Författar Arkiv

One in three young people in South Africa have experienced some form of sexual abuse during their lives!

I have been thinking a lot about the coincidence that the #Metoo campaign started  just shortly after I got in connection to the problems seen in South Africa and the work the YMCA in Cape Town do to highlight and work against the problem. Some people might even say that this is an issue that YMCA as a world youth organisation are demanded to address and work against.

For those of you that haven’t heard about the #Metoo campaign, in short it is about addressing the amount of persons that in their life have experienced sexually harassment or assault by sharing the following status on social media and a lot of persons have also charred their experience to highlight that this is a big problem.

”Me too.

If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote ”Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.
#metoo

 

Since I came to South Africa I have, as a part of my work, collected information about the situation of youth and women’s in the society and been a part of many different program were we work with this issue. One example of statistics I found doing research is that 2009  one woman was killed by a partner every eight hours in South Africa (1).

Within the Y-justice program at the  YMCA Cape Town we have different branches working to empowering youth and women’s in conflict with the law. Among the programs, connected to the issue, we currently having basic computer skills classes with women living in protected home. We also have programs located in one of the local prisons having life-skills classes were one of the most reason topics we spend three sessions with were ”gender based violence”. In addition we also having programs connected to our Y-arts program, where the children and youth have been making and selling bracelets with the pattern 1/3 to address and start discussions about the fact stated in the title ”One in three young people in South Africa have experienced some form of sexual abuse during their lives” (2).

I think it’s important to talk about the problems, but not only talk rather work with the different groups connected to it.  I am proud that the YMCA in Cape Town already do this, because even though the statistics in SA says it’s getting better it’s not enough.

I’m carrying thees bracelets every day as a part of showing support and to lift the discussion.

I will need to write more about the Y-justice program in general another time, until then take care and  keep strong!

Kind regard/Hälsningar
Daniel

  1. Abrahams N, SM,  RJ,  LJM, Lombard aC. EVERY EIGHT HOURS:

Intimate femicide in South Africa 10 years later! : Gender and Health Research Unit, Medical Research Council; 2012.

  1. Optimus Study South Africa:

Technical Report

Sexual victimisation of children in South Africa. 2016 June 2016.

“best day ever” “I wish this camp never ended”

Detta är citat från två olika deltagare på det läger jag var med och höll i de senaste dagarna onsdag-fredag.

Klockan är nu 11.00  lördagen den 7/10 och jag ligger kvar i sängen och tänker tillbaka på de dagarna som varit. Jag kommer på mig att tänka att ”gud vad jag saknat att vara scoutledare och att hålla i arrangemang för barn och ungdomar.  Några av de andra funktionärerna frågade om jag inte var trött som var aktiv med barnen hela tiden och varför jag inte gick och vila. För mig är svaret enkelt när jag tänker på det. Jag är så genuint glad när jag får bidra till att dessa barn har en oförglömlig upplevelse. Det är en speciell känsla när man får se en patrull växa från att man får dra ihop dem och leda dem, till att de själva går ihop och börjar planera hur de ska lösa uppgiften utan ens närvaro eller påtryckning. Att ge folk en oförglömlig upplevelse, något jag själv fått med mig så många gånger från olika scoutläger.

Men vad hände på lägret då…

Vi började med att alla möttes upp på kyrkan för att delas upp i patruller, innan vi gick till stationen för att ta tåget till Glencairn. Förväntan hängde verkligen i luften och alla ville bara komma fram för att börja lägret. För vissa deltagare var detta deras första läger medan några hade varit med tidigare. Efter ett tågbyte var vi framme vid stranden och lägret startades direkt med sandslottstävling. Denna tävling slutade med att när de kände sig klara med sina slott sprang många ner i vattnet och badade med kläderna på. Vissa av dessa barn har kanske inte haft möjligheten att vara på stranden på år och den glädjen man kan se berör mig så mycket.

