Författar Arkiv

Att fatta beslut med vätska i magen.

Jag får en ordentlig Syadfrikansk upplevelse minsann.  Att ligga inlagd på sjukhus och opereras stod inte på listan av mål och saker jag vill uppleva direkt, men turlisa som jag är så hände just det. Tack och lov har jag bästa reseförsäkringen som täcker allt runt det här så att jag kan ligga på privatsjukhus. Skulle aldrig ha vågat annars. De offentliga sjukhusen här nere är inte lila trygga och där kan man inte helt säkert få en kvalitetssäkrad vård. Min medprakikant Madde ska skriva ett inlägg om skillnaderna mellan de två, så vänta ut det för att förstå skillnaden. Tills dess får ni läsa min historia om varför jag skriver detta inlägg i en sjukhussäng.

Onsdag morgon kl 7 vaknade jag upp med smärta i magen och en mage som var upp och ner. Efter ha vilat i 4 timmar kände jag mig lite bättre och jag  jag mig för att delta i eventet vi hade, African Youth Day. Var långa tråkiga tal med dålig ljudanläggning och bra dans i både traditionell form och modern.. Jag hamnade på station ansiktsmålning och efter två timmar var jag proffs på att måla den sydafrikanska flaggan. Efter det började jag känna mig utmattad och väldigt varm som feber. Det hjälpte inte att det var minst 30 grader ute och ingen vind. Jag hade kvällen ledig så jag och Andreas (en av de danska praktikanterna) bestämde oss för att svalka av oss i Alexandra pool som ligger tvärs över gatan. Jag försökte simma lite, men musklerna kändes helt slut. Jag trodde det berodde på simpasset jag körde kvällen innan och tänkte inte mer på det. Tog sedan en lugn kväll där vi alla satt ute och prata i den ljumma vårkvällen. Jag gick sedan och la mig med magsmärtor som jag trodde var kopplad till min kommande mens.

Kl 6.30 igår torsdag vaknade jag av nya smärtor som kändes som att någon högg mig med en kniv i magen. Sprang till toan och svor över att jag hade blivit matförgiftad igen. Snubblade tillbaka till sängen och försökte ignorera smärtan, men den hade andra planer. För varje minut ökade graden på smärtan stegvis. Madeleine gick på mötet vi skulle ha på morgonen och jag kasta in handduken för dagen. När hon var borta ökade smärtan så att jag skrek nu. Jag kunde inte ringa någon för jag fortsatte bara att svimma och se två telefoner trots att jag bara äger en. Tack och lov kom Madeleine tillbaka och fann mig i smärta. Undersköterskan i henne kom fram direkt och hon började fråga ut mig. Hon ringde Caroline (vår kontakt och superhjälte på KFUM Sverige) och Gouda (vårt fantastiska försäkringsbolag) där den senare tyckte att jag borde åka till akuten och kolla för säkerhetsskull. Min feber var så hög att jag kallsvettades. I med två tabletter alvedon eller ipren vet inte vad. Sen vinglade jag ut till bilen som vår supervisor kört fram. En kort biltur två gator bort och så var vi framme. Där mötes vi av dummaste sjukvårdssystemet jag varit med om. Pengar först sen patient. Vi bråkade med dem i receptionen i över en timme medans läkare sprang ut till oss ständigt och ville ha in mig för kontroll. Mina smärtor oroade dem och de ville sätta igång med undersökningarna. Men alla försäkringspapper skulle vara klara först och folk skulle ringas. Tillslut fick vi komma igenom och träffa trevliga undersköterskor och sjuksköterskor, som hjälpte mig. De gav mig dropp och börja fråga ut exakt var smärtan satt. Fick snabbt smärtlindring mot feber och huvudvärken. Efter tagit urinprov på mig och värdena såg bra ut ville läkaren ta en drös blodprover. Även mina blodprover var utmärkta och de var redo att skicka hem mig. Jag kände mig nöjd och var trött på att ligga på sjukhuset.

Vid det här laget hade läkarna passbyte och när min dagläkare skulle informera nästkommande läkaren om mig sjönk mitt blodtrycket till det normala för mig (jag är en klassisk lågtryckare) vilket oroade dem. Apparaten skrek och alla blickar var på mig där jag fråga vad jag gjort nu. Min läkare hade jag informerat att jag har lågt blodtryck och att det jag hade när jag kom in var väldigt högt för att vara mig, 125/60. Den nya läkaren titta på mig och sa att han ville känna på min mage även han. Han tryckte runt lite sen la han fokus på högra sidan där jag sa att det var som värst. Genom att trycka på nederdelen av magen och släppa upp snabbt framkalla han huggsmärtan igen och han såg inte glad ut över det. Han bokade ultraljud direkt och ville skicka mig på en gång. Även denna gången tänkte damerna i disken att det var pengar först. Madeleine som börjat bli irriterad på hur ineffektiva de var ringde direkt Gouda och Caroline. Jag fick då höra att alla var på mitt fall och stod på standby såväl KFUM chefer som Gouda personal. Kändes så skönt att jag hade folk som stöttade mig från alla håll i världen. Från norr till söder, tack för det!

