stod 30 minuter i schemat, när det var tid för pausen uppmanades 10 minuter av presidiet, men ingen var tillbaka innan 20 minuter. Det är en sådan kulturskillnad, alla inhemska på mötet var vana vid det så de kom lagom samtidigt. Jag tyckte själv det var lite frustrerande att vara nästan ensam i tid till några pauser innan jag själv också kom in i gunget. Det ska vara avslappnat, ingen stress om man behöver vila eller prata längre när man har anförande.

För att följa upp och ytterligare beskriva det mer avslappnade klimatet under mötets gång kan vi kolla på hur beslut tas. I Sverige frågar man alltid först vilka som vill anta förslaget och därefter hur många som är emot. Här diskuterar man istället och sedan frågar ordförande ”Agree?” är någon emot får man i så fall bara resa sig upp och förklara varför. Om det mot förmodan skulle gå till omröstning gör man inte längre sin röst hörd för sin lokalförening utan då röstar man i regionerna. Jag har varit med om att man skickar regionsrepresentanter till stora möten i Sverige, men nog aldrig att man åker och röstar i en dubbelroll, där man fram tills omröstning är lokal representant men under omröstning är regional.

 

Nu vet jag att detta börjar bli långt, men jag ska bara lämna er med en sista observation:

Tanken som slog än var, ”Var är de lokala ungdomarna?” ”Är vi inte en del av en ungdomsverksamhet?” Som jag förstod det var det inte en ända i styrelsen under 25.
 

 

 

 

Ännu ett årsmöte, men mitt första i Johannesburg!

Jag börjar nu göra mig redo för en lång resa och en unik upplevelse. Jag ska färdas de 140 milen till Johannesburg med buss 17 h för att delta på årsmötet för YMCA South Africa. Jag ser kanske inte direkt fram emot bussresan, men är förväntansfull inför mötet! Hur kommer det bli? Vad diskuterar de för frågor här? och är mötesordningen likadan som på hemmaplan?

Med fem förbundsmöten i före detta KFUM scoutförbund och ett otaliga mindre sammankomster i ryggen känner jag mig redo att observera och jämföra likheter och skillnader. Jag ska vara era ögon och öron och försöka ta in så mycket som möjligt!

Hur mycket kan det egentligen skilja sig mellan YMCA Sydafrika och ett tidigare förbund i KFUM Sverige?

Ett litet plus är också att jag får träffa mina Svenska medpraktikanter som är stationerade på YMCA i Pietermaritzburg. Ni kan hitta deras bloggar också på KFUM Live, Madde har börjat blogga och Anna är på gång!

Jag lovar er en fin uppdatering efter mötet!

Hälsningar
Daniel Persson




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7