Hela gruppen gick sedan de 20-30 minuterna till lägerplatsen och alla kunde hitta en säng att lägga sin packning på. Efter lite lunch och fri lek spelade vi handduksvolleyboll, en lek där varje spelare är två personer med en handduk mellan sig. Bollen måste sedan spelas från och fångas med handdukarna. På kvällen lekte de även “stalk the lantern” där målet är att gemensamt som grupp försöka ta en boll från en ledare som sitter på en stol och tillbaka över startlinjen. Kruxet är att ledaren har en ficklampa och rör man sig när ljuset är på en får man börja om från startlinjen. Två bra aktiviteter där samarbete krävs för att lyckats, som jag nog tar med mig hem till andra läger.

De efterkommande dagarna genomfördes sedan ett flertal aktiviteter för att både stärka individernas självförtroende och förmåga att jobba i grupp. Ett snabbt hopplock är; skapandet av patrullrop och patrullflaggor, bergsklättring och nedfirning för bergsvägen samt, strandutmaningar och lägerbål.

Jag vill slutligen från botten av mitt hjärta tacka de på “Observator Metodist Church” för att de gav mig chansen att få vara del i deras lägerteam, men framför för att de genom sponsring gav de deltagande barnen en upplevelse de aldrig annars varit med om! Jag vet hur mycket alla läger jag varit på har påverkat mig som person och är själv väldigt tacksam för alla mina upplevelser. De barn som deltog på detta läger kommer från familjer där man inte skulle haft råd att betala en hel lägeravgift, men tack vara bidrag fick de den underbara upplevelse som ett läger innebär.

Den 14-17/12 håller YMCA Kapstaden i ett likande läger där vi vill ge barn som inte annars kan åka möjligheten genom sponsring utifrån. Känner du för att bidra till denna kampanj som vi benämner “1kidCAMPaign” eller känner någon som du tror är intresserad får du gärna klicka in på vår hemsida  eller titta in på eventets FB sida. Har ni övriga frågor så lägg en kommentar nedan så kan jag antingen svara på det direkt eller leda er vidare till rätt person.

Hälsningar
En trött men genuint lycklig
Daniel Persson

24 september i Sydafrika = Heritage day

Det är inte alltid lätt att direkt sätta fingret på vad ”Heritage” eller arv som det heter på svenska egentligen är.

Man kanske kan säga att det är de traditioner man bär med sig kopplat till sin bakgrund och uppväxt. Det arv man har med sig kan exempelvis bero på vilket land man kommer från och vilket trosuppfattning som gällt där man växt upp. Arvet kan också spegla den bakgrund som ens familj och förfäder har med sig från sin uppväxt i olika delar av länder, olika länder och olika världsdelar.

”Heritage day” är en dag då man tar fasta på sina traditioner och får vara stolt över sin bakgrund, men också en dag för att fira alla de olikheter som finns i detta land! Detta är något som är väldigt viktigt i Sydafrika, ett land med en väldigt blandad befolkning med ursprung i många olika kulturer. För mig är detta något vi ser i Sverige idag också. En befolkning som blir mer och mer blandad i ursprung och traditioner. Det är mycket prat om att man ska anpassa sig till var man är och ta seden dit man kommer och i vissa avseende kanske det är befogat, men en ”Heritage day” i Sverige kanske också skulle vara på sin plats. En dag, en helg eller en vecka där man inte pekar ut olikheter utan istället firar de skillnader som vi har och ser det som en styrka att vi har olika arv och kan ge olika perspektiv.

I Sydafrika firar man sitt arv och olikheter på flera sätt. Hela denna veckan har exempelvis de flesta nationalparker varit gratis för alla sydafrikanska medborgare att besöka. I Little stream, ett fint konferens center/café tillhörande YMCA i Kapstaden, fick jag uppleva traditionell sång och på YMCA i Kapstaden åt vi traditionell mat från olika ställen. Från Sydafrika åt jag i veckan ”VetKoek”, en av mina arbetskamrater lagade traditionellt ris med lam från Ghana och jag lagade janssons frestelseoch bjöd på. När jag berättade för en av mina bästa vänner vad jag bjudit på var det korta svaret ”Stackarna!”.