Vid det här laget började min sjuksköterska bli otålig och irriterad över att damerna behandla oss så dåligt, så jag hade ytterligare en till på min sida fler på min sida. När han och läkaren gick in emellan lyckades de få iväg mig på undersökningen. Ultraljudet gjordes och jag trodde det gått bra så jag gick med självsäkra steg tillbaka i tron om att nu får jag åka hem. Men resultaten var inte gynnsamma. Min läkare kom och fråga om jag fått höra dem och ja sa nej, men att de nog var bra då smärtan gått ner och jag börja bli piggare. Han tittade på mig och sa att det ser riktigt illa ut och att jag måste stanna natten så att de kan övervaka mig. Ultraljudet hade visat på att min blindtarm läckte och det var på tal om operation. En kirurg kallades in för att ta en titt och fatta beslutet. Nu hade jag inte bara smärta i magen utan en klump också. Kirurgen kom och tryckte snabbt en gång där jag fick tårar i ögonen och sa gör henne redo för operation den måste ske nu. Vi slås mot tiden sa han. Jag greps av panik då men Madeleine stod vid min sida och tog min hand och lugna mig. Jag förstod att de var tvungen att göra det här även om jag verkligen inte ville. Det här var första gången jag verkligen längta hem till mitt Sverige. Inte svenskar utan Sverige. Det var bara att acceptera och så fort jag sagt okej till att utföra operationen och skrivit under dussin papper rullades jag iväg – Det fanns ingen tid att förlora. All fantastisk personal på akuten vinkade till mig och önska mig lycka till. De heja verkligen på mig och brydde sig. Jag rullades snabbt in i operationssalen där alla sprang omkring för att få det som behövdes göras gjort snabbt. De koppla upp mig till alla apparater sen sövdes jag illa kvickt. Jag lyckades räkna till 14 vilket är allt jag minns. Operationen skulle ta 30 min, efter 1,5 timme senare vakna jag förvirrat upp av att min sjuksköterska sa att allt var klart och det gott bra.

De rullade ut mig till en kirurg avdelning , där Madeleine stod och väntade. Jag rullades in i ett eget rum och tuppa kort av igen. Jag vaknade upp av att mina vänner stod runt min säng: Lethu (SA), Per (Norge), Kristine (Norge) och Jonathan (Danmark). Jag blev så glad över att se alla omkring mig. De stanna länge och prata och skoja med mig. Jag var nog väldigt underhållande då jag var lite groggy. De fatta inte att jag kunde vara så cool, skämta och skratta. Det är en av mina styrkor att vara lugn i jobbiga situationer. Under kvällen fortsatte jag att stressad sjuksköterskorna med mitt blodtryck. När klockan blev efter 22 kördes alla ut för då hade de fått stannat två timmar längre än vad som egentligen är okej. Besökstiderna här är knappa. Jag tog tiden att ringa folk och uppdatera alla om att jag mår bra. Efter lite mer smärtstillande kunde jag sova en liten stund under natten.

På morgonen fick jag träffa kirurgen som opererade mig och han sa att allt såg bra ut. Han hade gjort så små stygn som möjligt för att inte ge mig stora ärr. Två ärr på bikinilinjen och en vid naveln. Jag kommer ligga kvar två nätter till sen får jag förhoppningsvis åka hem söndag. Efter det väntas åter besök på torsdag där han ska ta bort skydden för hålen i magen.

Precis som i slutet av en bok vill jag avsluta detta blogginlägg med författarens tack: Vill lyfta ett tack till Gouda, Caroline och speciellt Madeleine som stod vid min sida genom allt. Gouda gav oss besked direkt om vad som gällde med försäkringen och att de täcker allt. Var en otrolig trygghet att veta att de var bara ett kort samtal bort så kom papperna de griniga damerna frågade om.
Caroline, mina föräldrar kan inte tacka dig nog för den insatsen du gjorde. Du var i Tjeckien men svara vilket som direkt när vi ringde och stöttade oss igenom allt. Du vidarebefordrade allt snabbt till mina föräldrar när jag inte var riktigt i tillståndet att återge allt som skede. Även fast jag nu ligger i en sjukhussäng på andra sidan jorden känner jag mig trygg i att ha någon att ringa till som ser till att de saker som måste fixas, fixas. Så tack Caroline för allt du gjorde och gör för mig!
Madeleine, min landsyster som jag är otroligt lycklig över att jag har med mig på resan. Skulle aldrig i hela livet klarat gårdagen själv. Tack!