Den sista kommentaren fick mig att tänka ett steg längre, för den betyder att vårt arv inte alltid är något vi valt att bevara för att vi gillar det. Det är traditioner som är kvar för att någon annan har tyckt att de varit viktiga. Det kanske är det som gör frågan om arvet mer komplicerad. Man kan inte välja sitt arv, men man kan påverka vilket arv man vill föra vidare till de efterkommande. Detta kan vara rörande vilken mat man väljer att äta, vilken musik man väljer att lyssna på och vilka språk man väljer att prata. Det kan också vara synsätt på människor och de värderingar som man för vidare. Jag tror detta ett viktig ämne att reflektera över.

Jag vill utmana er nu att fundera på:

  • Vad som är ert arv?
  • Vilka delar är där för att det alltid varit så?
  • Och vilka delar är du stolt över och skulle vilja föra vidare?

Hur gick resan och vad hände egentligen i Johannesburg?

Min resa till Johannesburg som skulle vara 17 h buss, men tillslut blev 19 h gick bra. Det ända spännande var när vi fick tvärnita för att en ko sprang över vägen, men det är inte den resan detta inlägg kommer att handla om!

Detta kommer bli en rapport av min upplevelse av hur ett årsmöte på nationell nivå i YMCA Sydafrika kan se ut. Jag vill redan nu reservera mig för att jag kanske inte förstått allt korrekt och att det kan ha påverkat min bild av upplevelsen.

Jag vill också förbereda er på att detta kan bli ett långt och kanske lite tråkigare inlägg om man inte är jätte inne i mötesupplägg. Är man däremot som jag så kommer detta bli intressant läsning!

Jag vill först att ni föreställer er platsen:
Vi är i Johannesburg i en lokal som ligger uppe på ett berg med en fin utsikt över staden. Vi har just gått upp för sista biten av berget för att det är för brant för större bilar att köra upp. Vi börjar med att innan mötet äta lunch alla tillsammans för att alla ska ha energi inför det som komma skall. Mötet kommer sedan hållas i ett rum där möten inte annars hålls och massa tillfälliga stolar är uppställda riktade mot en del av rummet där det står två bord och där presidiet som ska leda mötet ska komma att sitta. Det är en lokal där allt är fint och prydligt, inte som den vanliga aulan i en skola som man är van vid i Sverige, men det saknas en sak som även togs upp på mötet, tillgång till internet.

När lunchen är klar är det dags för registrering och det är då man delar ut agendan och handlingarna för mötet.

När agendan hade delats ut och jag tittade igenom punkterna var det en del frågor som kom upp i huvudet på mig:

  • Vad är egentligen punkt 1 ”Devotion”, punkt 3 ”recording of apologis” och punkt 4 ”Fraternal greetings”?
  • Vad blev det av en verksamhetsberättelse och verksamhetsplan?
  • Ska de inte ha några prepositioner eller motioner?

Jag ska försöka besvara dessa frågor och ge er en bild över hur man kan leda ett möte om man inte gör som vi brukar, men vi börjar från början.

Som svar på fösta frågan betyder ”Devotion” att mötet inleddes med en halvtimmes andakt. Vi började med sång och predikan som följdes upp av bön. Efter bönen hade vi en reflektion där alla gick fram till någon de aldrig träffat, presenterade sig och därefter delade med sig av en farhåga och en förhoppning om framtiden, från litet till smått, med dem man stod med innan vi bad för de tankarna. Jag blev lite förvånad över detta först, aldrig tidigare har jag varit på ett möte utan direkt koppling till kyrkan som inletts med bön eller andakt. Men efter lite reflektion speglar det väldigt mycket skillnaden i betydelse som K i KFUM (eller C i YMCA) har för våra organisationer. För de som inte är så insatta är C i YMCA i Sydafrika väldigt viktigt, något som även pointerades massa gånger under mötet, ”Vi är en kristen förening”. K i svenska KFUM står istället för kristlig och i nutid anspelar det enbart på de värdegrunder föreningen har med bakgrund av organisationens historia.