Soliga hälsningar!

Bättre sent än aldrig

Som min svenska medpraktikant Daniel ska jag skriva om vår resa till Johannesburg. Men jag kommer berätta om de roliga eftersom Daniel tagit upp det formella  men nödvändiga delen av resan.

Mitt blogginlägg är väldigt försenat då min dator valde att sluta fungera. Hoppas ni har överseende med det då jag verkligen vill berätta om våra två dagar även om de skede för en månad sen.

Vi hade möten under dagarna och roliga aktiviteter på kvällarna. På fredags kvällen stod Braai på schemat som kvällsaktivitet. Braai är SAs ord för grillkväll. Det var Soweto YMCA som anordna det. Det bjöds på traditionell dans och god mat. Vi var praktikanter från olika delar av världen och även från olika länder i Afrika. Det var representanter från Sverige, Norge, Danmark, USA, Madagaskar, Zimbabwe och olika städer i Sydafrika. Ny kontakter har bundits och det känns underbart då denna praktik handlar om att göra sånt här. En tråkig sak som blev väldigt tydligt är  att unga får så lite utrymme att vara med och bestämma. Det är stor skillnad om vi jämför med KFUM i Sverige. De unga på mötet som jag pratade med har KFUM i Sverige som förebild. De skulle verkligen vilja ha ett fungerande utbyte då vi skulle kunna bidra med så mycket bara genom att låta dem lära av oss. De är verkligen imponerade så jag tycker ni alla i KFUM kan klappa er på axeln och känna stolthet över att vi är i framkanten.

Den traditionella dansen, det blev helt tyst och mörkt på terrassen där braai-en ägde rum och på avstånd hörde vi en trumma börja slå. Kort därefter hördes sång till taken av trumman och upp kom ungdomar i traditionella kläder och bjöd på en uppvisning. Madeleine fick en huvudbonad på huvudet under dansen, som vi andra skratta då. Hon var dock tyvärr tvungen att lämna tillbaka den även fast jag hade en bra plan på ta och spring. Ungdomarna kommer i från Soweto YMCA som har en hel dans avdelning som program under Y-art. Vi var på deras uppvisning dagen efter på lördagen, men det kommer jag till snart.  Dansen var helt fantastik! De var så duktiga, det är nu en månad sedan det var men jag är fortfarande lika fascinerad och lyrisk.

Efter dansen serverades det middag. God potatisgratäng liknandesak och grillad kyckling. Var väldigt gott alltihop och på grund av brist av sittplatser åt vi på traditionellt sätt – sittandes på golvet.  Det var roligt och flera valde att joina oss på golvet i vår ring vid elden. Kvällen avslutades med att musik spelades i högtalarna och fridans.

På lördagen efter att mötet var avslutat hade vi tid att döda. Så vi (= jag, Madeleine, Lee prakikant från USA, Tsiri prakikant från Madagaskar Andreas och Jonathan praktikanter från Danmark) bestämde att vi skulle följa med deltagarna ifrån Soweto YMCA och bli runtvisade. På grund av det härliga konceptet African time kom vi i väg 3 timmar senare än planerat. Färdmedlet var en 9 personers bil, som vi överfyllde med både människor, skyltar, lådor och andra saker från mötet. Under bilresan hade de roligt åt att leka guider åt oss och vi blev istället en turistbuss. Det var en väldigt trevlig stämning och vi alla skratta hela vägen dit. När vi kom fram till Y-et var det dansuppvisning, som en av dansarna hade berättat för mig kvällen innan när de uppträde. Vi stannade ett tag för uppvisningen och oj vad bra de var! Det är ungdomar och barn som kommer till Y-et med olika bakgrunder och övar dans någon eller några dagar i veckan. Det var otroligt att se vilken inverkan man kan göra genom att bara ge en trygg plats för barnen och ungdomarna. Soweto YMCA är kända för sin vägutsmyckning med före detta president Nelson Rolihlahla Mandela som motiv. Han står i boxningsposesion då han tränade på just Soweto YMCAs gym. Tyvärr var gymmet stängt så vi kunde inte gå in och kolla.

Vi tackade personalen som tagit sin eftermiddag och att visa oss vad de jobbar med och gick ner mot centrala Soweto med två ungdomar från Y-et som stolt ville visa upp sin hemstad. Soweto för er som inte visste det, en förort till Johannesburg men med över 1 miljon invånare. Medans vi gick mot den kända gatan, The Vilakazi Street , berättade grabbarna om Sowetos historia allteftersom vi passerade platserna där dåden skede. För att verkligen förklara Soweto kan ni läsa kort om det från en turistsida, http://www.alltomsydafrika.se/sevardheter/soweto/, för att förstå hur det är.

I en historiebok tar du in fakta och tycker det är tråkigt att det skett men att höra det på samma gata som dådet skede och från lokalbefolkning är något helt annat. Det går inte att blunda och inte känna något när du står där. Det var bara att titta runt sig så fans alla bevis på apartheid och all den orättvisa som fortfarande finns kvar. Även fast det avskaffades för en 20 år sedan nu speglas fortfarande Sydafrika av det. Hela Soweto är en stadsdel som skapades på grund av de tankarna och värderingar. Att grabbarna ville spendera hela sin eftermiddag och kväll med oss för att visa oss runt var helt fantastiskt. Jag känner ännu en stor tacksamhet och glädje av att fått mött dem. De visade oss verkligen riktiga Soweto på sån nivå att jag vet inte hur och om jag kan beskriva det på rätt sätt för er utan att det blir sakligt och utan den magiska touchen som vi kände när vi gick där. Om man vill se ett land på riktigt och verkligen förstå det måste man interagera med dem som bor där. Utan det kommer man bara få en turistbild utan någon personlig koppling till landet. Så summan av kardemumman, kliv ner från den vita hästen för att kunna se vad som sker och förstå vad du ser.

På återseende, Anna

  

 

Lär dig ekonomi med pannkakor

Sawubona!

En vecka i Pietermaritzburg, Sydafrika. Tre svenskar packa sina väskor och tog flyget på måndagskvällen den 4e september ner mot Sydafrika. En åkte mot Kapstaden och två mot PMB. Jag, Anna Ekström, hade siktet inställt på PMB med Madeleine som respartner. Vi kommer ifrån Uppsala med olika bakgrund och ovetande om att den andra bor i samma stad. Men vem är jag och vad ska vi göra här?

Fråga nummer ett, jag är som sagt Anna, 20 år gammal och från Uppsala. Pluggade naturprogrammet på Katedralskolan och 1 termin Svenskaspråket på Uppsalauniversitet. Jag är som person sprallig, utåtriktad, äventyrlig, ordningsam och mycket mer som ni nog kommer märka. Min KFUM bakgrund är kort. Var på Alnäs som barn några år på olika aktiviteter. För er som inte vet vad det är så är det ett sommarläger i Uppsala som är under dagtid. Jag kom i kontakt med KFUM igen och det här utbytet tack vare min jobbarkompis och granne Emma. Hon åkte för 3 år sedan till Kapstaden och hade en otrolig resa. Emma kom fram till mig på jobbet och sa att jag måste söka till praktikprogrammet och här är jag nu.

Till vad jag, vi, ska göra här är klart som korvspad, samtidigt väldigt oklart. Vi kommer engagera oss i olika program som vi får testa på nu i början. Det är Y-justice, Y-fit och Y-zone som ligger i mest fokus som program. Sen finns det även aktiviteter vid sidan om ett exempel är Day camp som sker i april och december. Men sådant kommer det nog skrivas mer om.

Under den första veckan har vi fått prova lite olika saker kort för att få en inblick. Det roligaste var i torsdags när jag fick var med TEEEP, The Economics and Entrepreneurial Education Program. De riktar sig till skolbarn i lågstadiet och mellanstadiet på grundskolan. Programmet finns för att utbilda barn och unga inom ekonomi och hur man ska tänka kring det. De går igenom ekonomi på individ, företags och världsnivå. Programmet ligger under Y-zone och är skapat för att ge alla en likvärdig chans senare i livet oavsett hemmets förhållanden.

Barnen i TEEEP från området France, ett fattigt område, kom med taxi/buss till oss på området för att få göra pannkakor som dagens utbildning i planering och teamwork. För er som inte känner mig så är jag pannkakstokig och blev överlycklig för att vi skulle få vara med på aktiviteten. Jag fick sitta i juryn med Madeleine, Lee från Chicago och Sney som kommer SA, de båda är volontärer här. Barnen presentera en pannkaka var för oss där vi skulle bedöma upplägget, smaken och hur bra gräddad den var. Lee hade med sig nutella, tyvärr, och barnen gick lost på den. För en finsmakare som jag är, så är inte nutella en favorit hos mig. Andra skulle säga att jag är kräsen och inte finsmakare, men alla har vi olika ord att framhäva varandra. Det var kul att få ta till mina kunskaper från The Great Britsh Bake Off som även Lee har och låtsas lite att man visste vad man svamla om. Den som vann var egentligen inte det viktigaste då fokus var att de skulle samarbeta och vara kreativa. Var en trevlig eftermiddag med barnen som jag ser framemot att få jobba mer med.

 

Hej så länge /Anna

 




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7