Efter andakten följde en genomgång av vilka föreningar som var representerade på mötet för att se om mötet kunde godkännas.  Kravet för att man ska få hålla ett nationellt årsmöte är att mist 25 % av föreningarna ska vara representerade. Någon som vet om vi har någon sådan gräns i Sverige också?
Jag har aldrig hört om det, men det känns ju rimligt att en viss mängd representerade föreningar kan vara ett krav.

Mötet fortlöpte därefter med att ursäkter skickat från individer för att de inte kunde delta, att de skulle komma senare eller behövde gå tidigare lästes upp. Detta följdes upp med deklarerande av tack för inbjudan osv. För mig var detta en fin men annorlunda upplevelse.

 

Vi hade två frågor om verksamhetsberättelse, verksamhetsplan, motioner och prepositioner:

Jag kan redan nu berätta för er att strukturen här ser helt annorlunda ut. I Sverige har vi en tendens att dela upp det så att allt det som hänt innan mötet kommer först. Därefter tar vi upp olika saker vi vill förändra och sist sätter vi riktlinjer för hur vi vill att styrelsen ska arbeta innan vi väljer en styrelse lämplig för de uppgifterna.

Här delar man istället upp mötestiden efter vilket ämne man diskuterar. Det som sker är att man läser upp en rapport motsvarande en verksamhetsberättelse för ett visst område ex. hur styrelsen upplever att deras jobb gått det senaste året. Därefter kan alla kommentera vad de tycker om rapporten om de undrar något och vad som behöver göras mer inom ämnet. Alla frågor och kommentarer noteras och besvaras av den som skrivit rapporten innan ordförande sammanställer och frågar om församlingen håller med om vad som ska göras. Det som då tagits upp blir som motioner sagda på plats och det som diskuterats ses som riktlinjer motsvarade en verksamhetsplan för det specifika området. En del kanske tänker att det är rörigt att blanda allt, men det är egentligen inte så stor skillnad. Det kanske till och med för vissa är lättare att komma med kommentarer och tankar när man precis fått bakgrunden inom området.

 

Hur ser förhandlingsordningen ut då?

I Sverige är det ofta väldigt strikt, vill man säga något så räcker man upp sitt röstkort och får sitt nummer noterat att man vill tala.  När det sedan är äns tur får man gå fram till podiet och säga sin åsikt inom en specifik tidsram innan man bryter. Ville man säga något på detta möte var det bara att resa sig på sin plats och säga det och tiden för anförandet kontrollerades inte på samma sätt även om den uppmanades. Möjligheten att ha det på det viset är nog kopplat till att det var färre på mötet här (ca 50 personer) än vad vi haft på nationella möten jag varit på i Sverige (minst 200). Jag föredrar själv när det finns en struktur där alla går fram, för det är lättare att höra de åsikter som förs fram om de kommer från podiet framför än. En bra sak med att ha en mer avslappnad process är att det kanske är lättare för de som inte är lika mötesvana att ändå få sin röst hörd.

Jag kommenterade tiden och jag kan säga att nu har jag upplevt ”african time” på riktigt. Vi hade till exempel en paus där det stod 30 minuter i schemat, när det var tid för pausen uppmanades 10 minuter av presidiet, men ingen var tillbaka innan 20 minuter. Det är en sådan kulturskillnad, alla inhemska på mötet var vana vid det så de kom lagom samtidigt. Jag tyckte själv det var lite frustrerande att vara nästan ensam i tid till några pauser innan jag själv också kom in i gunget. Det ska vara avslappnat, ingen stress om man behöver vila eller prata längre när man har anförande.

För att följa upp och ytterligare beskriva det mer avslappnade klimatet under mötets gång kan vi kolla på hur beslut tas. I Sverige frågar man alltid först vilka som vill anta förslaget och därefter hur många som är emot. Här diskuterar man istället och sedan frågar ordförande ”Agree?” är någon emot får man i så fall bara resa sig upp och förklara varför. Om det mot förmodan skulle gå till omröstning gör man inte längre sin röst hörd för sin lokalförening utan då röstar man i regionerna. Jag har varit med om att man skickar regionsrepresentanter till stora möten i Sverige, men nog aldrig att man åker och röstar i en dubbelroll, där man fram tills omröstning är lokal representant men under omröstning är regional.

 

Nu vet jag att detta börjar bli långt, men jag ska bara lämna er med en sista observation:

Tanken som slog än var, ”Var är de lokala ungdomarna?” ”Är vi inte en del av en ungdomsverksamhet?” Som jag förstod det var det inte en ända i styrelsen under 25.
 

 

 

 

Ännu ett årsmöte, men mitt första i Johannesburg!

Jag börjar nu göra mig redo för en lång resa och en unik upplevelse. Jag ska färdas de 140 milen till Johannesburg med buss 17 h för att delta på årsmötet för YMCA South Africa. Jag ser kanske inte direkt fram emot bussresan, men är förväntansfull inför mötet! Hur kommer det bli? Vad diskuterar de för frågor här? och är mötesordningen likadan som på hemmaplan?

Med fem förbundsmöten i före detta KFUM scoutförbund och ett otaliga mindre sammankomster i ryggen känner jag mig redo att observera och jämföra likheter och skillnader. Jag ska vara era ögon och öron och försöka ta in så mycket som möjligt!

Hur mycket kan det egentligen skilja sig mellan YMCA Sydafrika och ett tidigare förbund i KFUM Sverige?

Ett litet plus är också att jag får träffa mina Svenska medpraktikanter som är stationerade på YMCA i Pietermaritzburg. Ni kan hitta deras bloggar också på KFUM Live, Madde har börjat blogga och Anna är på gång!

Jag lovar er en fin uppdatering efter mötet!

Hälsningar
Daniel Persson

Tack för att du tog med dig regnet!

Inte vanligaste frasen att höra som svensk, men har det varit torka så behövs det regn och denna vecka kom det till Kapstaden.

För er som inte känner mig skulle jag vilja ge en liten introduktion:

Mitt namn är Daniel, jag kommer från Lund och är 22 år. Jag har nyligen avslutat en kandidatutbildning inom Biomedicin och ser det därför som en ypperlig period av mitt liv att engagera mig ännu mer i den organisation jag varit i kontakt med i halva mitt liv, KFUK-KFUM. Hemma i Lund har jag sedan länge varit en del av och aktiv ledare i Tornugglans scoutkår, den organisation där jag fick min första kontakt med KFUM för dryga 10 år sedan. Jag skulle själv beskriva mig som en i glad och positiv individ med ett lösningsfokus vad gäller problem. Min största svaghet skulle jag nog säga är att jag ibland kan bli lite för social och prata för mycket.

Jag lämnade Sverige måndagen den 4/9 och en dag senare landade jag i den stad jag nu uppdaterar ifrån, Kapstaden som ligger nere i sydvästra Sydafrika längst söderut i Afrika. Jag sitter nu i det rum som för de kommande månaderna kommer att vara mitt hem. Jag kommer att som representant för KFUM Sverige volontärarbeta för YMCA i Kapstaden och vara en del av det teamet som arbetar här. Jag kommer arbeta med delar av de program som de lägger sin själ i för att få så bra som möjligt. Målet är att jag ska kunna lära mig hur de arbetar och förhoppningsvis kunna bidra med de kunskaper jag har för att vi tillsammans ska kunna utveckla programmen.

Jag har nu spenderat några dagar på detta center, men jag kan redan säga att stämningen är bra. Den gemenskap som jag nu dragits in är väldigt mysig och jag är så säker på att jag kommer att trivas de månaderna jag har i detta land, på denna organisation och i denna stad. Jag har denna vecka fått se lite olika program för att lära mig mer om organisationen och hur den arbetar. Jag kommer att uppdatera mer om hur vi jobbar och med vilka grupper när jag fått mitt schema. Jag har utöver jobbet även hunnit med att gå och kolla på min första rugbymatch i mitt liv, en upplevelse som var över förväntan.

Hoppas ni kommer att trivas med att läsa om min tid i Sydafrika, mina erfarenheter, min funderingar och beskrivningar av denna organisation!

Hälsningar
Daniel Persson




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7